När min son var fyra år så började jag göra legokalendrar till honom. Något år innan så hade jag gjort en annan kalender till honom, med småpaket, innehållandes en massa skit helt enkelt som hamnade i lådorna där vi har alla annan skit. Men Legokalendern var bra och dessutom billigare. Jag köpte en låda med en legomodell och så lade jag några bitar i varje paket. Resultatet blev att min son på så sätt lyckades bygga lite mer avancerade legomodeller än han tidigare lyckats. Tyckte också att det fanns en klar poäng i detta klara bevis för att delarna tillsammans blev en större helhet, eller var det kanske tvärtom man skulle tänka? Ja sen upptäckte vi att det fanns färdiga legokalendrar och det blev både enklare och populärare, i alla fall för min son. Könsperspektivet i dessa kalendrar är erbarmligt dåligt. Något år så fanns det en speciell tjejkalender. Det var större bitar, mer passivt lego.(Ni undrar kanske varför vi köpte en tjejkalender och det var för att hon valde den. Vi kan inte säga att sonens val av piratkalender är bra och dotterns val av prinsesskalender är dålig. På så sätt hade vi bara förstärkt bilden av att den manliga normen är mer okej) I år så hade de tack och lov ingen tjejkalender. Min dotter fick då en så kallad Legocitykalender. Man ser på baksidan vad som är i. Vad vi kan se så är det 8 så kallade "legogubbar". Hur många av dessa är tjejer? Noll! Åtta gubbar och en snögubbe, men ingen tjej. Skandal! Varför inga tjejer? jag misstänker att det är för att producenterna tänker att statusen på kalendern blir sämre om det är med "tjejjgubbar", de är rädda att killarna inte vill köpa. Min son har en Piratkalender, där är det lite bättre, där är två av "gubbarna" tjejer. Två av åtta. Varför inte hälften kan man undra? Jag är för könskvotering i legokalendrarna.
Men hur förklarar man sådant här för en femåring? Det var omöjligt att säga att till henne att hon inte fick vara arg, även om jag visst önskade att hon blivit lite mindre arg. Egentligen borde jag väl ha uppmuntrat hennes ilska, eldat på den, men det gjorde jag inte. Men det blev tvunget en snabblektion i feminism. Hade gärna väntat några år, men det var svårt att vänta när vi stod för faktum. Som ett försvarstal där jag fick förklara att även om detta var "vuxet" så var det inget som jag eller hennes pappa stod för. Att vi också var arga för att det var så. Sedan visade jag att det var lika illa i några tidningar, att där var mest var bilder på killar och så några tjejer som var ledsna. Jag har lovat att skriva till Lego och klaga. Men hennes tro på konsumentmakt är lite naiv, hon är övertygad om att det skall komma en ny och bättre legokalender redan nästa år. Vi får väl se.
måndag 7 december 2009
lördag 5 december 2009
Etablissemanget Pling Plong
Ett land, två bilfabriker i kris. Den ena verkar kunna vara på väg att köpas upp av kineser. Fortsättningen på den sagan kan man bara gissa. Kina är inte landet som är känt för sina goda arbetsförhållanden. Den andra bilfabriken har gått med förlust i åratal och de som äger vill inte längre äga.
Samtidigt ett klimattoppmöte. En planet i kris. Vi måste förändra våra vanor. Annars är det ingen som vet hur det kommer gå. Man kunde tänka att denna tillfällighet med den sviktande bilindustrin och klimattoppmötet skulle få etablissemanget att tänka om. Nu när det är ett så lägligt tillfälle.
Parallellt pågår en kulturell revolution. Allt fler utövar kultur, trots att de flesta inte tjänar en krona på det. Man gör musik, skriver, filmar. De stora aktörernas kommersialisering har gjort att andra tagit ansvar för mer omvälvande och annorlunda kulturyttringar. Det finns hur många bokförlag som helst som jobbar så gott som ideellt eftersom de stora koncentrerar sig på deckare och kändisförfatttare. I går läste jag om Hanna Sköld som har ett filmbolag med några kompisar. De började spela in en långfilm utan någon finansiering alls. Sen har vi alla band, alla körer, alla målare, för att nämna något. Man frågar sig skulle vi inte kunna ha användning av alla dessa kreativa förmågor nu när de vanliga ingenjörerna som styr landet tycks vara helt förlamade av oförmåga att tänka nytt?
Lästa nyligen någonstans, minns inte var, att någon norrman hade utryckt sig att problemet med Sverige är att vi producerar saker som tioåriga barn från Asien lika gärna kan producera. Nu är det inte så att jag förespråkar barnarbete. Men jag förespråkar sysselsättning och export av kultur. Vi har ju lyckats förut, det svenska musikundret, Ingmar Bergman, Stieg Larsson, Marianne Fredriksson, Lasse Hallström för att nämna några.
Att jag skriver etablissemanget plingplong beror på att det lyser femtiotusen varningslampor om bilindustrin. Det finns så klart mycket tragik när hela familjer blir av med jobbet, särskilt i dessa tider då arbetslöshetsskyddet är så försämrat. Jag säger inte att det här är enkelt. Vad jag säger är att man bör satsa mer på kulturen. Inte bara för att skapa arbetstillfällen, utan också för att vi behöver förändra våra konsumtionsmönster. Att inrikta sig på att konsumera kultur istället för att konsumera ting är ett utmärkt sätt att förbättra vårt klimat. Men för att komma i närheten av en sådan förändring så måste de kulturella aktörerna ha en chans att ta upp kampen mot de kommersiella aktörerna. Och det är här som regeringen borde satsa pengarna, i stället för där de nu satsar.
