Tyra Banks, Dolce Gabbana och jag

Jag ägde en gång en Dolce Gabbana väska, en vanlig och relativt billig modell givetvis, men dock. Jag visste att den var dyr, men tyckte egentligen som mina kompisar, att den var förfärligt ful. Tyvärr gick den inte ens till loppis. Jag slängde den. Möjligtvis hade det ändrats om de vetat att det var en dyr väska men jag vet inte, det var nog något med mig också, jag bar inte upp den. Jag och kläder har alltid varit ett problematiskt kapitel. Oftast bryr jag mig inte så mycket om det, mina tankar är som man brukar säga någon annanstans. Tills jag sitter där och inser att jag ä slafsig. Det är ofta förknippat med någon slags skam. Har väl med renhetsteorierna att göra. Dirt is a matter of place som antropologen Mary Dogulas sa

En annan tolkning av min dåliga stil är förstås att det är oerhört få kläder som passar min stil. Jag är inte speciellt svensk i mitt sätt att tänka kläder. Tycker att svenskar överlag är ganska trist klädda och är inte sådan att jag åker utomlands för att köpa kläder. Men när jag väl hittar något som jag trivs med då slår jag till, även om det självklart ofta kostar så mycket att jag inte har råd att köpa några ordentliga vardagskläder. Så min klädstil är i princip så att jag äger några få finkläder som jag nöter tills de är utnötta och inte alls är särskilt fina längre. De som sa att jag hade en fin klänning två år tidigare nickar lite igenkännande åt den reminiscens av en klänning som en gång var. Men jag är en ganska andlig typ så det dröjer oftast ett tredje år innan jag inser att den där idén om en vacker klänning inte längre befinner sig i fysiska universum. Nu har jag avslöjat mig. Det här är väl ungefär det skamligaste jag kommer att skriva här.

Apropå mode så tittar jag ibland på Top Modell. Det jag gillar med Tyra Banks är hennes namn. Inte mycket annat. Men en gång sa hon något som jag lade på minnet. Hon klagade på en tjej som inte var tillräckligt tränad. Tjejen skyllde ifrån sig och sa att hon inte hade råd med ett gymkort. Tyra tyckte att tjejen saknade de rätta takterna och att bristen på pengar inte var något skäl till att inte träna, det kunde man göra ändå hemma. Sådant gillar jag. Att inte sätta upp onödiga stopps. Så jobbar vi ganska mycket på min lågbudgeterade arbetsplats och så jobbar framförallt min man med sitt skrivande och den tidsbrist som heltidsjobb och barn innebär . Antingen vill man eller också vill man inte. Löjligt att inte stå för en bristande vilja och istället lägga ut dem på en massa påhittade yttre omständigheter. Att komplicera i onödan kallas också för att vara dum. Personligen är jag också ganska korkad på många sätt men just inte på det här sättet.

Men det är andra saker som jag inte gillar med Tyra Banks och Top Modell. I går tittade jag en kvart och då skulle tjejerna plåta en bild där de skulle demonstrera något som de blivit mobbade för. Det var alltså en väldigt sårbar situation. Där alla dessutom uppträdde i bikini. Men en person skulle sedan alltså röstas bort. Jag vet verkligen inte hur det gick för jag stängde av. Men det jag såg var nog, En av modellerna var dessutom anorektisk, vilket hon verkligen fick höra av juryn sedan. Det kanske var bra eller dåligt det har jag ingen kompetens att bedöma, men hur bra var det att ta med henne från första början? . Ett dubbelt budskap, man låtsades bry sig om att tjejerna varit mobbade, något som man själva verket utnyttjade. Sedan sensmoralen om att den som inte tillräcklig vunnit över sin svaghet och gjort den till en styrka skulle åka ut. När det inte alls egentligen handlar om att visa en styrka utan det i själva verket är en tolkningsfråga, en smak som bedöms. Prata om skambeläggande. Helt sjukt.