Det fruktansvärda har hänt i Haiti. Svårt och greppa och lätt att känna sig skyldig. Här sitter jag och mår lite dåligt för att jag åt för mycket chips i går, låter min hjärna ockuperas med ickeproblem för att jag är så van vid det, för att det är så gör vi här i min del av världen. Går omkring och tänker på oss själva. Uppfyllda av oss själva och våra dåliga självförtroende. Jag vet inte vad jag skall göra för Haiti, men förmodligen kommer jag att avbeställa de stora mängder årgångsvin som jag väntar och skänka de pengarna till Röda Korset istället.
För visst skänker folk pengar. Det är väl åtminstone något som man kan tacka globaliseringen för. Det är svårt att värja sig när bilderna kommer direkt in vardagsrummet där vi sitter med våra chipspåsar, vinglas och triviala problem som vi odlar med värsta ivern. Många mår bra av att skänka en slant till de nödställda, vissa blommar till och med upp. Jag försöker att tänka att det handlar om heder och att det inte är något speciellt ärofyllt att hjälpa till, utan att det är vår plikt. Fast viktigast av allt är att de enskilda länderna och världssamfundet ställer upp. Jag kommer att skänka pengar till Röda Korset men gillar verkligen inte tanken på att världskatastrofer skall vara beroende av enskilda donationer, till och med få folk att känna sig som goda människor för att de skänker en slant till det katastrofdrabbade området. När stora delar av vår välfärd bygger på att hålla den fattiga världen fattig. Nej viktigast av allt i sådana här situationer är naturligtvis förebyggande arbete som att jobba för en solidarisk politik.
I dagens tidning (DN del 1 sidan 18) står det att av katastrofhjälpen till Haiti så är i dag de enskilda donationerna störst, det står för 135 miljoner dollar. Enskilda hjälporganisationer står för 105 miljoner dollar och sen kommer USA med 100 miljoner dollar. Amerikanarna ställer upp med 5600 soldater, 300 sjukvårdare, 1 hangarfartyg, 19 helikoptrar och ambulansfartyg. Lilla Sverige med 1 it-tekniker, 20 vårdpersonal, och genom ett nordiskt samarbete ett basläger för 200 FN-anställda. Stormakten Kina ställer upp med 50 räddningsarbetare och 3 spårhundar. No further comments
lördag 16 januari 2010
tisdag 12 januari 2010
Reklamradion, biblioteken och mitt gym; en sammanfattning
Det sämsta med gymmet där jag går är att de ibland spelar reklamradio i högtalarna. Jag förstår ärligt talat inte hur någon i längden orkar lyssna på något dylikt, oavsett vilken reklamkanal det är. Allt jag hört är ungefär lika dåligt. Det är lika mycket reklam som musik och där emellan några överdrivet hurtiga reportrar som är slängda i käften på ett närmast maniskt vis.
Mellansnacket på reklamradiostationerna får mig att tänka på situationer när jag varit i sällskap någon som tycker det är oerhört pinsamt när det blir tyst, som brutalt okänsligt fortsätter att häva ur sig den ena kvickheten efter den andra och ökar tempot på replikerna eftersom det blir tyst runt omkring då resten av sällskapet slutat vara artiga utan istället sitter och håller i sig själva för att inte genom våld få tyst på pratkvarnen. Stilen var kanske originell på 80-talet med P3s Clabbe och rakt över disc, men så här 30 år senare så känns det som tämligen mjugg underhållning. Tacka vet jag P1! Tror inte att dessa reklamradiokanaler kommer att kunna överleva särskilt många år till nu när vi har spotify.
