Ströms slott AB

Det finns ett företag som heter Ströms slott AB. De sysslar med fastigheter och barnomsorg. Företagets barnomsorg som har gjort miljonvinst har kritiserats för att man menar att de bidrar till segregationen. Enligt ryktet anställer de många nysvenskar som passar sina egna och andras barn i det egna hemmet. En länk om detta finns här. Men på GPs ledarsida tycker man det bara är bra. Om hur man skall göra för att få anställning som dagbarnvårdare så står det så här på företagets hemsida: "För att kunna bli anställd behöver man ha utbildning inom barnomsorgen, alternativt erfarenhet av att vara tillsammans med barn"' Om man vill bli anställd så skall man känna till reglerna, som innebär då just ovanstående och lite mer. Det hade väl åtminstone varit passande om några rader om att kunna något förskolans läroplan. Say no more. Känns lite uland.

Det som är så himlans bra med deras barnomsorg är att det är gratis, man betalar inget som familj. Alltså är det klart ett alternativ som attraherar de som har svårt att få månaderna att gå ihop. Vi kanske inte har svårt att få ihop det men lite mer ostron och champagne hade inte varit fel. Enligt Ströms Slott Ab kan man få lov att ha barnomsorg för sina barn upp till tolv år om man dessutom har hand om minst lika många av andras barn. Jag funderar på ifall jag inte kunde få pengar för min tioåring som ändå är hemma på eftermiddagarna. Något grannbarn kunde också få vara här. Sedan kunde vi använda pengarna till gemensam lyx.

Jag jobbar i och för sig på eftermiddagarna. Men man skulle väl kunna låna en Roboten Kermit från sjukhuset. Tanken är inte att roboten skulle ersätta någon människa, mer att den skulle vara ett stöd. Den kunde ropa när det var dags för att äta mellanmål, leda dem rätt i affären så de går till mjölkdisken och inte till godisdisken. Så vidare så vidare.

Läsvärt

Både jag och min make bloggar.Hans kallar sin blogg för en gotisk modeblogg, men skriver även om litteratur och politik. Precis ett så där intressant blogginlägg har ni här.

datafixerade skolan

Förra veckan fick jag hjälpa en elev från en friskola på ett annorlunda vis. Hennes skola var stängd i två dagar och under den tiden skulle hon göra några uppgifter hemma. En läxa som enligt mig var ganska svåra att greppa för vilken tolvåring som helst. Hon exempelvis svara på vad en ideologi var. Hur politiken mellan de både blocken skiljde sig (detta kan ju inte ens vissa politiska reportrar svara på). Eftersom jag antog att hennes föräldrar var nyanlända till de svenska samhället och inte hade grepp om allt detta så bestämde jag mig för att försöka hjälpa till. Saken var den att det var en skola som inte använde läroböcker överhuvudtaget, de använde de sig bara av databaser. Tjejen hade ingen dator hemma, så hon var hänvisade till biblioteket. De länkar som var rekommenderade var sannerligen inte anpassade för en tolvåring. Jag tycker det här är urkasst. Nog tjänar skolan pengar på att inte ha några läroböcker. Men barnperspektivet var är det? Man brukar säga att en sextonåring som har läst mycket böcker har ett ordförråd som gör att de knappt kan läsa exempelvis ledarsidan i DN. Hur kan man då anmoda att alla tolvåringar, vem som helst, skall kunna förstå sig på exempelvis riksdagen.se?

Eleverna som går i högstadiet i den kommunala skolan nästgårds till mitt jobb fick varsin MacBook förra veckan. Allt för att locka till sig elever. Det var ju inte direkt den billigaste datormodellen man valde. Andelen pojkar från den skolan som var behöriga för nationella program efter nian förra våren var 73%, medlet för Göteborg totalt var 84%. Jag är inte emot datorer. Men varför satsar man inte på mer mänskliga faktorn istället? Så att fler får behörighet? Om man inte tror på att människors betydelse och jobbar i skolan eller med skolans ekonomi då tycker jag att man skulle byta jobb.

Sen är det så lustigt det där med kostnader. I vissa fall så är mycket lite och andra fall så kan lite vara hur mycket som helst. Självklart handlar det om status.

vardagsbetraktelser

Vi har köpt en dator till sonen. Jag vet inte varför jag känner mig som djävulen själv när jag skriver detta. Det enda argument jag har för att han inte skall få en dator är moralpaniken. Han är inte särskilt dyr i drift för övrigt och vi har råd. Han sitter mycket framför datorn, men det gör vi också. Han använder datorn mest till ett i högsta grad oskyldigt spel som heter Club Penguin och till att lyssna på ljudböcker från bibliotekets hemsida. Han utvecklar både husliga och intellektuella sidor, förstår inte vad det är för fel med det.

