Vem är du?

På senaste tiden har jag träffat på en viss kvinna rätt ofta. Det beror på att jag numera arbetar ganska nära mitt hem. Hon verkar röra sig i samma cirklar. I dag träffade jag på henne flera gånger och hon kände aldrig igen mig. Tillsist blev jag lite irriterad, höjde rösten, jag hade ju faktiskt, fem minuter tidgare,  redan gett henne pengar. För hon är en tiggerska och hon är verkligen på, ger sig inte trots att man säger nej.

När jag blivit arg, tänkte jag att hennes relation till mig är som min till vissa låntagare. Ibland får man låtsas, men ibland skiner det igenom. Att jag öppet visade min ilska emot henne beror inte på något annat än att det inte kostade mig något. Hon är en slagpåse i hela systemet. Folk tycker tom att de drabbas av tiggare, när det är tiggarna som är drabbade. Det säger inte lite om vilket slags samhälle vi lever i. Vilka rättigheter vi anser oss ha att döma människor vars situation vi inte kan leva oss in i.  Man kan inte vet allt, men att utgå ifrån att man inte tigger för det är kul är väl rätt självklart?

Det påminner mig också om något annat. Någon som hade hand om en klasskassa  i grundskolan och att flera föräldrar hade svårt att betala in.Hur hen försökte påtala detta gång på gång, men att de välbärgade föräldrarna inte brydde sig det minsta.  Som att det var ett moraliskt problem att man inte fick pengarna att räcka till, en synd som föräldrarna ansvarade för. Vilket tyder på en övergripande föreställning om att vuxna har ett större värde än barn och att rika är bättre än fattiga. I den versionen handlar allt om föräldrarna och att de inte är tillräckligt bra och att de får skylla sig själva att just deras barn blir lidande. Barn blir skyldiga till sina föräldrar och ingen försöker skydda dem. Ett vattentätt klassamhälle. Inte tal om något barnperspektiv.

Tillbaka till tiggerskan. Hon är ju en människa som tar till vara på sina möjligheter.  En sann entreprenör som utnyttjar vad hon har. Och en global ekonomi innebär självklart ett globalt tiggeri.  Jag är lite kluven till EU, tycker egentligen det är en bra grej, ett uppbrytande av nationalstaten, solidaritet. Men så är jag ju också för närdemokrati och emot överstatlighet.

Att fattiga rumäner tar sig hit för att få det lite bättre är givetvis starkt av dem. Men hjälpen borde så klart vara på ett helt annat sätt. EU borde ge dem större möjligheter än så. Om man nu ska prata om företagsamhet så har de här människorna verkligen potential.

Jag tänker jag borde sova nu...

...och inte fundera på, hur länge man måste göra den där lugna hjärtats meditation innan allting ordnar sig. Hur många mil i Änggårdsbergen jag måste ta, innan jag känner att flow och det är mer rättvisa och att det brinner lika mycket eller lika lite i alla slags förorter. Att folk har ett värde för att de har ett liv. Det finns så många självhjälpsböcker, så många sånger att sjunga med i. Så många sätt att försöka få de opersonliga djupt personligt och låtsas om att det som händer bara handlar om mig själv. Att jag kanske ätit kött för sent på kvällen eller helt enkelt inte bugat åt solen tillräckligt många gånger. För när allt kommer omkring så är det ju ändå mig det handlar om, min relation till världen, eller min del i världen, fast kanske mer då världen som en del i mig. Det är inget fel med allt det där andra. Jag gör det själv också, tar hand om mig. Fast det är bara vaggvisor. Livet är något annat och större. Livet är så mycket mer än det medvetna som vi väljer att se för att vi har fått en viss kikare i vår hand. Mest av allt är livet det andra, det vi inte kan se och inte kontrollera, men också kedjeeffekterna vi inte låtsas om. Ingen är perfekt stod det på en tröja som passerade i dag. Så typiskt det där förvridna som skall försöka få oss att tro att det handlar om en positiv livssyn, när det är precis tvärtom. Perfekt ett ord bortom all heder. Ett slags grogrund för trångsynta värderingar och falska föreställningar om vad världen skulle kunna vara om det inte var för det och det eller det. Perfekt fungerar bara ihop med njutning.

