I mitt sista inlägg handlade om biblioteken, att vi gjorde fel saker och att vi inte skulle blogga så mycket. Vad tror ni hänt sedan dess? Jag har jobbat en vecka och under arbetstid eller även på midsommardagen för jobbet skrivit SEX blogginlägg. Det är något konstigt med mig.När jag bestämmer mig för att inte göra på något speciellt så gör jag det mer än vanligt. För några år sedan, när jag ätit lite mycket smörgåstårta, bestämde jag mig för att gå på pulverdiet i en vecka. Oj oj. När jag kom fram till middagstid första dagen så blev jag liggandes i sängen där jag stannade kvidande av hunger under några timmar. Sen insåg jag att så här kan jag inte ligga en vecka, så jag började äta. Likadant med träning. I år så skaffade jag förutom mitt vanliga träningskort på mitt gym även ett årskort på en simhall. Nu har jag skadat foten, inte varit på gym på en månad, under denna tid har jag heller inte joggat. Har nog simmat kanske 8 gånger på hela året. Jag har även haft ett annat träningsuppehåll på gymet i år, i april så det var inte så länge sen. Så lite som jag tränat 2010 har jag inte tränat sedan jag var gravid och ändå var planen på att träna mer. Jag tänkte börja bygga stora muskler. Börja jogga till jobbet. Hitta Evy Palm-formen.
Men att jag ägnat så extremt mycket tid till bloggandet på jobbet beror på att jag är schemalagd att skriva på en av bloggarna. Plus att vi faktiskt tagit diskussionen lite djupare på jobbet . Att vi skall satsa på litteraturförmedling. Bli bäst i stan på att ge boktips och att bloggandet i bästa fall blir som ett sätt att fördjupa sitt litteraturförmedlande. Ja ja, det är bara en del av sanningen. Min okuvliga natur är en annan. Känslan som vägrar att rätta sig efter mitt förnuft. Suck. Vad skall man med familj, arbetskamrater, släktingar, vänner till när man har nog med sig själv? Eller också har man alla de där för att komma lite bort ifrån sig själv.
Denna dag tänker jag så klart också på Hultsfred. Hur man när jag var ung kunde åka dit och träffa sina vänner från hela landet. För det fanns inget annat. När jag var i Vimmerby här om veckan åkte jag med en taxichafför som bodde i Hultsfred. Det kanske du känner till sa han, vilket var självklart. Men nu undrar jag hur blir det mina barn, födda 2000 och 2004. För dem kommer förmodligen Hultsfred var något lika främmande som kårhusockupationen var för mig. Herregud, jag var sjutton år innan jag förstod att det var kårhus och inte bårhus de pratade om. (kårhusockupationen ägde rum 1968 jag föddes 1967)
Tillbaka till taxichaffören. Vi pratade om den osäkra framtiden för festivalen som vi då trodde skulle överleva den här sommaren. Vi var lite sura båda två över att man kopierat festivalen överallt i landet så att originalet utarmats. Han berättade att det var likadant med en hantverksmarknad som han hade varit med att starta. Nu fanns det hantverksmarknader överallt och lite folk på alla. Jag kan också förvånas över att folk kopierar andras idéer och är nöjda med det. I detta är kanske piratkopierade jeans eller oliver som färgats svarta bland de värsta exemplen. Men jag har också hört konstnärer prata om detta. Hur besvärligt och negativt livsavgörande det kan var att bli kopierad av någon nära vän. Märkligt att förstå hur man vill bli konstnär för att kopiera andra.
