Så hjärndött så man kan svimma

Tittar man i Skolverkets databas Siris så kan man få fram ganska häpnadsväckande siffror om Göteborgs skolor. Många menar att i Göteborg har man Sveriges sämsta skolor


Det finns också en annan databas på skolverket som heter Salsa, en sida där man tar hänsyn till elever skolans andel med elever med utländsk bakgrund, andelen pojkar och föräldrarnas utbildningsnivå. Men vad jag tycker att den här databasen visar är att man accepterar att alla människor inte har samma möjligheter i den Svenska skolan. Fast jag förstår ändå att databasen finns eftersom det är som det är och lärarna nere på golvet måste ha något att rätta sig efter. Men klasskampen i dag har flyttats till att handla om hur mycket pengar man har kvar efter skatt och det tycker jag är fattigt.

Ja vad jag nu vill säga var egentligen något helt annat. Jag tror inte att man behöver vara särskilt intelligent för att förstå att lärarnas allt mindre ansvarsfrihet påverkar deras kreativitet och arbetsglädje .Jag tror inte att man har bestämt dessa regler för att ta bort lärarnas arbetsglädje utan för att vi styrs av en politik där man inte litar på varandra, där storebror ser dig överallt (och då menar jag inte facebook och bloggande om detta får jag skriva om en annan gång). Lärarna i dagens svenska skola har inte bara en av Europas lägsta löner de är också ständigt misstänkliggjorda från alla möjliga håll. Samtidigt är humaniora är misstroende förklarad i hela samhället och tekniken är på frammarch. Jag tycker inte illa om teknik, men det rimmar dåligt att man satsar pengar på teknik utan synliga förbehåll samtidigt som man försämrar skolor och förskolor. I Bergsjön där kanske Sveriges fattigaste barn bor har alla barn i högstadiet egen dator, det har man satsat på för att få bättre skolresultat. Samma sak kommer snart ske på Gamlestadsskolan i stadsdelen där jag själv jobbar. Samtidigt som de mänskliga resurserna i skolan blir allt mindre. Man försöker ersätta människor med teknik och då är det ju ganska lätt att se att man inte sätter människor i centrum, vilket är en klar fördel om man jobbar med mjuka värden som skolväsendet. Jag förstår att man tycker det är ett problem att inte alla skolelever har tillgång till dator men det är ett ännu större problem att man inte tycker det är lika viktigt att låta alla barn ha samma rätt till en givande och utbildning. Om man först satsar på de mjuka värdena så kanske man i en framtid fått till en välfärd där vi kanske har råd med både och.


Tim Jackson, brittisk professor i hållbar utveckling, menar att man måste försöka hitta en annan väg för en hållbar världsekonomin, som kultur och att försöka blomstra som människa Jag har skrivit om honom tidigare. Vart skall man börja om inte i skolan? Om vi skall få barnen att tro på sig själva så är det kanske inte en förutsättning men åtminstone en bra investering om samhället visar att man tror på dem.

Skarpt läge

Jag skriver en roman. Det är inte roligt. Jag är bekymrad över att det händer för mycket. Ledsen för att det inte verkar bli en sådan exprimentell prosa som jag först tänkt mig. Ett romanbygge som mest av allt verkar vara som en tevesåpa. Full av cliffhangers och privata problem. På något sätt påminner den om en byggderoman eftersom den utspelar sig på landet i hjärtat av Värmland. Nu har jag inte följt någon tevesåpa sedan Falcon Crest och aldrig läst någon byggderoman, men ändå.

Om jag mot all förmodan får detta skräp utgivet så kommer jag nog få leva med att de få som lägger märke till boken, dvs mina arbetskamrater, släktingar, vänner och grannar, förmodligen kommer att gissa sig till att jag försöker framstå som en ny Selma Lagerlöf medan utfallet mest av allt liknar något av Sigge Stark. Om jag skulle uppnå det efterlängtade författarlivet så har jag inga som helst problem att se mig som en slags modern Margit Sandemo fast i min egen evighetshistoria, ständigt producerande med allt mer sviktande verklighetsuppfattning.

