Varje månad

Varje månad måste jag sätta mig ner och betala räkningarna. Det är ett motstånd varje gång och en önskan om att ta pengarna och sticka till en annan värld, med bättre värden. Fast hur långt skulle jag ta mig, egentligen? Inte skulle jag skapa någon vidare framtid för mina barn, eller kanske är det just det jag skulle göra? Om jag släppte loss dem från denna eviga spiral av materialism som skapar det ena mer mysko problemet efter det andra, där folk grubblar och grupperar sig istället för att skaffa mat för dagen eller ett tillfälligt husrum. Då kanske de skulle bli ett under av streetsmartness ju faktiskt efterfrågas i de flesta sammanhang? I stället för att som nu sitta till bords och vänta på att smörgåsarna flyger in i munnen på dem.

Samtidigt så får jag väl hålla med om att det är just det här väldigt privilegierad situation som får mig att ens tänka ditåt. Många utan husrum längtar efter en tillvaro som min. Men å andra sidan har jag det inte särskilt bra i jämförelse med andra, vars problem och domäner för mig befinner sig i en närmast overkligt tillkrånglad horisont. Varför?

I en yrkesrelaterad situation så träffade nyligen jag en kvinna med sina rötter i Latinamerika som växt upp i USA. Hon trodde att svenskarnas olycka och själsliga otrygghet berodde på vår välfärd. Att vi alla hade det ganska bra och därför inte behövde söka hjälp hos varandra, så som hon var van vid där man var tvungen att låna en kopp socker av granne för att få tillvaron att funka.

Vi har blivit ett ensamt isolerat folk som har alldeles för mycket tid att för att skaffa oss idiotiska problem. Ja inte alla förstås. Det finns barn som lider av bara helvete, också en baksida av isoleringen och bristen på insyn. Fattiga familjer som hamnar utanför de gällande normerna och därför kopplar på ett slags skamkänslor av otillräcklighet. Ja självklart även andra med verkliga problem.

Men jag tror inte att det är just välfärden som gör att vi är ensammare. Utan rörelsen som utgår från välfärden, det vi väljer att satsa på , så som individualistiska lösningar, materiella statussymboler och definitioner av jaget.

Att slå bort grunden för sig själv, om folkbiblioteken.

Här kommer en text om vad som händer på Göteborgs folkbibliotek just nu. Jag antar att den är obegriplig för de som inte jobbar där, så ni som inte gör det, kan sluta läsa här.

Nu håller det på att bråkas på Göteborgs folkbibliotek, eftersom det har bestämts att Kulturförvaltningen skall fördela mediapengarna. Det viktigaste eller det tydligaste i denna fördelningspolitik från de som fördelat verkar vara att man skall ha en antiinellektuell hållning. Beslutet är politiskt och kanske inte kan göras så mycket åt, men jag antar att om man bett om det så hade man säkert fått lite mer tid. I alla fall så folk känner sig många ute på biblioteken överkörda eftersom detaljplaneringen gjordes av ett par få som nu verkar vara tagna på sängen av att man ute på biblioteken reagerar så mycket och stort. Men jag har jobbat i branschen endast i tio år på folkbibliotek i Göteborg och vetatt vi i regel är ganska sena på att reagera. Att vi då reagerar starkt och mycket på den absolut största förändringen sedan 80-talet och en detaljplan som vi inte kände till och som blev offentliggjord lillejulafton, borde vara en variabel att räkna med. Att man inte förstått det är väl den största katastrofen i det här.Det är en antiintellektuellt och rimmar dåligt med vad ett folkbibliotek utåt skall symbolisera och attrahera.

Denna antiintellektuella hållningen innebär att inga beslut analyserats i vare sig kulturpolitisk- eller yrkes -kontext. Några enkla frågor som dyker upp är? Var det verkligen att säkra beståndet av en jämn fördelning av tevespel som förslaget dök upp? Eller att vi skall göra massbeställningar av vårens deckare som ännu inte finns eller har recenserats? Ska marknaden och reklamen helt ta över vårt mediaurval? Hur skall kompetensen för bibliotekspersonalen från de små biblioteken tas tillvaras eller utvecklas?De små biblioteken som man redan nu vet kommer bli sämre med det som kallas floating collection, (man har inte ens ansträngt sig för att översätta termen till svenska vilket säger en del om folkbibliotekssverige i dag)

Men det största problemet är att man skjuter undan benen på sig själv. Om man inte vet vad demokratiska beslut innebär och skall finnas som ett slags förlängd arm i det demokratiska samhället (läs folkbibliotek) så tappar man balansen. I detta innebär väl också att man skall vara en plats för det offentliga samtalet, men då krävs väl på något sätt att man vet vad ett samtal är.