Ja i dag när jag lyssnade på reklaminslagen så fick jag lära mig att man kan ringa till 118 188 och få svar på hur ord definieras. Oj tänker jag, de tar betalt för en biblioteksfråga skulle man kunna säga. Jag funderar på att skriva ett brev till reklambyrån som marknadsför 118 118 och tipsa dem om att de kan säga i sin radioreklam att man kan ringa dit och för att få reda på om en viss bok finns inne på det närmaste biblioteket. Det skulle vara så kul om de körde en sådan reklamkampanj. Huga vad bibliotekarierna skulle bli sura! Uppretade och förtvivlade för att de kommersiella krafterna nu tar över deras områden. När de istället borde bli glada för att företaget gör gratisreklam för biblioteken. Ja för ringer man till 118 188 för att få reda på om en bok finns inne så går man säkert till biblioteket för att låna boken. Väl där så förstår de nog att man kostnadsfritt kan ringa till biblioteket för att få svar på frågor.
Ibland tycker jag att folk i min egen bransch har fokus på helt fel saker. Ja inte i biblioteksdebatten , den är bra, men det är inte särskilt många som engagerar sig. Och när folk verkligen bryr sig så kan man ge sig fan på att det handlar om att de är sura för att någon utomstående icke tillräckligt biblioteksfähig person lagt sig i. Som om det inte är bra att andra intresserar sig. För det är ju brukarna, inte vi själva som ger oss vårt yttersta existensberättigande.
Nej nu överdrev jag och var elak. Förlåt. Som kår är vi egentligen toppen! Men för mig är det ett positivt sätt att vara kritisk, ja det låter konstigt, men jag har aldrig påstått något annat än att jag är konstig.
Tillbaka till gymmet. När jag är klar med min styrketräning så brukar jag alltid ställa mig i en slags löpmaskin i femton minuter Jag brukar vilja sluta med en bra låt. Men den här gången var det reklaminslag när jag stått på maskinen i 14 minuter. Då bestämde jag mig för att springa tills jag kunde avsluta med en låt. Jag höll på i 21 minuter. Det var alltså reklam och 23 sekunder väder i minst 6 minuter. Dessutom fick jag avsluta med en dålig låt, det var bland det värsta jag hört. Men ändå, tack vare reklamen så fick jag alltså ett hårdare träningspass i dag. Vissa värden har ändå det kommersiella. I dag hela sex minuter.
Mellansnacket på reklamradiostationerna får mig att tänka på situationer när jag varit i sällskap någon som tycker det är oerhört pinsamt när det blir tyst, som brutalt okänsligt fortsätter att häva ur sig den ena kvickheten efter den andra och ökar tempot på replikerna eftersom det blir tyst runt omkring då resten av sällskapet slutat vara artiga utan istället sitter och håller i sig själva för att inte genom våld få tyst på pratkvarnen. Stilen var kanske originell på 80-talet med P3s Clabbe och rakt över disc, men så här 30 år senare så känns det som tämligen mjugg underhållning. Tacka vet jag P1! Tror inte att dessa reklamradiokanaler kommer att kunna överleva särskilt många år till nu när vi har spotify.
Ja i dag när jag lyssnade på reklaminslagen så fick jag lära mig att man kan ringa till 118 188 och få svar på hur ord definieras. Oj tänker jag, de tar betalt för en biblioteksfråga skulle man kunna säga. Jag funderar på att skriva ett brev till reklambyrån som marknadsför 118 118 och tipsa dem om att de kan säga i sin radioreklam att man kan ringa dit och för att få reda på om en viss bok finns inne på det närmaste biblioteket. Det skulle vara så kul om de körde en sådan reklamkampanj. Huga vad bibliotekarierna skulle bli sura! Uppretade och förtvivlade för att de kommersiella krafterna nu tar över deras områden. När de istället borde bli glada för att företaget gör gratisreklam för biblioteken. Ja för ringer man till 118 188 för att få reda på om en bok finns inne så går man säkert till biblioteket för att låna boken. Väl där så förstår de nog att man kostnadsfritt kan ringa till biblioteket för att få svar på frågor.
Ibland tycker jag att folk i min egen bransch har fokus på helt fel saker. Ja inte i biblioteksdebatten , den är bra, men det är inte särskilt många som engagerar sig. Och när folk verkligen bryr sig så kan man ge sig fan på att det handlar om att de är sura för att någon utomstående icke tillräckligt biblioteksfähig person lagt sig i. Som om det inte är bra att andra intresserar sig. För det är ju brukarna, inte vi själva som ger oss vårt yttersta existensberättigande.