Hur bygger man en stark kulturell stat? Det handlar om mycket. Om en bra skola och förskola där barnen känner sig trygga nog för att våga ifrågasätta. Om stadsplanering där kulturella institutioner finns med bra verksamhet men också som symboler. Det handlar om att skapa lokala kulturella centrum som folkbibliotek där de lokala kulturarbetarna ges möjlighet att vara betydelsefulla för sin närmiljö.
Det finns så mycket som talar om för oss att just nu är det läge att tänka helt om, göra något helt nytt. Denna förändring måste ske och satsas på uppifrån, annars kan det inte bli av. De lokala tjänstemän och politiker som finns är oftast ingenjörer och ekonomer, de är måhända duktiga på att räkna pengar, dra torra slutsatser och säga nej, men är lika ofta kulturella left overs, förstår inte ett jota av vad kultur har för betydelse i det lilla samhället, ser det mest som något som kostar pengar. Att man har kvar kommunala kulturella institutioner över huvud taget kommer sig i vissa fall av av att de som bestämmer där inte äger språket på samma sätt som företrädarna för kulturen; ibland tvingas man helt enkelt att backa i sin övertro på effektivisering och bristande ansvarstagande vad gäller långsiktigt tänkande. Ja några visionärer är det ju i de allra flesta fall sällan frågan om. Därmed inte sagt att det inte finns visionärer som är ekonomer eller ingenjörer, men de jobbar kanske inte just i kommunal verksamhet. Därför för att skapa långsiktighet och hållbarhet; ut med ingenjörerna och in med kulturarbetarna!
Vår regering, som i och för sig är vår snart avgående regering men ändock vår regering, pratar mycket om entreprenörskap. När man lyssnar på Anders Borg och Fredrik Reinfeldt så är det lätt att få för sig att de vill att alla svenskar skall bli entreprenörer. Var finns det entreprenörer om inte bland svenska kulturarbetare? Hur många har inte lyckats utan att ha en krona? Lite skillnad mot banker och storföretag som går med stora vinster utan att spara en krona och sedan när det är kris ber staten om hjälp.
Samtidigt ett klimattoppmöte. En planet i kris. Vi måste förändra våra vanor. Annars är det ingen som vet hur det kommer gå. Man kunde tänka att denna tillfällighet med den sviktande bilindustrin och klimattoppmötet skulle få etablissemanget att tänka om. Nu när det är ett så lägligt tillfälle.
Parallellt pågår en kulturell revolution. Allt fler utövar kultur, trots att de flesta inte tjänar en krona på det. Man gör musik, skriver, filmar. De stora aktörernas kommersialisering har gjort att andra tagit ansvar för mer omvälvande och annorlunda kulturyttringar. Det finns hur många bokförlag som helst som jobbar så gott som ideellt eftersom de stora koncentrerar sig på deckare och kändisförfatttare. I går läste jag om Hanna Sköld som har ett filmbolag med några kompisar. De började spela in en långfilm utan någon finansiering alls. Sen har vi alla band, alla körer, alla målare, för att nämna något. Man frågar sig skulle vi inte kunna ha användning av alla dessa kreativa förmågor nu när de vanliga ingenjörerna som styr landet tycks vara helt förlamade av oförmåga att tänka nytt?
Lästa nyligen någonstans, minns inte var, att någon norrman hade utryckt sig att problemet med Sverige är att vi producerar saker som tioåriga barn från Asien lika gärna kan producera. Nu är det inte så att jag förespråkar barnarbete. Men jag förespråkar sysselsättning och export av kultur. Vi har ju lyckats förut, det svenska musikundret, Ingmar Bergman, Stieg Larsson, Marianne Fredriksson, Lasse Hallström för att nämna några.
Att jag skriver etablissemanget plingplong beror på att det lyser femtiotusen varningslampor om bilindustrin. Det finns så klart mycket tragik när hela familjer blir av med jobbet, särskilt i dessa tider då arbetslöshetsskyddet är så försämrat. Jag säger inte att det här är enkelt. Vad jag säger är att man bör satsa mer på kulturen. Inte bara för att skapa arbetstillfällen, utan också för att vi behöver förändra våra konsumtionsmönster. Att inrikta sig på att konsumera kultur istället för att konsumera ting är ett utmärkt sätt att förbättra vårt klimat. Men för att komma i närheten av en sådan förändring så måste de kulturella aktörerna ha en chans att ta upp kampen mot de kommersiella aktörerna. Och det är här som regeringen borde satsa pengarna, i stället för där de nu satsar.
Hur bygger man en stark kulturell stat? Det handlar om mycket. Om en bra skola och förskola där barnen känner sig trygga nog för att våga ifrågasätta. Om stadsplanering där kulturella institutioner finns med bra verksamhet men också som symboler. Det handlar om att skapa lokala kulturella centrum som folkbibliotek där de lokala kulturarbetarna ges möjlighet att vara betydelsefulla för sin närmiljö.