Tyra Banks, Dolce Gabbana och jag

Jag ägde en gång en Dolce Gabbana väska, en vanlig och relativt billig modell givetvis, men dock. Jag visste att den var dyr, men tyckte egentligen som mina kompisar, att den var förfärligt ful. Tyvärr gick den inte ens till loppis. Jag slängde den. Möjligtvis hade det ändrats om de vetat att det var en dyr väska men jag vet inte, det var nog något med mig också, jag bar inte upp den. Jag och kläder har alltid varit ett problematiskt kapitel. Oftast bryr jag mig inte så mycket om det, mina tankar är som man brukar säga någon annanstans. Tills jag sitter där och inser att jag ä slafsig. Det är ofta förknippat med någon slags skam. Har väl med renhetsteorierna att göra. Dirt is a matter of place som antropologen Mary Dogulas sa

En annan tolkning av min dåliga stil är förstås att det är oerhört få kläder som passar min stil. Jag är inte speciellt svensk i mitt sätt att tänka kläder. Tycker att svenskar överlag är ganska trist klädda och är inte sådan att jag åker utomlands för att köpa kläder. Men när jag väl hittar något som jag trivs med då slår jag till, även om det självklart ofta kostar så mycket att jag inte har råd att köpa några ordentliga vardagskläder. Så min klädstil är i princip så att jag äger några få finkläder som jag nöter tills de är utnötta och inte alls är särskilt fina längre. De som sa att jag hade en fin klänning två år tidigare nickar lite igenkännande åt den reminiscens av en klänning som en gång var. Men jag är en ganska andlig typ så det dröjer oftast ett tredje år innan jag inser att den där idén om en vacker klänning inte längre befinner sig i fysiska universum. Nu har jag avslöjat mig. Det här är väl ungefär det skamligaste jag kommer att skriva här.

Apropå mode så tittar jag ibland på Top Modell. Det jag gillar med Tyra Banks är hennes namn. Inte mycket annat. Men en gång sa hon något som jag lade på minnet. Hon klagade på en tjej som inte var tillräckligt tränad. Tjejen skyllde ifrån sig och sa att hon inte hade råd med ett gymkort. Tyra tyckte att tjejen saknade de rätta takterna och att bristen på pengar inte var något skäl till att inte träna, det kunde man göra ändå hemma. Sådant gillar jag. Att inte sätta upp onödiga stopps. Så jobbar vi ganska mycket på min lågbudgeterade arbetsplats och så jobbar framförallt min man med sitt skrivande och den tidsbrist som heltidsjobb och barn innebär . Antingen vill man eller också vill man inte. Löjligt att inte stå för en bristande vilja och istället lägga ut dem på en massa påhittade yttre omständigheter. Att komplicera i onödan kallas också för att vara dum. Personligen är jag också ganska korkad på många sätt men just inte på det här sättet.

Men det är andra saker som jag inte gillar med Tyra Banks och Top Modell. I går tittade jag en kvart och då skulle tjejerna plåta en bild där de skulle demonstrera något som de blivit mobbade för. Det var alltså en väldigt sårbar situation. Där alla dessutom uppträdde i bikini. Men en person skulle sedan alltså röstas bort. Jag vet verkligen inte hur det gick för jag stängde av. Men det jag såg var nog, En av modellerna var dessutom anorektisk, vilket hon verkligen fick höra av juryn sedan. Det kanske var bra eller dåligt det har jag ingen kompetens att bedöma, men hur bra var det att ta med henne från första början? . Ett dubbelt budskap, man låtsades bry sig om att tjejerna varit mobbade, något som man själva verket utnyttjade. Sedan sensmoralen om att den som inte tillräcklig vunnit över sin svaghet och gjort den till en styrka skulle åka ut. När det inte alls egentligen handlar om att visa en styrka utan det i själva verket är en tolkningsfråga, en smak som bedöms. Prata om skambeläggande. Helt sjukt.