Varför skriver jag då? Detta är något som jag sedan länge bestämt mig för. Jag har provat förut. Inte blivit nöjd. Nu måste jag. Egentligen ger jag blanka fan i hur det går. Bara att jag gett det en ordentlig chans. Eftersom mitt yrkesliv mest varit ett slags överproducerande slavtillvaro, så har jag inga förhoppningar om att detta skrivande skall bli något annat än terapi för att bearbeta allt annat som jag pressar mig till. Fast orden befriar mig. Orden och joggningen är det som får min tillvaro att fungera. När jag inte joggat eller skrivit på ett tag så blir mitt minne dåligt, mitt pyske svagt och flyktigt. Jag vill bara äta chips och ligga i en soffa. I vanliga fall vill jag umgås med min familj eller gestikulera och dricka vin.

Vad skriver jag då och varför? Jag tror att jag skriver för att jag är intresserad av det skarpa läget. Hur folk är när det verkligen gäller. Inte hur de beter sig i den här grå sörjan där man ägnar sig åt att skaffa sig trygghet med förgörande metoder. Jag är ganska svartsynt och tror inte så mycket på den enskilda människan i dagens samhälle. Jag vill ha en förändring och jag är inte alls inne i samma resonemang som regeringen. För mig handlar det inte om att jag inte tror att folk vill göra rätt för sig. Jag menar att mitt eget liv gett mig många bevis för att de allra flesta människor är ärliga och vill göra rätt för sig. Vad jag är kritisk emot är den generella bristen på självförtroende när det gäller att försvara det de innerst inne tror på och vet är riktigt. Om oförmågan att bygga upp en solidaritet som är att lita på i skarpt läge.

Första Maj och konspirationen

Jag tror i regel inte på konspirationsteorier. Men jag gillar den typen av idéer. När verkligheten ibland ter sig väldigt konspiratorisk så tror jag att det i första hand beror på dålig medvetenhet om att man gör på ett visst sätt för att gynna sig själv, men helt omedvetet. Detta är inte bättre än konspirationsteorier, snarare värre. Med omedvetenhet kan man förstöra mycket. Genom medvetenhet gav oss Eva världen om man skulle kunna tolka bibeln på mitt sätt. Gud var inget annat än den oskrivna konventionen som man följde utan att veta varför. Fast nu har jag ju faktiskt inte läst bibeln utan detta var något jag kom på nu i stunden. Men det låter rätt bra, i alla fall i dag.

Det här inlägget skulle inte handla om religion utan om konspirationsteorier eller Göteborgsmelodier. Passar ganska bra eftersom jag så gott som hela livet varit i kommunens tjänst. Är en av de grå alltså, men jag finns likväl.

I går kväll tittade jag sist av alla på Uppdrag granskning om mutskandalen i Göteborgs kommun. Att det finns den typen av bovar och banditer i kommunen visste jag, så det är inget som förvånade mig. Det är väl mer som Janne Josefsson sa att det är så svårt att komma åt. Jag har bara väldigt länge känt mig sur över att den här typen av roffartyper finns jämsides med kulturen och att kulturen alltid får vända på varenda krona.

Vad som förvånade var snarare alla runt omkring som höll bovarna om ryggen. Som revisionen som sa sig ha gjort en revision utan att ha gjort det. Som fick det att verka som ett helt system utarbetat för att skydda brottslingarna. Som Familjebostäder som sa att de inte tyckte att Uppdrag gransknings frågor var intressanta och som hemlig stämplade sin egen utredning om fusket, en utredning som förmodligen inte fanns.

Det finns något där i bemötandet, som jag inte riktigt kan ta på. Något som jag känner igen från mina år i kommunen. När man som så många gånger i en arbetsgrupp varit något upprörande på spåren men sedan sett hur det man nyss förstått glidit en ur händerna och efteråt fått veta att man varit fel ute. Jag vet inte hur det var på sjuttonhundratalet, femtiotalet eller sjuttiotalet. Men jag förstår ju att det är en metod som fungerar i vår tid. Då många äter medicin för att klara av att inrätta sig i leden och alla är så engagerade i sina egna livsprojekt där det gäller att mota alla negativa känslor i grind. Då man får veta att det är ens eget fel om man tänker en negativ tanke. Att verkligheten egentligen är som innan i Paradiset. Detta är i högsta grad politik med direkt koppling till klimatet runt Bushadministrationen, synen på människan och hela det relgiösa dravlet som de stod för.

Tillbaka till detta med konspirationsteorier. I rapporten från 1 maj tågen i GP. Några sidor. Från Sac-tåget som enligt bildtexten var en av de största tågen fanns bara en bild, ingen text. Marginaliserad oviktig i tidningen men alltså inte i verkligheten. Det är tågen med de politiska kändisar som får text. Men det är väl de som själva står i skiten som det borde vara mest intressant att skriva om inför valet? Själv tågar jag inte, men ändå.