Det finns så mycket som talar om för oss att just nu är det läge att tänka helt om, göra något helt nytt. Denna förändring måste ske och satsas på uppifrån, annars kan det inte bli av. De lokala tjänstemän och politiker som finns är oftast ingenjörer och ekonomer, de är måhända duktiga på att räkna pengar, dra torra slutsatser och säga nej, men är lika ofta kulturella left overs, förstår inte ett jota av vad kultur har för betydelse i det lilla samhället, ser det mest som något som kostar pengar. Att man har kvar kommunala kulturella institutioner över huvud taget kommer sig i vissa fall av av att de som bestämmer där inte äger språket på samma sätt som företrädarna för kulturen; ibland tvingas man helt enkelt att backa i sin övertro på effektivisering och bristande ansvarstagande vad gäller långsiktigt tänkande. Ja några visionärer är det ju i de allra flesta fall sällan frågan om. Därmed inte sagt att det inte finns visionärer som är ekonomer eller ingenjörer, men de jobbar kanske inte just i kommunal verksamhet. Därför för att skapa långsiktighet och hållbarhet; ut med ingenjörerna och in med kulturarbetarna!
Vår regering, som i och för sig är vår snart avgående regering men ändock vår regering, pratar mycket om entreprenörskap. När man lyssnar på Anders Borg och Fredrik Reinfeldt så är det lätt att få för sig att de vill att alla svenskar skall bli entreprenörer. Var finns det entreprenörer om inte bland svenska kulturarbetare? Hur många har inte lyckats utan att ha en krona? Lite skillnad mot banker och storföretag som går med stora vinster utan att spara en krona och sedan när det är kris ber staten om hjälp.
H&M och underklädesreklamen
Det finns mycket som jag tycker är bra med Hennes och Mauritz. Efter omfattande kritik har de tvingats ta större ansvar för arbetsförhållandena i sina fabriker. För något år sedan gjordes en europeisk undersökning om de stora klädjättarnas miljö- och etikarbete och då hamnade H&M i topp. Deras samarbete med toppdesigners tycker jag också är sympatiskt. Det finns något lömskt med H&M också. De har gått i bräschen för att göra snygga kläder som vanligt folk har råd att köpa, så att de som har behov av att skilja sig från kreti från pleti blir en aning osäkra, vilket inte bara är roligt utan på ett lite stillsamt vis samhällsomdanande.Det är politik det.
När jag var hos frissan och läste skvallertidningar så fick jag veta att även vår kronprinsessa bär H&M. (Ja om ni läser Cecilia Åses bok "Monarkins makt" kanske ni förstår varför, där finns en analys om hur kungafamiljen legitimerar sin ställning just genom att balansera mellan inslag av vanlighet och upphöjdhet. Så det är väl ett mediatrick helt enkelt som tyvärr inte leder kungafamiljen till Ullared).
Nu låter det kanske som att jag älskar Hennes och Mauritz, men så är det inte alls. Jag är aldrig där och när jag går dit så hittar jag inget jag vill ha. Jag har heller aldrig varit särskilt förtjust i H & Ms underklädesreklam inför jul. Årets reklam känns särskilt meningslös. Bilder som verkar vara inspirerade av 20-talets pinupbilder, men i gud så löjeväckande poser, armar uppsträckta rakt i luften för att, ja för att vad? Verka lite töntigt crazy? De visar upp en del så gott som helt oanvändbara underkläder som trosor och bh:ar med stora påsydda tygrosor. Under vilka kläder kan man ha sådan underkläder? Inga jag äger i alla fall. Och särskilt vågat är det inte heller, med tanke på att det mest liknar 80 år gamla pinupbilder.
Eftersom jag varje dag väntar på spårvagnen framför en sådan där reklambild så har jag funderat en del på hur man kunde ha gjort istället för att få lite mer verklighetskänsla. Något grundläggande är väl i så fall att det känns som att personerna ifråga är någonstans som inte är en fotostudio. Ett ställe där man vanligtvis går omkring i underkläder, som i ett omklädningsrum, ett hotellrum eller i ett hem. Om man absolut skall ha med två tjejer så hade väl det mest lämpliga varit en hemmiljö för ett lesbiskt par. Det hade varit vågat men ändå en ganska självklar miljö för två kvinnor som går omkring i underkläder.
När jag var hos frissan och läste skvallertidningar så fick jag veta att även vår kronprinsessa bär H&M. (Ja om ni läser Cecilia Åses bok "Monarkins makt" kanske ni förstår varför, där finns en analys om hur kungafamiljen legitimerar sin ställning just genom att balansera mellan inslag av vanlighet och upphöjdhet. Så det är väl ett mediatrick helt enkelt som tyvärr inte leder kungafamiljen till Ullared).
Nu låter det kanske som att jag älskar Hennes och Mauritz, men så är det inte alls. Jag är aldrig där och när jag går dit så hittar jag inget jag vill ha. Jag har heller aldrig varit särskilt förtjust i H & Ms underklädesreklam inför jul. Årets reklam känns särskilt meningslös. Bilder som verkar vara inspirerade av 20-talets pinupbilder, men i gud så löjeväckande poser, armar uppsträckta rakt i luften för att, ja för att vad? Verka lite töntigt crazy? De visar upp en del så gott som helt oanvändbara underkläder som trosor och bh:ar med stora påsydda tygrosor. Under vilka kläder kan man ha sådan underkläder? Inga jag äger i alla fall. Och särskilt vågat är det inte heller, med tanke på att det mest liknar 80 år gamla pinupbilder.