Överspelad

Denna blogg börjar kännas lite överspelad. Jag har på något sätt uppnått vad jag strävat efter Jag antar att blogga är en prosaisk översättning av jamma. Jag har blivit lite friare. Lärt mig lita på min förmåga. Att skriva på romanen är ungefär motsats mot att blogga. Ett blogginlägg lägger jag aldrig mer än högst en timme på, beroende på hur långt det är. Men jag arbetar aldrig med orden, låter dem komma som de vill. Utan kollar bara snabbt ifall det finns några uppebara fel. Med romanen, är det, ja herregud, helt tvärtom. Där letar jag efter ett slags exakthet. Många som läser min blogg tror säkert inte att jag är så sjåpig när jag skriver, men det är jag, och därför kan jag i princip aldrig läsa om något av mina blogginlägg mer än ganska flyktigt och utan tyngd, för det finns alltid en chans för mig att fastna i min egen text, den bästa av egotripper, helt inåtvänd, utanför allt annat.

Inte så att det måste vara så unikt och nyskapande, men det skall vara meningar med en klangbotten som når mig. Jag tycker att det är lite jobbigt att prata om hur långt tid det tar för mig att skriva varje sida. Allt jag kan säga är att det kan ta fruktansvärt lång tid.

Mitt skrivande av romanen går till ungefär så här. Först skriver jag ner det som rinner genom händerna på mig. Sedan ändrar jag. Sedan ändrar jag igen. Sen får jag ändra en tredje gång eftersom det börjar se konstruerat och överlastat. Därefter följer filandet som skall skapa melodi och resonans mellan raderna, skapa något eget. Under hela skrivperioden händer det saker med mig. Det är väl vad som kallas att gå från klarhet till klarhet.

Den största insikten jag fått idag är att man inte kan känna i en bättre roman skriven på 2010-talet. Det får vara slut med att kännandet och för det som kommer ut ur kroppen för att bilda det ena eller andra som tankar eller rörelser måste få andra metaforer. Ni hör ju själva det är väldigt överdrivet. Ja det är en märklig sak att hålla på med.

Sen själva historien. Inget märkvärdigt alls. Kommer säkert gå som bygderoman om den kommer ut.

Ibland känner jag mig annorlunda

Som nu när julen är slut och alla skyndar sig allt vad de kan för att få bort julpynt. Det är nu jag vill ha det kvar, låta snön och vinern få en lyster av det som är ljust och heligt. Men skillnaden är att jag tog fram grejorna julveckan medan de flesta andra började redan i början av december och vissa fall i november. När de sprang runt som värst och ändå inte han njuta av ljus och glitter, så nu är pyntet mest en påminnelse av allt som får dem fattiga i januari. Jag tycker min idé är mycket bättre.

Gilles Deleuze, Kal P Dal och gorgonzolasås

Nu skriver jag som pliktskyldigast, för att upprätthålla någon slags kontakt mellan bloggKarin och vardagsKarin. Jag har inte så mycket tid för bloggande det här året, dessutom är mina glasögon på jobbet, så fel lär ni hitta. Jag har lånat hem Claire Colebrooks introduktion till Gilles Deleuze. Jag hoppas på att bli påverkad i rätt riktning. En av Deluze kända frågor är "Fråga inte vad en text betyder utan vad en text kan göra". Det sådant jag gått funderat på på sistone. En annan person jag studerat lite närmare på sistone är Kal P Dal. Jag har snart läst klart biografin "Raka rör Historien om Kal P Dal" av Peter Dahlqvist och Jeanette Rosengren. Det är saker som jag gör för att utbilda mig själv till författare. Studera hur uttryck som tar sig fram och varför. Det är därför jag gillar mat så mycket. Mat ger svar omedelbart, oavsett vad man tycker om det så lämnar det något åt smaklökarna och ger en rörelse genom hela kroppen. Jag gillar saker som ger svar helt enkelt.
Här kommer mitt recept på goronzolasås för pasta som jag skrev om för ett tag sedan. Den påminner till sin bas mycket om pastasåsen för den heta räkgrytan. Tricket är nog hönsbuljong, det funkar bra för det mesta. Men jag höll på och trixade ganska länge innan jag hittade de rätt ingredienserna för en bra gorgonzolasås. Cremefraichen mildrar smaken en aning och det är klart att det kanske man inte gillar, men jag gillar det mycket, dessutom är konsistensen fantastisk. Bra pastasåser lägger sig i pastasnäckorna om det nu är den pasta man valt och det är klart det är! Det är en sås som fungerar mycket bra även för blåmögelost. En av damerna i ostcharken tycker att jag man inte skall köpa överdrivet dyr för blåmögelost att göra sås på, att man skall spara Roquefort och Stilton till bättre tillfällen, eftersom det exklusiva liksom gås miste om när man kokar upp och drygar ut. Jag köper aldrig vare sig Roquefort eller Stilton, men ändå jag brukar känna att jag är både medveten och sparsam när jag lagar blåmögelostsåspå Kvibille.