Nej nu överdrev jag och var elak. Förlåt. Som kår är vi egentligen toppen! Men för mig är det ett positivt sätt att vara kritisk, ja det låter konstigt, men jag har aldrig påstått något annat än att jag är konstig.
Tillbaka till gymmet. När jag är klar med min styrketräning så brukar jag alltid ställa mig i en slags löpmaskin i femton minuter Jag brukar vilja sluta med en bra låt. Men den här gången var det reklaminslag när jag stått på maskinen i 14 minuter. Då bestämde jag mig för att springa tills jag kunde avsluta med en låt. Jag höll på i 21 minuter. Det var alltså reklam och 23 sekunder väder i minst 6 minuter. Dessutom fick jag avsluta med en dålig låt, det var bland det värsta jag hört. Men ändå, tack vare reklamen så fick jag alltså ett hårdare träningspass i dag. Vissa värden har ändå det kommersiella. I dag hela sex minuter.
torsdag 7 januari 2010
Vår läsvanor
Enligt senaste statistiken så läser vi mindre böcker. Men frågan som man ställer sig är ifall folk verkligen läser mindre. Troligtvis läser de flesta mer i dag än för tio år sedan, eftersom vi läser så mycket från nätet. Ett stort problem med dagens bokutgivning tror jag är den bristande kvalitén, att det ges ut mycket som inte är särskilt mycket bättre än det som skrivs på nätet. Bokbranschen har tappat fotfästet, verkar tro att det här med att sälja böcker är som att kränga dammsugare och då händer det så klart böcker blir en del av mediapornografin där allt handlar om att synas och väldigt lite om vad som egentligen sägs.
Men vilka är det som växer i allt detta? Inte de stora utslätade bokhandelskedjorna som kränger Camilla Läckberg från pall, utan de små boklådorna. De små nischade förlagen, som vågar vara något annat, som vågar ge ut litteratur som står för ett eget utryck. De stora förlagen håller på att schabbla bort sina kort och de är vi väl egentligen glada för. Hur länge har man inte klagat på att Bonniers har för stor andel av bokmarknaden? Nu håller det på att ändras, varför klaga på det?
Är det viktigt att boken överlever? Jag tycker att man bör ställa sig frågan varför och inte bara säga ja det är viktigt. För mig är det viktigt med litteratur av många olika orsaker, men jag vill också säga att jag inte alls är orolig för någon bokdöd. Nätet kommer att göra folk alltmer intresserade av läsning. Sedan kommer de stora paddorna i svensk bokdistribution att tappa allt mer mark eftersom de uppenbarligen inte fattar vad det handlar om. Likt en Fågel Fenix kommer sedan boken att blomstra i de små bokförlagen.
Men det är självklart viktigt att vi ger de små bokförlagen utrymme och möjlighet att synas. Då handlar det om exponering i media och handel. Att flest köper det som syns mest är en självklar logik. Men eftersom dagens bokhandlarkedjor tror att de kränger dammsugare och inte tar något kulturellt ansvar, så får de självklart dåligt självförtroende, eftersom de försöker vara något annat än vad de är och därför vågar de inte lyfta fram sådant som inte är känt. De är liksom rädd för att snobba sig. Eller snarare så tror de inte att kvalité kan ge dem några pengar, men det hör liksom ihop med idén om att vara rädda för att snobba sig, att sticka ut och stå för något som är speciellt. Fast man är inte rädda för att visa att man är ute efter att tjäna pengar. Billigt. Tror inte att det finns en enda bilhandlare som skulle vara rädd för att köra runt i en Bentley.
Men vilka är det som växer i allt detta? Inte de stora utslätade bokhandelskedjorna som kränger Camilla Läckberg från pall, utan de små boklådorna. De små nischade förlagen, som vågar vara något annat, som vågar ge ut litteratur som står för ett eget utryck. De stora förlagen håller på att schabbla bort sina kort och de är vi väl egentligen glada för. Hur länge har man inte klagat på att Bonniers har för stor andel av bokmarknaden? Nu håller det på att ändras, varför klaga på det?
