söndag 30 januari 2011

Varje månad

Varje månad måste jag sätta mig ner och betala räkningarna. Det är ett motstånd varje gång och en önskan om att ta pengarna och sticka till en annan värld, med bättre värden. Fast hur långt skulle jag ta mig, egentligen? Inte skulle jag skapa någon vidare framtid för mina barn, eller kanske är det just det jag skulle göra? Om jag släppte loss dem från denna eviga spiral av materialism som skapar det ena mer mysko problemet efter det andra, där folk grubblar och grupperar sig istället för att skaffa mat för dagen eller ett tillfälligt husrum. Då kanske de skulle bli ett under av streetsmartness ju faktiskt efterfrågas i de flesta sammanhang? I stället för att som nu sitta till bords och vänta på att smörgåsarna flyger in i munnen på dem.

Samtidigt så får jag väl hålla med om att det är just det här väldigt privilegierad situation som får mig att ens tänka ditåt. Många utan husrum längtar efter en tillvaro som min. Men å andra sidan har jag det inte särskilt bra i jämförelse med andra, vars problem och domäner för mig befinner sig i en närmast overkligt tillkrånglad horisont. Varför?

I en yrkesrelaterad situation så träffade nyligen jag en kvinna med sina rötter i Latinamerika som växt upp i USA. Hon trodde att svenskarnas olycka och själsliga otrygghet berodde på vår välfärd. Att vi alla hade det ganska bra och därför inte behövde söka hjälp hos varandra, så som hon var van vid där man var tvungen att låna en kopp socker av granne för att få tillvaron att funka.

Vi har blivit ett ensamt isolerat folk som har alldeles för mycket tid att för att skaffa oss idiotiska problem. Ja inte alla förstås. Det finns barn som lider av bara helvete, också en baksida av isoleringen och bristen på insyn. Fattiga familjer som hamnar utanför de gällande normerna och därför kopplar på ett slags skamkänslor av otillräcklighet. Ja självklart även andra med verkliga problem.

Men jag tror inte att det är just välfärden som gör att vi är ensammare. Utan rörelsen som utgår från välfärden, det vi väljer att satsa på , så som individualistiska lösningar, materiella statussymboler och definitioner av jaget.

1 kommentar:

  1. Ett exempel på dessa märkliga problem och överdrivna egoism ser jag i dagens GP där någon uttrycker sig om att det är för jäkligt att ha förlorat sin semester till Egypten. Som om revolutioner gick att planera. Som om Egyptierna inte var värda det. Som jag ser det så ligger skandalen inte i som någon svensk "drabbad" säger i tidningen attt UD dröjt med att ändra sina rekomendationer, utan att de svenska turisterna här i sin tydliga kontrast till egyptierna verkligen menar att de har något att klaga på. Skäms!

    SvaraRadera