Förra veckan fick jag hjälpa en elev från en friskola på ett annorlunda vis. Hennes skola var stängd i två dagar och under den tiden skulle hon göra några uppgifter hemma. En läxa som enligt mig var ganska svåra att greppa för vilken tolvåring som helst. Hon exempelvis svara på vad en ideologi var. Hur politiken mellan de både blocken skiljde sig (detta kan ju inte ens vissa politiska reportrar svara på). Eftersom jag antog att hennes föräldrar var nyanlända till de svenska samhället och inte hade grepp om allt detta så bestämde jag mig för att försöka hjälpa till. Saken var den att det var en skola som inte använde läroböcker överhuvudtaget, de använde de sig bara av databaser. Tjejen hade ingen dator hemma, så hon var hänvisade till biblioteket. De länkar som var rekommenderade var sannerligen inte anpassade för en tolvåring. Jag tycker det här är urkasst. Nog tjänar skolan pengar på att inte ha några läroböcker. Men barnperspektivet var är det?
Man brukar säga att en sextonåring som har läst mycket böcker har ett ordförråd som gör att de knappt kan läsa exempelvis ledarsidan i DN. Hur kan man då anmoda att alla tolvåringar, vem som helst, skall kunna förstå sig på exempelvis riksdagen.se?
Eleverna som går i högstadiet i den kommunala skolan nästgårds till mitt jobb fick varsin MacBook förra veckan. Allt för att locka till sig elever. Det var ju inte direkt den billigaste datormodellen man valde. Andelen pojkar från den skolan som var behöriga för nationella program efter nian förra våren var
73%, medlet för Göteborg totalt var 84%. Jag är inte emot datorer. Men varför satsar man inte på mer mänskliga faktorn istället? Så att fler får behörighet? Om man inte tror på att människors betydelse och jobbar i skolan eller med skolans ekonomi då tycker jag att man skulle byta jobb.
Sen är det så lustigt det där med kostnader. I vissa fall så är mycket lite och andra fall så kan lite vara hur mycket som helst. Självklart handlar det om status.