Är det viktigt att boken överlever? Jag tycker att man bör ställa sig frågan varför och inte bara säga ja det är viktigt. För mig är det viktigt med litteratur av många olika orsaker, men jag vill också säga att jag inte alls är orolig för någon bokdöd. Nätet kommer att göra folk alltmer intresserade av läsning. Sedan kommer de stora paddorna i svensk bokdistribution att tappa allt mer mark eftersom de uppenbarligen inte fattar vad det handlar om. Likt en Fågel Fenix kommer sedan boken att blomstra i de små bokförlagen.
Men det är självklart viktigt att vi ger de små bokförlagen utrymme och möjlighet att synas. Då handlar det om exponering i media och handel. Att flest köper det som syns mest är en självklar logik. Men eftersom dagens bokhandlarkedjor tror att de kränger dammsugare och inte tar något kulturellt ansvar, så får de självklart dåligt självförtroende, eftersom de försöker vara något annat än vad de är och därför vågar de inte lyfta fram sådant som inte är känt. De är liksom rädd för att snobba sig. Eller snarare så tror de inte att kvalité kan ge dem några pengar, men det hör liksom ihop med idén om att vara rädda för att snobba sig, att sticka ut och stå för något som är speciellt. Fast man är inte rädda för att visa att man är ute efter att tjäna pengar. Billigt. Tror inte att det finns en enda bilhandlare som skulle vara rädd för att köra runt i en Bentley.
onsdag 6 januari 2010
2010 ett revolutionens år
Vad 2010 kommer jag att begåva familjen med hushållsnäratjänster. Vi skall få mat levererad till dörren. Dels en låda med kravgrönt, men också en låda med mat för middagar. Matrecept ingår också. Jag är speciellt förtjust i tanken på att slippa hitta på middagsmaten själv. När jag var mammaledig så följde jag under ett par veckor Dan Strandqvists dagliga matruta i GP. Det var en skön känsla att lämna över ansvaret till ett proffs och samtidigt märka att det blev bättre än vanligt. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg så tror jag att att de som har möjlighet så småningom kommer att köpa sig fria från viss valfrihet och detta är ett steg i den riktningen. Jag vill inget hellre än att köpa mig fri från viss valfrihet! Jag har så mycket roligt att fundera på att det känns som dynga att behöva fundera över vilket elbolag jag skall ha, vilka jeans som passar mig bäst, eller vad familjen skall äta till middag en torsdagskväll.
Att min familj skall börja köpa mat på det här viset är ett beslut som jag tagit despotiskt, utan inblandning av vare sig man eller barn. Ändå önskar jag att ge barnen en demokratisk uppfostran och att min man och jag skall leva leva i ett jämlikt förhållande. Orsaken till att jag inte vill blanda min mannen i detta beslut är att han kommer att vara emot det. Att han inte gillar det tror jag faktiskt mest beror på en icke analyserad ganska kollektiv känsla som grundar sig i den här galenskapen att man är lat om man inte gör vissa saker. Än i dag är det skamligt att inte göra vissa saker, vilket i sig nog mest är en rädsla för att så syn på hur fria vi egentligen är om vi börjar göra aktiva val. Ja sen också att detta hushållsnära är klassiskt kvinnliga sysslor och därför lite fula att låta någon annan sköta. Därför har jag ingen lust att diskutera de här sakerna med min man, det är bara att göra, så får vi se hur det blir. Vissa saker ändrar man i huvudet, andra i handling.