Gorgonzolasås
500 gram gorgonzola
5 dl cremefraiche
1/2 hönsbuljongtärning
1- 1,5 dl vatten
Svartpeppar
salt

Koka upp cremefraiche med vatten och hönsbuljong, ett tag typ 10- 15 minuter. Mosa under tiden gorgonzolan som man rör i
cremefraicheblandningen efter att man tagit den från den varma plattan. Rör tills bitarna är upplösta. Servera genast. Obs! Det här är en rätt som står sig slätt utan ett glas gott rödvin. Ingenting annat duger. Även om öl självklart är att föredra vid de mesta andra tillfällen.

Tips för att hålla värmen

Vintern är måhända lång och kall. Men ljuset från snön gör nytta, bara man ger sig tid till att gå ut. Snöns största fördel för mig är att ljudet studsar så bra i snön. Allt blir dovare, som från en film från sextiotalet, dovt och lite mystiskt. Jag bor vid en trafikerad gata och kan inte förklara det på något annat sätt att under snötiden så är det som att ljudet är pålagt efteråt, eller snarare utanpå. Medan ljudet annars är något som borrar igenom hela mig så att det istället är tankarna som känns som pålagda efteråt.

Under vintern får jag också en större distans mellan hemma och borta. Hemma är det som allt luddar ihop sig, blir kuddlikt och välkomnande, får alla otrevligheter utifrån att vika sig. Hemmet blir ett skydd från all slags kyla.

På vintern sköter jag också om min kropp på speciella vis. Den kräver mer för att inte gå åt av minusgrader. Här är mina tips för en bättre vinter:

Fötterna
Förse dem med med ullfrotté. Finns olika slags sockor. Norska raggsockor så väl som skidsockor från sportaffären. Sov i sockor. Ägna mer tid åt att fila och smörja in dina fötter. Mina fötter är riktigt varma hela tiden och det gör underverk för hela kroppshållningen. Man kurar inte och slipper nackvärk för att kroppen fryser.

Händerna
Blir ofta spruckna. Använd bra vantar. Sköt om händerna på bästa sätt för att undvika sprickor och sår. Det finns många handskötselkit i olika prisklasser.

Kroppen
Många slarvar så att kroppen torkar ut i kylan. Att hålla kroppen smord är inte så krångligt som det verkar. Ett sätt är att hälla olja i badvattnet och det behövs verkligen ingen speciellt dyr olja. Rapsolja går bra. Håret kan bli i fetaste laget men detta ordnar sig om du ser till att schamponera det torra håret som du sedan sköljer när du badat klart och sedan tvättar en gång till. Ytterligare ett tips är att smörja sig med olja eller lotion innan man torkat sig helt så att man binder vätska med fettet från oljan eller lotionen.

Vitaminer
Det är svårt att få i sig nog med vitaminer på vintern. De maskerade potatisarna som säljs som äpplen så här års är inte mycket att ha var sig i vitamin eller smakväg. Att slänga i sig dyra vitamintabletter ger ofta ett överdrivet överskott. Tricket är ekologiskt, det ger både bättre smak och mer vitaminer. Om man inte har råd med ekologiska så skall man absolut inte slänga ut pengar på de patetiska grönsaksupplagorna som säljs i grönsaksdiskarna under vintern, ett slags asiatiska botoxvarianter av grönsaker utan vare sig smak och eller förmåga till förruttnelse. Köp då heller svenskt och fryst eller ja i värsta fall ett rör med vitaminer.

Bastu
Uppsök en bastu. Stanna i timmar. Det värmer upp märg och ben.

Själen
För att hålla värmen i själen så skulle jag vilja länka till en sång där en av vår tids största poeter, Bob Dylan sjunger en mycket talande låt som heter Man of peace. Men av snålhet eller något annat så finns inga orginalinspelningar av Dylan på youtube och därför länker jag till texten på låten här istället. Men det är en låt som varit refräng till min vardag under den senaste veckan. Den har gett mig distans. Som ytterligare uppmuntran vill jag avsluta med visdomsorden från Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita att feghet är den största synden. Det håller jag helt med om.