Eftersom jag varje dag väntar på spårvagnen framför en sådan där reklambild så har jag funderat en del på hur man kunde ha gjort istället för att få lite mer verklighetskänsla. Något grundläggande är väl i så fall att det känns som att personerna ifråga är någonstans som inte är en fotostudio. Ett ställe där man vanligtvis går omkring i underkläder, som i ett omklädningsrum, ett hotellrum eller i ett hem. Om man absolut skall ha med två tjejer så hade väl det mest lämpliga varit en hemmiljö för ett lesbiskt par. Det hade varit vågat men ändå en ganska självklar miljö för två kvinnor som går omkring i underkläder.
söndag 29 november 2009
Det dåliga samvetet
Många svenska människor är grymt fixerade vid att prata om sitt samvete. Mest tror jag att det är mammor som pratar om sitt dåliga samvete. Jag vet inte var allt detta intresse för att prata om samvete kommer ifrån. Kanske för att vi är friare, profanare människor som inte har någon gudomlig ledstjärna att följa utan att får lägga alla beslut på de egna axlarna. Eller kanske för att vi är mer religiösa än tidigare, att pratet om det dåliga samvetet renar oss, får oss i kontakt med arvssynden och tanken på att hur vi än gör är så är vi syndare. Man påtalar att man är en modern aktiv människa som gör vad som förväntas av en, men att man ändå förstår att man gör fel, om man utgår från att samvete bygger på någon slags rättskänsla, vilket i alla fall är en vedertagen definition.
Eller också är det så att vi lever i en tid som lurar oss att tro att vi är fria, vilket vi i själva verket inte är. Många av oss anser att vi inte har möjlighet att följa vårt samvete utan måste följa någon slags kollektiv modell som ingen verkar tro på, eller i alla fall inte så mångas samvete tror på . Frihet är ett begrepp som framgångsrikt har kidnappats av de kommersiella aktörerna och ingen kan väl klandra dem för det. Vem vill inte äga ett sådant begrepp? Dem vi får klandra är väl oss själva som har gått på skiten, om det nu är ofrivilligt. Men den kommersiella friheten fängslar oss i massa måsten, saker som vi försöker leva upp till utan att fråga oss varför. Så korkat.
Eller har vi mer frihet än vad vi kan hantera? Gillar vi att gå i ett kollektivt ledband så att vi slipper att stå för de dåliga valen men sedan ändå kan förmedla en skaplig självbild genom att prata om vårt dåliga samvete? Samtidigt går det emot allt sunt förnuft att aktivt be om mindre frihet. Då är det lättare att rätta sig i ledet utan ifrågasätta.
Önskar verkligen att jag hade ett svar på allt detta, men det har jag självklart inte. Min ständigt pågående fråga om min egen samtid är ju denna att vi tycks ha så svårt att leva som vi lär. Att vi vet mer än vad vi kan ta ansvar för. Jag tror inte att det är kunskapen eller insikterna i sig som fängslar oss. Eller jag tror absolut inte att det är kunskapen som fängslar oss. Min tro på vetenskapen är snarare det närmaste jag kan komma någon form av religion. Jag gillar det kritiska förhållningssättet helt enkelt och det är bland annat därför jag valt att bli bibliotekarie och arbeta på folkbibliotek. Eftersom jag under många år arbetat i områden där det bor många människor som förut bott i diktaturer så kan jag verkligen förstå vad det fria ordet är värt. Tyvärr så är dock att läsa och skriva en sak, att leva något annat. Denna text liksom mycket annat visar att vetenskapen eller kulturen inte räcker för att leda folk dit de vill bli ledda, i alla fall inte så ofta som man önskar. Många människor inklusive mig själv ägnar väldigt mycket tid åt att prata och tänka på allt som de gör fel, som ett slags profan nattvard. Vi pratar om vad som är jobbigt, sen känns det bra igen. Orden blir något heligt som hjälper oss och vi skiter i att vi ett denna hjälp bara är en illusion. Vi är så glada för att vi är moderna människor som lärt oss att prata om det som är jobbigt. Men vad behövs för att vi skall följa vårt samvete eller göra det som vi vet är rätt? För detta behövs något annat, en större tro på den individuella friheten utan att blanda ihop korten med visionen om den amerikanska drömmen. Det krävs att våga. I detta fall tror jag inte bara det handlar om att börja med sig själv, utan att i lika stor utsträckning börja med andra. Att uppskatta och värdesätta olikheter hos andra, att förstå att mångfald ger rikare möjligheter även för dig själv.
Eller också är det så att vi lever i en tid som lurar oss att tro att vi är fria, vilket vi i själva verket inte är. Många av oss anser att vi inte har möjlighet att följa vårt samvete utan måste följa någon slags kollektiv modell som ingen verkar tro på, eller i alla fall inte så mångas samvete tror på . Frihet är ett begrepp som framgångsrikt har kidnappats av de kommersiella aktörerna och ingen kan väl klandra dem för det. Vem vill inte äga ett sådant begrepp? Dem vi får klandra är väl oss själva som har gått på skiten, om det nu är ofrivilligt. Men den kommersiella friheten fängslar oss i massa måsten, saker som vi försöker leva upp till utan att fråga oss varför. Så korkat.
Eller har vi mer frihet än vad vi kan hantera? Gillar vi att gå i ett kollektivt ledband så att vi slipper att stå för de dåliga valen men sedan ändå kan förmedla en skaplig självbild genom att prata om vårt dåliga samvete? Samtidigt går det emot allt sunt förnuft att aktivt be om mindre frihet. Då är det lättare att rätta sig i ledet utan ifrågasätta.
