Skärpning

Nu är det snart val. Det rödgröna blocket knappar in, vilket är ganska märkligt med tanke på att ingen av de stora morgontidningarna är socialistisk, men det är klart folk läser inte så mycket tidningar längre, det är andra saker som styr, de personliga känslorna för de olika partiledarna. Om det är någon som är mobbad av våra partiledare så är det helt klart Mona Sahlin och det passar ju så bra in i vår alltmer tävlingsinriktade kultur där det populäraste programmet är det där man säger oförskämdheter till mindre begåvade (Idol) och allt färre menar sig ha råd med morgontidningar, till förmån för gymkort. Man får vara hur mycket moderat man vill för mig, men jag tycker att man bör stå för det i så fall, gå till botten med sina värderingar och inte skylla på ytliga saker som val av en handväska. Men det är klart att vi skall gå hårt åt våra partiledare, frågan är väl bara på vilket sätt och på vilka grunder.

Poltiken handlar inte längre om solidaritet, utan att locka till ett godisbord. Det är politikerna själva som lagt grund till detta, kanske sossarna, när de lyckades locka väljare genom att sätta maxtaxa på dagis. Många av oss är överens om att vi aldrig är starkare än den svagaste länken. I debatten i dag så är många överens om att det är integrationsfrågorna, skolan, arbetslösheten som är den svagaste länken. Jag är mer benägen att säga att det är brist på intellektuellt kapital som är besväret. Att man inte letar efter radikala lösningar vare sig på personliga eller politisk nivå. Som att man gett upp drömmen om ett jämställt samhälle. Jag märker det hela tiden i vardagslivet, hur folk är rädda för att säga ifrån, är öppna om att de blev nervösa för att prata med personer med höga befattningar, som om det är något allmänmänskligt medfött. Jag tycker inte det var så för några år sedan. Kanhända beror det på att jag befinner mig i streberåldern, fyrtioårsåldern, men ändå jag tycker det är så himlans b. Själv är jag lyckligt befriad från denna typ av rädsla. Jag dömer folk efter hur de behandlar andra, det är den enda måttstocken man behöver. Måste väl också säga att rädslan många gånger inte alls beror på att alla personer med höga befattningar är ett kallsinnig patrask. Utan att rädslan kommer av något annat, av strukturen och en överhängande känsla av att man skall veta sin plats. Kanske ingen slump att det var just en svensk som sa "We care about the small people"

Även om man i Sverige förklarar fadäsen med talet med att small people i USA är dvärgar så ligger det också något annat i det. Men vad denna rädsla kan väl i grunden inte bero på något annat än att man inte längre tror att alla människor har lika värde och hur skulle man kunna tycka det när folk behandlas så olika.

Jag vet inte hur det har blivit så, men samtidigt finns ju denna lättvindighet att byta ideologi. Men vad jag egentligen skulle skriva är att om man nu väljer att rösta på alliansen så skall man stå för det, att man tar för lätt på sin demokratiska rättighet. Vilket så klart har med denna godisbordspoltik att göra, att bristen på skillnader mellan partierna är så små när moderaterna kallar sig nya arbetarpartiet och sossarna knappt vågar kalla sig socialister. Det är i länder med lite skillnader mellan partier som främlingsfientliga partier frodas och därför har det blivit som det blivit i Sverige i dag. Jag tycker att de stora partierna är dåliga på att ta ansvar för detta.

Nu skulle jag kunna skriva ganska mycket mer, om Reinfeldts ledande retoriska modell. Han har förmodligen aldrig varit personligt drabbad av dålig politik? Så vad har han att uppröras över. Men också att hans retorik har blivit en ledande modell i debatterna. Hur man härmar hans retorik, överdrivna lugn och vilket är bevis på distans till väljarna som har det svårt. Vad jag egentligen vill skriva är att om man nu väljer att rösta på ett parti så skall man gå till botten med varför.