Till en början kommer det naturligtvis inte alls bli bra. Barnen kommer att klaga på maten. Mannen kommer att tycka det är för dyrt och med flit misslyckas med flera av recepten för att riktigt klargöra hur idiotiskt detta tilltag är. Men efter den första tiden av reformation så kommer min man inse att han fått bättre matvanor och mer tid. Barnen kommer att ha vant sig med maten. Ja barnen äter sällan särskilt mycket middagsmat ändå och det betyder bara att vi får mer mat till våra matlådor. Eller också visar det sig att det var en dum idé och då får vi väl gå tillbaka till det vanliga. Men ibland måste man göra revolution för att få till en förändring så är det bara.
Att min familj skall börja köpa mat på det här viset är ett beslut som jag tagit despotiskt, utan inblandning av vare sig man eller barn. Ändå önskar jag att ge barnen en demokratisk uppfostran och att min man och jag skall leva leva i ett jämlikt förhållande. Orsaken till att jag inte vill blanda min mannen i detta beslut är att han kommer att vara emot det. Att han inte gillar det tror jag faktiskt mest beror på en icke analyserad ganska kollektiv känsla som grundar sig i den här galenskapen att man är lat om man inte gör vissa saker. Än i dag är det skamligt att inte göra vissa saker, vilket i sig nog mest är en rädsla för att så syn på hur fria vi egentligen är om vi börjar göra aktiva val. Ja sen också att detta hushållsnära är klassiskt kvinnliga sysslor och därför lite fula att låta någon annan sköta. Därför har jag ingen lust att diskutera de här sakerna med min man, det är bara att göra, så får vi se hur det blir. Vissa saker ändrar man i huvudet, andra i handling.
Till en början kommer det naturligtvis inte alls bli bra. Barnen kommer att klaga på maten. Mannen kommer att tycka det är för dyrt och med flit misslyckas med flera av recepten för att riktigt klargöra hur idiotiskt detta tilltag är. Men efter den första tiden av reformation så kommer min man inse att han fått bättre matvanor och mer tid. Barnen kommer att ha vant sig med maten. Ja barnen äter sällan särskilt mycket middagsmat ändå och det betyder bara att vi får mer mat till våra matlådor. Eller också visar det sig att det var en dum idé och då får vi väl gå tillbaka till det vanliga. Men ibland måste man göra revolution för att få till en förändring så är det bara.
söndag 3 januari 2010
Chockar med ett matinslag
Januari är en månad då många av oss har ont om pengar. Paradoxalt nog så brukar mataffärerna rea ut julmaten, det tar sällan slut förrän i februari. Det är liksom svårt att fatta ett intresse för kokt skinka i mitten av januari, hur fattig man än är. Fast det är klart, om man är riktigt fattig så, visst går det. I dag har jag sett att mataffärerna rear ut oknäckta nötter och dem kan man faktiskt använda till att göra pesto.
Om man orkar knäcka dem förståss.Jag gör pesto ganska ofta och även om det är pinjenötter i originalrecepten så tycker jag nog att det är minst lika gott med valnötter, hasselnötter eller cashewnötter. Om ni tittar på vad som är i den köpta burkpeston så ser man att det även i dessa burkar är andra nötter i sig än pinje, som är väldigt gott men sablans dyrt. Fast att jämföra hemmagjord pesto med köpt burkpesto är som att jämföra fiskbullar i hummersås med hummer; det är inte samma sak: Jämförelsen faller på sin egen omöjlighet, även om man kan se vissa likheter som att båda sorterna har grön färg. Ja om man tycker det är tidsödande att sitta och knäcka nötter så kan man alltid köpa billiga storpack av valnötter i någon av frukt eller grönsakshandlarna i Hjällbo, eller varför inte i min favoritaffäre sedan tjugo år Rambaldi i Gamlestaden.
Som olivolja i mitt recept går det utmärkt att använda den billiga olivoljan från Willys I receptet finns också parmestanost och det är inget man hittar på rea. Jag tycker det är överdrivet att säga att parmesanost är dyrt. Själv har jag ätit denna ost så gott som varje dag i tio år och även om jag kan hålla med om att det är en form av missbruk så har det inte drivit mig från hus och hem. Det är faktiskt ett missbruk som jag rekommenderar och som inte heller påverkar hälsan på något dåligt vis. Dessutom tar jag inte mer nu än för tio år sedan. Det är starkt, koncentrerat och ger en fantastisk kick i den främre gommen. Nu pratar vi alltså parmesanost på bit, inte den där rivna sorten som säljs i kryddhyllan.