Önskar verkligen att jag hade ett svar på allt detta, men det har jag självklart inte. Min ständigt pågående fråga om min egen samtid är ju denna att vi tycks ha så svårt att leva som vi lär. Att vi vet mer än vad vi kan ta ansvar för. Jag tror inte att det är kunskapen eller insikterna i sig som fängslar oss. Eller jag tror absolut inte att det är kunskapen som fängslar oss. Min tro på vetenskapen är snarare det närmaste jag kan komma någon form av religion. Jag gillar det kritiska förhållningssättet helt enkelt och det är bland annat därför jag valt att bli bibliotekarie och arbeta på folkbibliotek. Eftersom jag under många år arbetat i områden där det bor många människor som förut bott i diktaturer så kan jag verkligen förstå vad det fria ordet är värt. Tyvärr så är dock att läsa och skriva en sak, att leva något annat. Denna text liksom mycket annat visar att vetenskapen eller kulturen inte räcker för att leda folk dit de vill bli ledda, i alla fall inte så ofta som man önskar. Många människor inklusive mig själv ägnar väldigt mycket tid åt att prata och tänka på allt som de gör fel, som ett slags profan nattvard. Vi pratar om vad som är jobbigt, sen känns det bra igen. Orden blir något heligt som hjälper oss och vi skiter i att vi ett denna hjälp bara är en illusion. Vi är så glada för att vi är moderna människor som lärt oss att prata om det som är jobbigt. Men vad behövs för att vi skall följa vårt samvete eller göra det som vi vet är rätt? För detta behövs något annat, en större tro på den individuella friheten utan att blanda ihop korten med visionen om den amerikanska drömmen. Det krävs att våga. I detta fall tror jag inte bara det handlar om att börja med sig själv, utan att i lika stor utsträckning börja med andra. Att uppskatta och värdesätta olikheter hos andra, att förstå att mångfald ger rikare möjligheter även för dig själv.
måndag 16 november 2009
i dag fick jag bekräftelse
Mitt förra inlägg handlade bland annat om att idrottsrörelsen arbetar och tar plats på ett mer självklart vis än folkbiblioteksbranshen som jag själv arbetar i.
En liten påminnelse om att det faktiskt är så fick jag i dag då jag var på ett områdesmöte i stadsdelen där jag arbetar. På områdesmötet träffas bostadsbolag, vaktbolag, fältassistenter, fritidsassistenter, hyresgästföreningen och så en projektledare som hyresvärdarna i stadsdelen tillsammans anställt.
Jag fick reda på att man planerar en en spontanidrottsplats i stadsdelen. Park och Natur, stadsdelsförvaltningen, hyresvärdarna, de två grundskolorna (varav en friskola), en idrottsförening samt hyresvärdarna planerar detta tillsammans. Man har inga pengar för projektet, men man drar igång ändå, eftersom aktörerna har erfarenhet av att det brukar lösa sig. De ville göra det för att de såg att det behövdes. Jo jo.Det kan man kalla gott självförtroende. Tänk om vi kunde starta ett folkbibliotek på liknande vis? Vad kul det skulle vara. Vårt argument skulle vara som det jag hörde i dag, för att vi ser att det behövs. Jag har länge drömt om att bli någon slags barfota bibliotekarie, som går runt på stan och lånar ut böcker till folk som vill ha. Man kunde ha en bärbar utåningsstation och hålla spontana bokprat i hörnen lite varstans på stan. Detta kanske är något som kan bli enklare i och med läsplattor. Men viktigt för mig vid ett sådant här uppdrag är förstås att få bära toga, ha sandaler och fikonkrans i håret. Ja för att klädsel skulle vara gångbar under vintern så blir det viktigt att förflytta mig till någon av semesterorterna runt Medelhavet, där de svenska turisterna vill ha svensk mat, svenskt sällskap och så klart även svenska bibliotek. Det skulle så klart vara statsfinansierat, som ett slags vaccin mot dekadens och kulturellt förfall som så enkelt kan infalla då folk super och solar hela dagarna. Tänk vad mycket pengar vi skulle spara åt staten på detta!!
En liten påminnelse om att det faktiskt är så fick jag i dag då jag var på ett områdesmöte i stadsdelen där jag arbetar. På områdesmötet träffas bostadsbolag, vaktbolag, fältassistenter, fritidsassistenter, hyresgästföreningen och så en projektledare som hyresvärdarna i stadsdelen tillsammans anställt.
Jag fick reda på att man planerar en en spontanidrottsplats i stadsdelen. Park och Natur, stadsdelsförvaltningen, hyresvärdarna, de två grundskolorna (varav en friskola), en idrottsförening samt hyresvärdarna planerar detta tillsammans. Man har inga pengar för projektet, men man drar igång ändå, eftersom aktörerna har erfarenhet av att det brukar lösa sig. De ville göra det för att de såg att det behövdes. Jo jo.Det kan man kalla gott självförtroende. Tänk om vi kunde starta ett folkbibliotek på liknande vis? Vad kul det skulle vara. Vårt argument skulle vara som det jag hörde i dag, för att vi ser att det behövs. Jag har länge drömt om att bli någon slags barfota bibliotekarie, som går runt på stan och lånar ut böcker till folk som vill ha. Man kunde ha en bärbar utåningsstation och hålla spontana bokprat i hörnen lite varstans på stan. Detta kanske är något som kan bli enklare i och med läsplattor. Men viktigt för mig vid ett sådant här uppdrag är förstås att få bära toga, ha sandaler och fikonkrans i håret. Ja för att klädsel skulle vara gångbar under vintern så blir det viktigt att förflytta mig till någon av semesterorterna runt Medelhavet, där de svenska turisterna vill ha svensk mat, svenskt sällskap och så klart även svenska bibliotek. Det skulle så klart vara statsfinansierat, som ett slags vaccin mot dekadens och kulturellt förfall som så enkelt kan infalla då folk super och solar hela dagarna. Tänk vad mycket pengar vi skulle spara åt staten på detta!!