Ser en annan ointressant rubrik i gårdagens DN "Mikael Persbrandt är berord av Haiti-besöket". Berätta något mer förutsägbart tänker jag. Då hade det till och med varit roligare med lite skandaljournalistik där någon sa " Besöket på Haiti berörde mig" inte"

vad var det jag tänkte skriva?

I dag när jag var ute och sprang i Änggårdsbergen så tänkte jag en del som jag tyckte var så smart och som jag bestämde mig för att skriva om. Men nu har jag glömt alltsammans!

Carl Johan De Geer skrev en gång att man inte behövde oroa sig för att komma i håg de bra idéerna för var de bra som kom man i håg dem. Jag tror nästan tvärtom, att som smartast är man i drömmarna och hur ofta kommer man i håg dem, nästan aldrig. Ja inte jag i alla fall.

Nu minns jag plötsligt vad jag tänkte. När jag sprang där i Änggårdsbergen vid middagstid så var där ganska många personer som hängde där som man på grund av deras klädsel kunde gissa arbetade på det närliggande Sahlgrenska sjukhuset. Jag tänkte att de borde heja på mig eftersom jag genom mitt joggande sparade pengar för deras arbetsgivare. Tycker att jag skapat en strålande idé för regeringens arbetsmarknadsåtgärder. Man kunde ha folk i skogen som såg ut som välbetalda kirurger men som i själva verket var intvingade i en arbetsmarknadsåtgärder och genom att hjälpa andra så kunde de samtidigt lära sig att hjälpa sig själva. Änggårdsbergen skulle på så sätt också bli en tryggare plats att vistas på för oss joggare.Vi skulle känna oss uppskattade och behövda istället för övergivna och svettiga. En winwin situation helt enkelt.Ja sen när alla blivit modiga och starka så kunde det komma lite hästar till skogen, som vi kunde svinga oss upp på och på så sätt känna det ännu mer som om vi behärskade livet. Därefter kunde vi tillsammans sjunga den här sången:



Nu undrar jag ifall Carl Johan De Geer verkligen menar att detta är en bra idé. Den är ganska svår att förverkliga i alla fall. Om jag kommit på det tidigare så kanske jag kunnat få vara med i Örnnästet. Om de nu har någon slask som de visar för att göra bra teve av. När jag åkte tåg så hörde jag att det var så Idol gick till. Bara de bästa och de sämsta kommer in till juryn. Jag blir lite illa berörd då jag tänker att en del som kommer in till juryn säkert inte fattat att de kommit dit för att de är så dåliga. Det är väl en bristande självkännedom som får dem dit kan man tänka. När det handlar om mobbning så tycker jag att man jobbar väldigt märkligt, att bara jobba med skolmiljön och tro att det hjälper. För att få en förändring så är det hela samhället som måste ta ansvar genom att visa alla människor samma respekt. Och hur kom jag nu in på det här? God Natt

Hur vanlig då?

Jag läser i tidningen att stödet för kungahuset minskar. Själv tillhör jag dem som inte gillar monarkin, men hoppas vid min gud att det skall bli självreglerande, att de kungliga själva skall avsäga sig sin kunglighet, så småningom. Victorias barn kanske. Riksdagen kommer aldrig göra något åt saken, eftersom bilderna av kungahuset är så personliga så att avsätta kungahuset skulle mer vara som ett personligt påhopp på de kungliga mer än att byta statskick.

Bilden av kronsprinsessans gemål, som vanlig, den retar mig. Hur vanlig är man när man äger ett gym på Östermalm? Umgås i hans kretsar? I ibland när man läser verkar det som att det till och med är synd om denne Westling för att han är så vanlig.
Kom igen om hon han varit volvoarbetare med radhus i Gråbo, då hade man kunnat prata om vanlig. Men Daniel Westling, nej, som kommer från Ockelbo och har en pappa som är socialchef eller vad det nu var. Även om det inte är samhälletsbotten så är det väl ändå en lite mer än vanlig position. Grejen är väl att trots att Westling inte kom från de allra torftigaste förhållandena så har han gjort en klassresa. Det verkar fortfarande vara något laddat i Sverige. Rika är bäst om de varit rika från början, fattiga som blir rika har något skamligt över sig. De luktar.