Här är ett grundrecept för min pesto. Nu förtiden mäter jag aldrig utan har en grund på 2 krukor basilika, en näve nötter och 2 dl olivolja, sen smakar jag mig fram. Men här är ett grundrecept som mår bra av att dubblas, det håller minst en vecka i kylen. I en fin glasburk blir det också en bra present.
Karins Pesto
50 gram eller 1-1,5 dl nötter (ta vad du har, jag gillar valnötter bäst, men hasselnötter och cashew funkar bra)
2 kruka(or) basilika
6-8 st vitlöksklyftor
100 gram parmesanost
2 dl olivolja
salt (havssalt av flingsort är bäst)
svartpeppar
Hacka nötterna väl, det är snyggt och smakrikt med lite bitar men de får inte vara för stora. Blanda dem i en mortel med basilikan. Blanda i vitlök och en del av oljan. Fortsätt att stöta och häll i oljan eftersom tillsätt riven parmesanost. Smaka av med salt och peppar. Vill också sätta upp ett varningens finger för er som tror att det går lika bra att använda sig av stavmixer som av morteln. Så är det alltså inte. Morteln regerar här som i så många andra sammanhang. Peston kan man sedan använda till lite av varje, som pastasås, till fisk, kyckling, eller lite av varje, googla så får du se.
Om man orkar knäcka dem förståss.Jag gör pesto ganska ofta och även om det är pinjenötter i originalrecepten så tycker jag nog att det är minst lika gott med valnötter, hasselnötter eller cashewnötter. Om ni tittar på vad som är i den köpta burkpeston så ser man att det även i dessa burkar är andra nötter i sig än pinje, som är väldigt gott men sablans dyrt. Fast att jämföra hemmagjord pesto med köpt burkpesto är som att jämföra fiskbullar i hummersås med hummer; det är inte samma sak: Jämförelsen faller på sin egen omöjlighet, även om man kan se vissa likheter som att båda sorterna har grön färg. Ja om man tycker det är tidsödande att sitta och knäcka nötter så kan man alltid köpa billiga storpack av valnötter i någon av frukt eller grönsakshandlarna i Hjällbo, eller varför inte i min favoritaffäre sedan tjugo år Rambaldi i Gamlestaden.
Som olivolja i mitt recept går det utmärkt att använda den billiga olivoljan från Willys I receptet finns också parmestanost och det är inget man hittar på rea. Jag tycker det är överdrivet att säga att parmesanost är dyrt. Själv har jag ätit denna ost så gott som varje dag i tio år och även om jag kan hålla med om att det är en form av missbruk så har det inte drivit mig från hus och hem. Det är faktiskt ett missbruk som jag rekommenderar och som inte heller påverkar hälsan på något dåligt vis. Dessutom tar jag inte mer nu än för tio år sedan. Det är starkt, koncentrerat och ger en fantastisk kick i den främre gommen. Nu pratar vi alltså parmesanost på bit, inte den där rivna sorten som säljs i kryddhyllan.
Här är ett grundrecept för min pesto. Nu förtiden mäter jag aldrig utan har en grund på 2 krukor basilika, en näve nötter och 2 dl olivolja, sen smakar jag mig fram. Men här är ett grundrecept som mår bra av att dubblas, det håller minst en vecka i kylen. I en fin glasburk blir det också en bra present.