onsdag 11 november 2009
Bibliotekarierna och synden
I går lyssnade jag på ett radioprogram där Patricia Tudor Sandahl pratade om synden. Hon valde att lyfta fram högmodet. I hennes tolkning var högmod en konsekvens av fåfänga, en förnekelse av förgängligheten. Hon menade också att detta behov av att sätta andra lite under och ibland lite över sig själv, att inte se i ögonhöjd mest av allt var ett tecken på att man inte tyckte om sig själv. Logiken bakom detta resonemang är inte särskilt svår att förstå. Om man ger alla människor olika värde så innebär det så klart att man själv också befinner sig i en värdeskala. Ja det här är en tankemodell och när jag hörde henne prata så tänkte jag att där har vi bibliotekariernas dilemma i ett nötskal. Det finns ett visst uns av högmod i kårandan och det har jag inte tänkt på för än i går . Ett högmod som menar att vi i ena stunden inte ens vågar tro på våra egna idéer, går fram med håven lite försiktigt som att "inte skall väl vi" och för att sedan å andra sidan mena att det är ingen idé att vi försöker förklara för de har inte intelligens eller kulturell kompetens nog att greppa vår enorma betydelse för samhällsutvecklingen.
Strax efter att jag att ha lyssnat på det där programmet så råkade jag äta lunch med en kommunikatör. Vi jämförde branscher lite grann. Hon menade att i många branscher så tänker man att ”mer ger mer” Som exempelvis hamburgerkedjan om Max bestämmer sig för att slå upp en restaurang i ett speciellt område så ser snart även de andra hamburgerkedjorna till att bygga något i närheten. Ja eller varför inte ett exempel från de egna hemmakvarterna där den ena italienska restaurangen efter den andra öppnar. Om vi tänkte på ett liknande sätt i min egen bransch, alltså i folkbiblioteken eller varför inte säga hela allmänkulturbranchen, så tror jag att det skulle kunna bidra till mycket gott . Att en bra kulturinstitution som exempelvis ett barnkulturhus som jag förespråkar även ger ett mervärde för andra kulturinstitutioner.Idén om kulturens kraft skulle växa sig starkare helt enkelt, det tror jag absolut. Tänker inte minst på när jag var mammaledig och for runt på olika museum med mina två barn och ofta stötte på andra föräldrar som gjorde likadant.
I stället för att dumdristigt lägga energi på att känna att andra institutioner är ett hot så borde man se den kraft som kulturella institutioner betyder för ett samhälle. Men först måste man så klart tro att institutionerna har betydelse, annars går det inte. Jag kan tänka att vi skulle behöva stjäla något av den kommersiella världens tankar om företagsfilosofi, och det borde inte vara speciellt svårt för det vi ”säljer” är ju det fria ordet, människors rätt till upplevelser. Men ibland tror jag också att kruxet ligger där, att många verkligen inte tror på våra bärande principer , och det må vara hänt, men det får man fan inte visa. Jag tror att många bibliotekarier skulle må bra av att träna upp sig i att bli trovärdiga försäljare för sin produkt., det är vårt jobb,. Vi måste agera för att få de styrande att förstå få att vi är viktiga och medborgarna att tycka att vi är viktiga. För annars, varför skall vi finnas annars? För att vi är kommunalanställda med anställningstrygghet? Det är sådana verksamheter som får Fredrik Reinfeldt att vilja förhandla bort anställningstryggheten och det vore väl synd.
Men nu låter det som jag tycker att alla bibliotekarier är ett slags grå reminiscenser och så är det inte. Vi har fantastiska bibliotek. Många duktiga och ambitiösa bibliotekarier som gör ett fantastiskt bra jobb. Det vittnar väl alla besök om. Men jag kan tycka att vi för att fler av oss borde vara bättre på att våga visa framfötterna eller skryta som Elin Nord och Siska Humlesjö uttryckte sig när de talade på bokmässan om hur man skall lyckas med en blogg. Vi borde också vara bättre på att lyfta fram varandra, eftersom det är vi tillsammans som ger bilden av vad biblioteket är. Helt enkelt skapa en mer dynamisk och näringsrik miljö för oss själva och våra besökare. För även om det är bra så kan det ju alltid bli bättre och som sagt inget är beständigt. Det finns nämligen inga självklarheter. Eller som Tudor Sandahl säger att konsekvensen av högmod är att missa målet (från grekiskans hamarto) och det är precis det jag inte vill.
Kanske någon som läser detta tänker att jag får ge mig, vi får väl vara glada för vad vi har, att allt snarare handlar om att vara glada för att inte vara nedlagda. Det tycker jag också är en högmodig tanke För vad är det som gör oss mindre värda än någon annan institution. Jag säger det än en gång, vår egen attityd till vad vi gör och varför har en avgörande betydelse för hur vi når ut.