Ja vanligheten. GP är en tidning som jag läser varje morgon. Den har blivit bättre på vissa sätt på sista tiden. På helgerna när vi läser Dn också så kan man se med blotta ögat att GP är tjockare. De har bra krönikörer och intressanta reportage. Men Gp börjar bli en extremt uteslutande tidning, där man lägger allt mer tid på borgerliga livstilsreportage och pratar om en liten klick av göteborgarna som om de vore en majoritet. Kom igen, gör ett inredningsreportage hos en trångbodd syriansk familj på Hjällbogärdet, det hade varit intressant. Att göra snyggt när man har mycket av både pengar, yta och den rätta bildningen är ingen konst. För frågan är väl också vilka estetiska ideal man lyfter fram. Det som syns i dag är ganska strömlinjeformat och därför uteslutande och normgivande. Snart kommer en ny variant av Ludde Norströms Lortsverige, men den gången kommer det att handla om stil det är jag säker på . Förresten tvprogrammet Rent hus var väl också en version av Lortsverige skulle man väl kunna säga.

Vad jag är ute efter att det finns en ganska stor procent av människor som aldrig innesluts i de allmängiltiga retoriska referenserna.. Som om de inte vore. Det är synd och skam.

ett enklare liv, äller??

Jag är lite trött på damm och almanackor. Trött på att veta att jag tillhör en priviligerad grupp i världen men ändå inte. Alltid underordnad för att folk som jag alltid underordnat sig, gud, staten, kungen, eller som nu, tiden eller idén om att ha ett rikt liv. Att vi alla håller på likadant. Fyller upp och fyller på. Vid sidan av, de som inte har något jobb. Tänk om vi kunde lära av dem. Då kunde både de och vi få ett större värde. Hur det än är så värderar vi folk olika. Inte gör det saken bättre att denna värdering ofta är omedveten. Men den finns där som en del i socialisationsprocessen, som pågår i det osynliga, men som är nödvändig för att allt som skall fungera och som gör att vi sugs upp, in, fast i normer och en strävan efter att hitta liksasinnade, att vara mitt i ett sammanhang. I ett slags centrum av händelser som man åtminstone är del av.

Det vore ganska skönt att bo i ett tält tycker jag. Ett tält med en cykel kopplat till ett aggregat så att jag kunde ha en läsplatta och läsa böckerna.I diskussionen om läsplattan, som jag ännu inte prövat, men ändå hoppas på , så är jag förtjust eftersom jag gillar saklösheten. En läsplatta skulle göra det enklare att fara runt och vara en lärd snusmumrik, sådan som jag egentligen vill vara. Jag skulle vilja ta med min familj och bo i tält. När det blev kallt kunde vi dra söderut. Barnen kunde ha hemundervisning, vara lite sotiga i ansiktet, klädda i garvat läder. Kunniga i både Dickens och i att påla ett rådjur.

Kommer att tänka på Doppler av Erland Loe. Där huvudpersonen en pappa till flera barn, lämnar hus och hem och bosätter sig i ett tält. En rolig och tänkvärd bok. Jag tänker speciellt på Doppler när han kommer till föräldramötet. Vilket hot han utgör bara genom att finnas till. Vad är vi rädda för egentligen? Borde vi inte vara rädda för helt andra saker?

enkelheten

Jag vet inte ifall ni känner till Henry David Thoreau, men han var en amerikan som skrev det berömda verket Skogsliv vid Walden. Det är väldigt länge sedan jag läste boken och det kan hända att jag tolkat allt fel. Men Thoreau isolerade sig i skogen för att få en distans till samhället, utveckla en samhällskritik. Han pratade om enkelheten. Visst, jag kan också längta efter det där, att återvända till ett slags enkelt tillstånd, bort från allt skräp och brus som ständigt jagar mig. Här om dagen läste jag också en recension av en annan civilisationskritiker. Jag har tyvärr glömt vem som skrivit boken, för jag tyckte det var så dumt så jag brydde mig inte om att lägga det på minnet. Men författaren i fråga menade att vi skulle komma till rätta med exploateringen av vår natur genom att återvända till något slags liv som det var då man levde på stäpperna och savannerna, innan själva jordbrukssamhället. Det dumma med en sådan bok är att ge ett förslag som är omöjligt att genomföra. Lika troligt att vi gör det som att vi återvänder till vår moders livmoder. När det väl kommer till kritan så är det väldigt få av oss som är sugna på att bli någon slags samlare igen.Om man romantiserar väldans så skulle man kunna säga att våra bostadslösa är de riktiga civilisationskritikerna, de som vägrar att sluta upp i den etablerade civilisationen.