Karins Pesto
50 gram eller 1-1,5 dl nötter (ta vad du har, jag gillar valnötter bäst, men hasselnötter och cashew funkar bra)
2 kruka(or) basilika
6-8 st vitlöksklyftor
100 gram parmesanost
2 dl olivolja
salt (havssalt av flingsort är bäst)
svartpeppar
Hacka nötterna väl, det är snyggt och smakrikt med lite bitar men de får inte vara för stora. Blanda dem i en mortel med basilikan. Blanda i vitlök och en del av oljan. Fortsätt att stöta och häll i oljan eftersom tillsätt riven parmesanost. Smaka av med salt och peppar. Vill också sätta upp ett varningens finger för er som tror att det går lika bra att använda sig av stavmixer som av morteln. Så är det alltså inte. Morteln regerar här som i så många andra sammanhang. Peston kan man sedan använda till lite av varje, som pastasås, till fisk, kyckling, eller lite av varje, googla så får du se.
lördag 2 januari 2010
De gamla pedagogerna Rudolf och Maria
Maria Montessori och Rudolf Steiner har var och en för sig utvecklat pedagogik som står till grund för Montessoriskolor och Waldorfskolor. Jag undrar vad är det för bra med att ha en så uråldrig pedagogik som grund för dagens skolor? Att Maria Montessori hade stor framgång med att väcka lärlusten hos barn som ägnat större delen av sitt liv på mentalsjukhus betyder väl inte automatiskt hennes metod passar på dagens överstimulerade medelklassbarn?
Nej för att jag skall kunna lita på en pedagogik så tycker jag att implementering av samtida forskningsresultat skall vara själva grunden i hela kunskapssynen. I annat fall blir det mer frågan om någon slags tro. Som att dessa pedagoger från längesedan var ett slags profeter. För även om det är så att man forskar i montessoripedagogik och waldorfpedgogik så kan man aldrig komma fram till att Rudolf eller Maria hade fel, då måste man väl lämna läran? Men att inse fel, att omvärdera sig själv och sin samtid,sina ledstjärnor är väl en av förutsättningarna och drivkrafterna bakom framsteg? Eller?
Nej för att jag skall kunna lita på en pedagogik så tycker jag att implementering av samtida forskningsresultat skall vara själva grunden i hela kunskapssynen. I annat fall blir det mer frågan om någon slags tro. Som att dessa pedagoger från längesedan var ett slags profeter. För även om det är så att man forskar i montessoripedagogik och waldorfpedgogik så kan man aldrig komma fram till att Rudolf eller Maria hade fel, då måste man väl lämna läran? Men att inse fel, att omvärdera sig själv och sin samtid,sina ledstjärnor är väl en av förutsättningarna och drivkrafterna bakom framsteg? Eller?
fredag 1 januari 2010
Thomas Idergard tycker att kultur är fint och bra
I dagarna fick jag hem ett nummer SKTFtidningen Allt om Jobbet, tema kultur och fritid. Ett skarpt nummer som lyfter fram problem i dagens kommunala kulturliv. Men här finns också en del optimism, som i artikeln om Vara, hur konserthuset har betytt mycket positivt för bygden. En studie från Handels i Göteborg visar också att de intäkter som kommunen gör på alla som kommer till konserthuset är större än kostnaden för bidragen. Nu planerar Vara för ett nytt kulturhus med konsthall och en jätteanläggning för ridsport. Dessa satsningar är ett sätt att försöka komma till rätta med befolkningsminskningen, för att locka dit nya invånare.
Kommer att tänka på när jag och min min man flyttade från Gamlestaden till Högsbo. Andra kvällen vi bodde där så försökte vi hitta en krog, men det fanns inte, bara en pizzeria utan rättigheter. Är detta allt undrade vi och kände en slags gemensam ångest över att det verkade som om vi hamnat i en slags sovförort bland människor vi aldrig skulle få lära känna. Affärer fanns det inte heller i någon större utsträckning. Men biblioteket som låg alldeles bredvid pizzerian var öppet så vi gick dit i stället. Sen fick vi barn och då var det Öppna Förskolan på Fyrken som gjorde livet uthärdligt. Utan biblioteket och Öppna förskolan så hade tillvaron i Högsbo varit väldigt mycket eländigare för mig, så är det väl överallt, det är den lokala infrastrukturen som gör det.