Om vi går tilbaka till Grekland så kan vi tänka på att därifrån har vi både idrotten och biblioteken. I Göteborgs stad i kommunal regi har 43 sporthallar, 78 gymnastikhallar (bokningsbara på kvällar), 67 utomhusbollplaner, 14 kommunala gym, 7 badhallar, 8 ishallar, men bara 26 bibliotek Jag säger inte att dessa idrottsanläggningar inte behövs, men att det åtminstone skulle vara lika många skolbibliotek som gymnastikhallar och lika många bibliotek som sporthallar och så klart något stort och pampigt i centrum. Idrottens förespråkare är helt klart bättre på att sälja in sina idéer. De har lyckats att bli självklara på ett sätt som jag önskar att vi också kunde bli.
r
Strax efter att jag att ha lyssnat på det där programmet så råkade jag äta lunch med en kommunikatör. Vi jämförde branscher lite grann. Hon menade att i många branscher så tänker man att ”mer ger mer” Som exempelvis hamburgerkedjan om Max bestämmer sig för att slå upp en restaurang i ett speciellt område så ser snart även de andra hamburgerkedjorna till att bygga något i närheten. Ja eller varför inte ett exempel från de egna hemmakvarterna där den ena italienska restaurangen efter den andra öppnar. Om vi tänkte på ett liknande sätt i min egen bransch, alltså i folkbiblioteken eller varför inte säga hela allmänkulturbranchen, så tror jag att det skulle kunna bidra till mycket gott . Att en bra kulturinstitution som exempelvis ett barnkulturhus som jag förespråkar även ger ett mervärde för andra kulturinstitutioner.Idén om kulturens kraft skulle växa sig starkare helt enkelt, det tror jag absolut. Tänker inte minst på när jag var mammaledig och for runt på olika museum med mina två barn och ofta stötte på andra föräldrar som gjorde likadant.
I stället för att dumdristigt lägga energi på att känna att andra institutioner är ett hot så borde man se den kraft som kulturella institutioner betyder för ett samhälle. Men först måste man så klart tro att institutionerna har betydelse, annars går det inte. Jag kan tänka att vi skulle behöva stjäla något av den kommersiella världens tankar om företagsfilosofi, och det borde inte vara speciellt svårt för det vi ”säljer” är ju det fria ordet, människors rätt till upplevelser. Men ibland tror jag också att kruxet ligger där, att många verkligen inte tror på våra bärande principer , och det må vara hänt, men det får man fan inte visa. Jag tror att många bibliotekarier skulle må bra av att träna upp sig i att bli trovärdiga försäljare för sin produkt., det är vårt jobb,. Vi måste agera för att få de styrande att förstå få att vi är viktiga och medborgarna att tycka att vi är viktiga. För annars, varför skall vi finnas annars? För att vi är kommunalanställda med anställningstrygghet? Det är sådana verksamheter som får Fredrik Reinfeldt att vilja förhandla bort anställningstryggheten och det vore väl synd.
Men nu låter det som jag tycker att alla bibliotekarier är ett slags grå reminiscenser och så är det inte. Vi har fantastiska bibliotek. Många duktiga och ambitiösa bibliotekarier som gör ett fantastiskt bra jobb. Det vittnar väl alla besök om. Men jag kan tycka att vi för att fler av oss borde vara bättre på att våga visa framfötterna eller skryta som Elin Nord och Siska Humlesjö uttryckte sig när de talade på bokmässan om hur man skall lyckas med en blogg. Vi borde också vara bättre på att lyfta fram varandra, eftersom det är vi tillsammans som ger bilden av vad biblioteket är. Helt enkelt skapa en mer dynamisk och näringsrik miljö för oss själva och våra besökare. För även om det är bra så kan det ju alltid bli bättre och som sagt inget är beständigt. Det finns nämligen inga självklarheter. Eller som Tudor Sandahl säger att konsekvensen av högmod är att missa målet (från grekiskans hamarto) och det är precis det jag inte vill.
Kanske någon som läser detta tänker att jag får ge mig, vi får väl vara glada för vad vi har, att allt snarare handlar om att vara glada för att inte vara nedlagda. Det tycker jag också är en högmodig tanke För vad är det som gör oss mindre värda än någon annan institution. Jag säger det än en gång, vår egen attityd till vad vi gör och varför har en avgörande betydelse för hur vi når ut.
Om vi går tilbaka till Grekland så kan vi tänka på att därifrån har vi både idrotten och biblioteken. I Göteborgs stad i kommunal regi har 43 sporthallar, 78 gymnastikhallar (bokningsbara på kvällar), 67 utomhusbollplaner, 14 kommunala gym, 7 badhallar, 8 ishallar, men bara 26 bibliotek Jag säger inte att dessa idrottsanläggningar inte behövs, men att det åtminstone skulle vara lika många skolbibliotek som gymnastikhallar och lika många bibliotek som sporthallar och så klart något stort och pampigt i centrum. Idrottens förespråkare är helt klart bättre på att sälja in sina idéer. De har lyckats att bli självklara på ett sätt som jag önskar att vi också kunde bli.
r
söndag 1 november 2009
Min okände morfar Sven
Mina föräldrar var lite till åren när de fick mig. Mamma var 41 år och pappa 46. Många gånger har jag fått frågan ifall detta kändes konstigt att ha så gamla föräldrar. Men det var det aldrig, eftersom de allra flesta i min klass hade lika gamla föräldrar. Ungefär som mina barn har det. I mitt äldsta barns klass är alla barnen äldsta barnet och alla föräldrarna är i vår ålder. I min släkt så är min mamma den enda kvinnan som fått barn innan hon fyllt trettio. Hon blev mor vid 19 års ålder men sedan också vid 41. Ja min mamma födde alltså barn i 21 år. Vi är 7 syskon. Om detta har jag också fått frågan om det är konstigt att ha syskon som är så mycket äldre, men på det hela taget har det nog bara varit positivt. Det har nog hjälpt mig att inte ha så förutfattade meningar om hur saker skall vara, eller hur folk skall vara i en viss ålder. Däremot har jag ibland tyckt det verkat lite andefattigt med små kärnfamiljer på 4 personer, det har inte varit något som jag riktigt förstått mig på, för än nu, då jag är där själv. Men jag tror fortfarande att det är något lite farligt med den lilla slutna kärnfamiljen, men det tar jag en annan gång. Så jag har alltså sett min egen familj som norm och inte alls förstått vad som varit konstigt.