Varje människa är en manifestation

Jag hittade en gammal text. Står jag för den i dag? Jag vet inte. Minns inte ens vad jag tänkte när jag skrev den. Men den berättar något för mig, om mig själv, vem jag var och vem jag blivit. Här är texten:

Varje människa är en manifestation av politiska aktioner, så som exempelvis sexualpolitik, trygghetssystem och klassidentitet. Varje människa måste leta efter sig själv i alla dessa lager på lager. Så som att skrapa en tavla, ta bort terpentin, se ifall det finns något därunder, för att sedan inse att det är alla de där lagren som format en, som man har både glädje och förbannelse att skylla på. Ändå vill man veta vad som hänt om man funnits någon annanstans. Man vill veta för det är sådana vi människor är. Vi vill ödsla tid på det ovidkommande, eftersom det är så spännande, för att det kan ge oss en alternativ verklighet, ett spår att vila i. Ändå vet vi säkert att en människas öde slutligen bara är ett. Hur kan man egentligen påstå att man är något annat än en slump? Att förändra är kanske att sluta ge döma sig själv och andra.  

Modernt folkvett stavas socialism, glöm inte det Magdalena Ribbing!

Jag läser ibland Magdalena Ribbings folkvetts spalt i DN. Ribbing är duktig på att formulera sig och hennes svar  bygger ofta på sunt förnuft. De utgår från att man skall visa lika mycket hänsyn till alla, oavsett ställning, ett slags socialism egentligen.

Problemet med  många av våra vett och etikettregler är att de härstammar från tiden före den allmänna rösträtten. Något som visar detta är påståendet att man kan bryta mot en etikettregel om man kan den. Som om det vore en konstart! Fast alla vet att de där reglerna härstammar från det som fortfarande kallas de högre samhällsklasserna och ger vissa har rätt att röra sig ledigare. Vilket medger att folk värderas efter en rangordning.  Det döljer Ribbing ofta väl i sin folkvettsspalt, där hon  precis som det moderna kapitalistiska samhället försöker ge sken av att alla människor har lika stort värde. Men ibland skiner det igenom, som när Ribbing pratar om att man inte bör amma offentligt.Vilka samhället är till för är en fråga som man allt för sällan ställer sig när man diskuterar etikettregler.


Om hon alls skall få någon trovärdigheten igen  ifråga om att hennes regler är tillför allas bästa så bör hon ställa sig i kör och sjunga Åh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras när jag höras. Är hon ens feminist? Svårt att tro eftersom hon år efter år, så fördömer amning offentligt och nu senast genom att slå till med att hon aldrig sett någon amma på på Nobelfesten. Som att nobelfesten är någon måttstock alls på någonting förutom sig själv. En fest som jag kan förstå är festernas fest. Men en fest som visar på just uråldriga konventioner både vad gäller klass och kön. En fest där damernas klädsel betygsätts på många förstasidor dagen efter, medan männens klädsel inte nämns alls, mer än 1982 då Garcia Marques kom i folkdräkt.

Ett sammanhang där världens skarpaste forskare skall känna sig hedrade för att hamna bredvid någon som ärvt en titel. Att ärva en statschefstitel kan jag inte se det som något annat än en uråldrig perversion. Nobelfesten är nog fantastiskt fint och flott, men särskilt modernt är den inte, eller särskilt kul kanske. På samma sätt som kasus och andra saker moderniserats så borde också kvinnans liv moderniseras och förenklas. För idén bakom att ammande kvinnor inte skall visa sig offentligt beror nog på en tradition av att kvinnor inte alls skall visa sig i offentliga rum, att inte vara önskade. För visst vore det väl önskvärt även med amningsvrår på Nobelfesten?

När vi fick vår son sommaren 2000 så var det bland det bästa jag varit med om. Ingenting av all den oro som jag hade innan, av allt som folk varnat mig för inträffande. Han skrek aldrig. Han sov hela nätterna. Han var det vackraste barn jag någonsin sett. Jag var pigg och utåtriktad. En del sa till mig att jag skulle vara hemma och ta det lugnt. Varför det tänkte jag. Allt funkade ju ändå. När hösten kom så räknade jag ut att jag och sonen hade varit på ett tjugotal restauranger under sommaren. Att amma ute gav mig frihet. Vi hamnade i en god spiral min son och jag. Frågan om att inte amma ute handlar inte om att inte visa brösten, det säger även Magdalena Ribbing och det bevisar alla dekolletage på festernas fest. Ribbing menar att det handlar om mammans integritet. Jag menar att det handlar om mammans integritet att få amma ute. Att låta en mamma få leva ett liv i frihet utan begränsningar som amningsförbud försätter henne i. Idén om att kvinnor inte skall amma handlar om att kvinnor har en sämre ställning i det offentliga rummet.  Den idén kan vi kasta bort för den tillför inget gott.

Veckans soundtrack

Kapten Röd, vår tids Stagnelius

Veckans Soundtrack

En dag försent, hoppas det går bra. Min arbetsvecka börjar ju faktiskt idag och vi har inte varit så bra på att hålla igång, så bättre sent än aldrig? Den här låten har jag lyssnat på hela helgen, jag mår så bra av den. Hoppas ni också gillar den!