Tillbaka till SKTF tidningen så finns där också en artikel där forskningsresultat visar att kulturupplevelser är bra för hälsan. Egentligen tror jag man skall akta sig för att över huvud taget leta efter den typen av argument för att motivera kulturen. En tillspetsad konsekvens av en sådan argumentationsretorik skulle kunna bli att socialstyrelsen rekommenderade 2 teaterbesök om året. Fast nu gör ju inte socialstyrelsen så längre. Men för mig är själva strävan mot att alltid försöka vara nyttig och förståndig en kollektiv mental ohälsa som bland annat gör oss lättmanipulerade vad gäller reklam och överdrivet nitiska i våra försök att definiera oss själva som människor. Ja det där vill jag egentligen inte gå in på, men för mig är kulturen en av de områden som står för det andra, det som rycker loss men samtidigt förklarar, ger en mening som sträcker sig utanför jaget.
Men det är en del personer som inte går att prata med om man inte har rationella argument. Som Thomas Idergard, ansvarig för tankesmedjan Timbros välfärdsprogram. Han får svara på frågor om välfärd och kultur i SKTF-tidningen. Så här svarar han på frågan om kommunpolitiker som vill satsa på kultur för att få dit invånare:
"Det är inte kommunernas primära uppgifter att få folk att flytta dit. Men om man sköter sitt kommunala uppdrag på ett bra sätt kommer folk att göra det i alla fall. Kultur är fint och bra men det är inte en offentlig uppgift att finansiera allt som är fint och bra"
Jaha liksom. Så långt tänker alltså ansvarig för Timbros välfärdsprogram. Herre gud. Rationellt och bra.
Kommer att tänka på när jag och min min man flyttade från Gamlestaden till Högsbo. Andra kvällen vi bodde där så försökte vi hitta en krog, men det fanns inte, bara en pizzeria utan rättigheter. Är detta allt undrade vi och kände en slags gemensam ångest över att det verkade som om vi hamnat i en slags sovförort bland människor vi aldrig skulle få lära känna. Affärer fanns det inte heller i någon större utsträckning. Men biblioteket som låg alldeles bredvid pizzerian var öppet så vi gick dit i stället. Sen fick vi barn och då var det Öppna Förskolan på Fyrken som gjorde livet uthärdligt. Utan biblioteket och Öppna förskolan så hade tillvaron i Högsbo varit väldigt mycket eländigare för mig, så är det väl överallt, det är den lokala infrastrukturen som gör det.
Tillbaka till SKTF tidningen så finns där också en artikel där forskningsresultat visar att kulturupplevelser är bra för hälsan. Egentligen tror jag man skall akta sig för att över huvud taget leta efter den typen av argument för att motivera kulturen. En tillspetsad konsekvens av en sådan argumentationsretorik skulle kunna bli att socialstyrelsen rekommenderade 2 teaterbesök om året. Fast nu gör ju inte socialstyrelsen så längre. Men för mig är själva strävan mot att alltid försöka vara nyttig och förståndig en kollektiv mental ohälsa som bland annat gör oss lättmanipulerade vad gäller reklam och överdrivet nitiska i våra försök att definiera oss själva som människor. Ja det där vill jag egentligen inte gå in på, men för mig är kulturen en av de områden som står för det andra, det som rycker loss men samtidigt förklarar, ger en mening som sträcker sig utanför jaget.
Men det är en del personer som inte går att prata med om man inte har rationella argument. Som Thomas Idergard, ansvarig för tankesmedjan Timbros välfärdsprogram. Han får svara på frågor om välfärd och kultur i SKTF-tidningen. Så här svarar han på frågan om kommunpolitiker som vill satsa på kultur för att få dit invånare:
"Det är inte kommunernas primära uppgifter att få folk att flytta dit. Men om man sköter sitt kommunala uppdrag på ett bra sätt kommer folk att göra det i alla fall. Kultur är fint och bra men det är inte en offentlig uppgift att finansiera allt som är fint och bra"
Jaha liksom. Så långt tänker alltså ansvarig för Timbros välfärdsprogram. Herre gud. Rationellt och bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)