Men märkligare har det dock känts med mina morföräldrar, som också fick barn sent i livet. De tillhör liksom en annan värld, födda på 1880 och 90-talet och döda på 30- och 50-talet. Det är som ett tomrum. Inget som jag gått i terapi för eller ens funderat särskilt mycket på, men när jag tänker på det så är det så mycket jag inte kan förstå. Min son föddes år 2000, alltså 120 år efter sin mormorsfar. Under dessa år har det hänt så mycket i vårt samhälle.1926 när min mamma föddes så hade kvinnor precis fått rösträtt. Lika svårt är det att förstå att gifta kvinnor inte blev myndiga för än samma år som det blev kvinnlig rösträtt, alltså 1921. Underligt är det också att tänka sig att folk mest tog sig fram med häst och vagn eller till fots. Ja undra vad mormor och morfar skulle ha sagt om våra datorer eller om mig . Ja herre gud vad skulle de ha sagt om mig. Kanske är det rent av tur att vi aldrig träffades. För möjligtvis är det så att deras tids konventioner och min tids konventioner skulle krocka så hårt att ett sådant möte mest av allt skulle bli en plåga.
Men en gång fick jag i alla fall en märklig hälsning ifrån min morfar. Det var nämligen så att min morfar arbetade några år som polis och innan dess gick han på polisskolan i Malmö. Nästan 90 år senare bodde jag i Malmö. En av mina vänner hade köpt en ram på en auktion. Hon berättade att det i ramen fanns ett klasskort med porträttbilder från Malmös polisskola 1902. Av någon märklig anledning så var jag säker på att morfar var med på den där bilden. Mamma hade berätta att han gått polisskolan och mitt logiska tänkande sa att det borde kunna var då, men när jag frågade mamma så visste hon inte när det var. Jag frågade i alla fall min kompis ifall där var någon ”Sven Andersson”, men det var det inte. När jag kom hem till henne så bad jag att få se kortet helt säker på att jag ändå hitta morfar. Där var han, men det stod J. Andersson så därför hade hon inte hittat honom. Han hette Sven Johan. Då förstod jag på ett nytt sätt att morfar och jag gått på samma gator och det var till tröst. Men de gånger jag var inne i det gamla polishuset , så tänkte jag aldrig på att han varit där och det kan reta mig så här i efterhand. Jag får helt enkelt gå dit igen.
Men märkligare har det dock känts med mina morföräldrar, som också fick barn sent i livet. De tillhör liksom en annan värld, födda på 1880 och 90-talet och döda på 30- och 50-talet. Det är som ett tomrum. Inget som jag gått i terapi för eller ens funderat särskilt mycket på, men när jag tänker på det så är det så mycket jag inte kan förstå. Min son föddes år 2000, alltså 120 år efter sin mormorsfar. Under dessa år har det hänt så mycket i vårt samhälle.1926 när min mamma föddes så hade kvinnor precis fått rösträtt. Lika svårt är det att förstå att gifta kvinnor inte blev myndiga för än samma år som det blev kvinnlig rösträtt, alltså 1921. Underligt är det också att tänka sig att folk mest tog sig fram med häst och vagn eller till fots. Ja undra vad mormor och morfar skulle ha sagt om våra datorer eller om mig . Ja herre gud vad skulle de ha sagt om mig. Kanske är det rent av tur att vi aldrig träffades. För möjligtvis är det så att deras tids konventioner och min tids konventioner skulle krocka så hårt att ett sådant möte mest av allt skulle bli en plåga.
Men en gång fick jag i alla fall en märklig hälsning ifrån min morfar. Det var nämligen så att min morfar arbetade några år som polis och innan dess gick han på polisskolan i Malmö. Nästan 90 år senare bodde jag i Malmö. En av mina vänner hade köpt en ram på en auktion. Hon berättade att det i ramen fanns ett klasskort med porträttbilder från Malmös polisskola 1902. Av någon märklig anledning så var jag säker på att morfar var med på den där bilden. Mamma hade berätta att han gått polisskolan och mitt logiska tänkande sa att det borde kunna var då, men när jag frågade mamma så visste hon inte när det var. Jag frågade i alla fall min kompis ifall där var någon ”Sven Andersson”, men det var det inte. När jag kom hem till henne så bad jag att få se kortet helt säker på att jag ändå hitta morfar. Där var han, men det stod J. Andersson så därför hade hon inte hittat honom. Han hette Sven Johan. Då förstod jag på ett nytt sätt att morfar och jag gått på samma gator och det var till tröst. Men de gånger jag var inne i det gamla polishuset , så tänkte jag aldrig på att han varit där och det kan reta mig så här i efterhand. Jag får helt enkelt gå dit igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)