Vi köpte datorn på ett ställe där jag fick förtroende för försäljaren eftersom han inte var som en typisk försäljare. Det var det som gav honom trovärdighet. Han hade säkerligen inte gått någon säljkurs och försökte inte proppa i mig inövade floskler som fick mig att känna mig indignerad för anmodad hjärndödhet.

Liknande urvalsmetod hade vi när vi valde barnförsäkring. Det kom hem en försäkringsman som gjorde fel från början, han glömde pappren i bilen som han fick gå och hämta. Sedan frågade han i fall vår son hade några förlossningsskador före födseln. Självklart valde vi det försäkringsbolaget. Inte bara för att han gjorde fel utan mest för att han visade sig. Han verkade inte ha något farligare att dölja.

Detta med att efter klassisk byråkratmodell gå in i en yrkesroll får mig bara att tänka på människor som inte vågar erkänna sina egna fel, eller än värre lägger sina egna fel på andra människor. Sådant skapar varken trovärdighet eller trivsel.

Tillbaka till detta med trovärdighet. I dag när jag såg mig själv i spegeln så insåg jag att jag genast behövde klippa mig. Jag hade inget förtroende för henne som jag mötte i spegeln, hon såg sjavig och karaktärslös ut. Jag gick till salong på Linnégatan som jag tidigare aldrig besökt. Då jag kom in blev jag genast orolig. Att se sig själv i spegeln hemma var inte samma som att se mig i spegeln på salongen. Det syntes verkligen att jag kom direkt från en storstädning eller något annat orent sammanhang. Det var inte bara ett ostyrigt hår till ett osminkat ansikte utan också en grön tröja med flera stora vita fläckar på. På vägen dit, precis utanför systemet, hade jag mött en tidigare lärare från en skola som jag jobbat mot, som tittat lite märkligt på mig och minuterna efter framför spegeln på salongen så insåg jag att han förmodligen trodde att jag blivit uteliggare. Det var för övrigt också en lärare från samma skola som flera år tidigare såg när jag fullt påklädd hoppade i bassängen på Askimsbadet för att trösta min son som precis blivit räddad från drunkningsdöden. Nu tror jag inte att de har något större intresse av att prata om mig på den där skolan och tur är väl det, för tänk vilka historier de skulle kunnat berätta.

Tillbaka i salongen. Min outfit fick mig att bli orolig över att frisören inte skulle få grepp om min personlighet utan klippa mig helt fel. Hon såg ung och trendig ut, verkade ha koll på precis på alla detaljer på ett strängt vis som skulle kunna bidra till att hon dömde ut mig direkt för att sedan slarva sig igenom mitt hår då hon bedömde att jag inte skulle lägga märke till ett eller annat jack. Med stigande ålder har jag börjat känna en allt större misstänksamhet mot unga och trendiga, som grundlades när jag gick till en affär för att pröva skor och de två biträdena började gapskratta när de fick se mina omålade extremt tjocka och knöliga tånaglar. Men det här var en bra frisör som förstod sig på hur man skulle göra en sådan som mig lite snyggare.

ge mig ingen mer hjärnblödning

I dagens tidning läser jag att regeringens ungdomssatsning var klipp för Liseberg. Man förbättrade sin vinst från 28 till 72 miljoner. I samma tidning kan man också läsa att skolbarn under skoltid gjort färre besök på teater, museer och bio jämfört med tidigare år. Vilket man förklarar med att målet att barn och unga i Göteborg skall ha minst en lektion på dessa aktiviteter tagits bort ur budget. I Gunnared har man gjort minst besök och flest har man gjort i Södra Skärgården och Linnéstaden. I Högsbo toppar man med teaterbesök. Man har alltså stärkt segregationen. Suck. Jag känner att det inte ens är någon idé att fråga om varför vinsten i det kommunala bolaget inte kan bidra till välfärden. Det är väl liksom det som borde vara vitsen med att ha just kommunala bolag. Skattepengarna får vi väl ändå oavsett vem som äger. Men om jag frågade så vet jag att jag skulle få ett långt och slirigt svar som gick ut på att det går inte, för vi vill inte. Ett svar som princip också skulle gå ut på att jag är dum som frågar.

Alltså bryr man sig inte tillräckligt om nedskärningar i vård omsorg och skola. Hur skulle det kunna finnas någon annan förklaring? Museer får minskade anslag till förmån för kommersiella konkursmässiga utställningar och Göteborgshjul. Iden som jag delar med sannerligen allt för många att Göteborgs kommunledning är toppstyrd av Göteborg och company växer sig sannerligen starkare. Men att man tagit bort kulturarrangemangen ur budgeten för skolbarnen beror väl sannolikt på att man inte förstår vad det skall vara bra för. En bakgrund till detta kan man kanske få om man läser om Göteborgs högsta kulturhöns här

Ursäkta bristen på källhänvisningar. Det finns ännu inga länkar ute i dagens GP ännu.