Jag har precis läst Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk”. Boken beskriver ett nutida Danmark, där media ständigt bevakar, provocerar och problematiserar landets muslimer, vilket har fått utrikespolitiska konsekvenser och så klart svårigheter för de muslimer som faktiskt bor i landet. Eller för den delen svenskar som tillfälligt bor i landet och inte kan skaffa sig ett bankkort eftersom de är utlänningar.

I läsningen av denna bok kommer jag tillbaka till Thoreau, inte i tankarna om att vi alla skall bygga oss varsin hydda i skogen, utan att vi behöver skaffa oss ett intellektuellt försvar, ett inre rum att reflektera över vad som är vindar och vad som är något annat. Thoreau sa att det inte är tiden som förändras utan att det är vi. Jag är beredd på att skriva under på detta och menar att vi måste ha utrymme för att välja vilket vi som vi väljer att bli en del av. Lära oss att se var gränserna mellan vi och tidens påverkan.

I dag är vi exempelvis ganska beroende av den amerikanska kulturen. Tittar man på tevetablån för en vanlig kväll så är många av de program som visas producerade i Usa, ett land där den religiösa fanatismen blomstrar. I arton av landets femtio delstater så är det förbjudet att i skolan undervisa i Darwins läror. I påskaftonens Dn kunde man läsa The Hutaree Militia, en tungt beväpnad högerkristen milisgrupp som den federala polisen misstänkt för förberedelse av mord på antikritst, d v s amerikanska regeringstjänstmän. I den katolska kyrkan pågår nu en skandal där påven väntat i 12 år med att ta av prästkragen på en pedofilanklagad. De amerikanska katolikerna stöder påven.

Ja den religiösa fanatismen eller hokuspokustraditionen blomstrar i alla högsta grad i USA. Ett annat exempel på detta är väl den nu filmade boken av Jon Ronson ”Män som stirrar på getter” där man berättar om hur man sedan 70-talet tränat en del av armen i paranormala där det värsta exemplet kanske var att försöka lära sig att stirra ihjäl en get. Men här får jag sluta ge exempel, för det finns hur många som helst.

Jag vet att det finns äldre vänstermänniskor som likt dagens Sverigedemokrater förordar en bojkott av USA, men att fördöma ett helt folk är alltid dumt, vare sig det är danskar, amerikaner eller afghaner. I USA finns också många stora tänkare som exempelvis David Henry Thoreau och Noam Chomsky.

Men det intressanta är väl att rädslan för den totalt dominerande amerikanska kulturen inte verkar vara något som skrämmer ivrarna av bevarandet av den svenska kutluren. Varför ? Kanske för att den amerikanska kulturen är den vinnande. Sådant vill folk härma. Glömmer aldrig historien om ledaren för grabbgänget som råkat ut för en stukning av foten och gick och haltade. Hans kompisar härmade omedvetet och gick på led haltande bakom honom. Det är så det är, vi letar efter vinnande koncept, av ren överlevnadsinstinkt antar jag. Att vara en fattig utländsk i en förort med främmande religion är inget vinnande koncept. Lika omedvetet som vi försöker ta till oss det vinnande så försöker vi att särskilja oss från de som verkar vara förlorarna. Det är därför vi måste försöka bli medvetna.

Vi borde lära av Thoreau, inte genom att åka ut till en enkel hydda och försöka komma tillbaka till något ursprung, utan genom att försöka hålla oss kritiska till det som vi är en del av. Det är så vi kan skaffa oss ett psykologiskt försvar för oss själva, våra barn och för hela framtiden. Det är det som är att vara modern, att se framåt och att vakta på framtiden, inte bara försköna historien. När vi ser tillbaka på historien så är det lätt att upptäcka att vi haft en massa dumma förhållningssätt till saker och ting. Och gemensamt för alla tider är väl att det just är det moderna som är det vinnande. Men är väldigt naivt att tro att inte också vår tid är full av dumheter som folk i framtiden kommer att ha svårt att förstå sig på.

Jag vet egentligen inte vad jag är ute efter att säga. Utan låter Gunnar Ekelöf få avsluta med sin dikt Jag tror på den ensamma människan som han skrev 1945


Jag tror på den ensamma människan

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Gunnar Ekelöf 1945