Botten is nådd

Ett bottennapp i valkampanjen är väl ändå detta. Brist på förtroende är en genomgående tematik i alliansens poltik. Vi har sänkt a-kassa för de som är arbetslösa eftersom man tror att det skulle lösa en del av arbetslösheten. Skolkare skall man komma till rätta med genom att vara strängare mot dem. FRA-lagen och förslag om gredelina kuvert till torskarna. Just nu önskar jag att jag var en rapare, men det är jag inte. Men om jag rappat hade jag skrivit några rader till och avslutat med något käckt om den matematiska illusionens seger över förnuftet. Om jag någon gång köper mig en båt så skall den heta Logikens bristande kompetens 1.

Skärpning

Nu är det snart val. Det rödgröna blocket knappar in, vilket är ganska märkligt med tanke på att ingen av de stora morgontidningarna är socialistisk, men det är klart folk läser inte så mycket tidningar längre, det är andra saker som styr, de personliga känslorna för de olika partiledarna. Om det är någon som är mobbad av våra partiledare så är det helt klart Mona Sahlin och det passar ju så bra in i vår alltmer tävlingsinriktade kultur där det populäraste programmet är det där man säger oförskämdheter till mindre begåvade (Idol) och allt färre menar sig ha råd med morgontidningar, till förmån för gymkort. Man får vara hur mycket moderat man vill för mig, men jag tycker att man bör stå för det i så fall, gå till botten med sina värderingar och inte skylla på ytliga saker som val av en handväska. Men det är klart att vi skall gå hårt åt våra partiledare, frågan är väl bara på vilket sätt och på vilka grunder.

Poltiken handlar inte längre om solidaritet, utan att locka till ett godisbord. Det är politikerna själva som lagt grund till detta, kanske sossarna, när de lyckades locka väljare genom att sätta maxtaxa på dagis. Många av oss är överens om att vi aldrig är starkare än den svagaste länken. I debatten i dag så är många överens om att det är integrationsfrågorna, skolan, arbetslösheten som är den svagaste länken. Jag är mer benägen att säga att det är brist på intellektuellt kapital som är besväret. Att man inte letar efter radikala lösningar vare sig på personliga eller politisk nivå. Som att man gett upp drömmen om ett jämställt samhälle. Jag märker det hela tiden i vardagslivet, hur folk är rädda för att säga ifrån, är öppna om att de blev nervösa för att prata med personer med höga befattningar, som om det är något allmänmänskligt medfött. Jag tycker inte det var så för några år sedan. Kanhända beror det på att jag befinner mig i streberåldern, fyrtioårsåldern, men ändå jag tycker det är så himlans b. Själv är jag lyckligt befriad från denna typ av rädsla. Jag dömer folk efter hur de behandlar andra, det är den enda måttstocken man behöver. Måste väl också säga att rädslan många gånger inte alls beror på att alla personer med höga befattningar är ett kallsinnig patrask. Utan att rädslan kommer av något annat, av strukturen och en överhängande känsla av att man skall veta sin plats. Kanske ingen slump att det var just en svensk som sa "We care about the small people"

Även om man i Sverige förklarar fadäsen med talet med att small people i USA är dvärgar så ligger det också något annat i det. Men vad denna rädsla kan väl i grunden inte bero på något annat än att man inte längre tror att alla människor har lika värde och hur skulle man kunna tycka det när folk behandlas så olika.

Jag vet inte hur det har blivit så, men samtidigt finns ju denna lättvindighet att byta ideologi. Men vad jag egentligen skulle skriva är att om man nu väljer att rösta på alliansen så skall man stå för det, att man tar för lätt på sin demokratiska rättighet. Vilket så klart har med denna godisbordspoltik att göra, att bristen på skillnader mellan partierna är så små när moderaterna kallar sig nya arbetarpartiet och sossarna knappt vågar kalla sig socialister. Det är i länder med lite skillnader mellan partier som främlingsfientliga partier frodas och därför har det blivit som det blivit i Sverige i dag. Jag tycker att de stora partierna är dåliga på att ta ansvar för detta.

Nu skulle jag kunna skriva ganska mycket mer, om Reinfeldts ledande retoriska modell. Han har förmodligen aldrig varit personligt drabbad av dålig politik? Så vad har han att uppröras över. Men också att hans retorik har blivit en ledande modell i debatterna. Hur man härmar hans retorik, överdrivna lugn och vilket är bevis på distans till väljarna som har det svårt. Vad jag egentligen vill skriva är att om man nu väljer att rösta på ett parti så skall man gå till botten med varför.