Men vissa saker kan man inte komma till rätt med, vissa saker får man nog bara acceptera, som ett slags naturlag. Bra idéer är till för att exploateras, förädlas och förändrar sitt värde. Själv har jag den nya stjärnan på festivalhimlen Way out west helt nästgårds och är hur nöjd som helst med det. Kanske skulle man börja sälja öl på balkongen?Men vad vi sett av smålänningarna förut så kan man lita på att de hittar på något nytt. För sådana är de ju påhittiga och fulla av företagsanda. Men i kväll, för Hultsfred, jag förstår att ni är ledsna. Här kommer en sång till er:
Jag var på Gröna Lund med en bokhandlerska. Vi pratade om böcker så klart, om det ökade intresset för skönlitteratur och den minskade utlåningsstatistiken. Jag sa det ja säger till alla just nu. Vi gör fel saker på biblioteken. Vi har inte dragit nytta av litteraturhajpen. Istället för att se vad vi har för låntagare så inriktar vi oss på framtidens biblioteksbesökare. Vi är inåtvända, eller gör lite det som vi tycker är kul, bloggar istället för att vara ute bland låntagarna och rekommendera det som är bra. Eftersom tekniken finns på biblioteken ser vi nu för första gången en chans att vara med i hippagänget. Men sådana strävnaden har alltid gjort människor osäkra och ingen vidare strategi för att utveckla ett starkt varumärke. Jag säger inte att det är fel med teknik. Naturligtvis skall vi vara med det tåget. Men det ordnar sig, det utvecklas och några få kan anstränga sig i detta. Vi andra borde fortbilda oss i skönlitteratur och möta våra låntagares behov. Alla undersökningar tyder på att det besökare vill ha är råd om en bra bok. Hur kan vi bara nonchalera detta? Många bibliotekarier läser böcker på sin fritid. Men varför får inte alla bibliotekarier lästid? Varför varför varför. För att vässa oss i detta måste vi lyfta bibliotekariernas skönlitterära läsande från den privata sfären till den professionella.
På mitt eget bibliotek så märker jag på statistiken hur jag själv arbetat. Om jag haft mindre tid för att vara ute i biblioteket och prata för böckerna med de besökare som är där så går statistiken ner. Det är där bokhandlerskan kom in. Hon sa att hon kan märka en oerhörd skillnad på statistiken hur hon själv har agerat under en viss dag och hon menade att där har man ett väldigt stort ansvar.
Har vi samma ansvar inom bibliotek? Jag tycker det. Vi kan inte bara finna oss i minskade utlån när intresset går ner. Vi måste vara mycket självkritiska. Inse att något vi gör är väldigt fel. Jag förstår inte varför denna debatten inte kommer. Det känns på något sätt destruktivt och småborgerligt att gå omkring och låtsas att allt är bra när allt inte är det.
Jag har inget emot bloggar. Det är bra. Men bloggar finns överallt. Det är inget bibliotekspecifikt. Vi måste slipa på det som är unikt för oss om vi skall märkas och bli en viktig del för så många som möjligt. Självklart skall det finnas tid för att synas i den virtuella världen, men för detta måste det finnas mer resurser så att det inte blir så att bibliotekarien ute på golvet ersätts av hon som istället sitter inne och bloggar. Vi måste få upp utlånen. Vi måste bedriva verksamhet som vi intellektuellt kan försvara vår verksamhet om det är kris. Vi måste vara stolta för att vi har huvudansvar för ett kulturarv.
Jag tycker att biblioteksbranchen åtminstone den delen jag själv tillhör i folkbiblioteken i Göteborg, i mångt och mycket saknar självkritik. Man analyserar inte vad som är dåligt utan tittar bara på det som är bra. Vissa saker blir en hajp för att man pratar om det men ifall man når ut till besökarna är inte alltid lika viktigt. Men genom att analysera vad som är dåligt så kan man komma vidare, det är enkel psykologi. Jag menar Freud slog igenom år 1900 och även om han är ifrågasatt idag och utvecklade teorier om människor och inte organisationer så är det väl få som inte ser det som en sanning att man måste ta itu med sina brister för att få sina förmågor att blomma.
Göteborg stad håller på att omorganiseras. Just nu ligger ett förslag om vilka sektorschefer som skall vara, alltså de som är chef för kulturfritid, Individ och Familj m.m. Personalenheterna har man också passat på att döpa om till Human Resource. Varför vet jag inte. Kanske tycker de att Human Resource låter mer spännande, eller kanske inte så krävande. Själv tycker jag Human Resource låter skrattretande och menar väl att namnbytet säger en del om bristande kulturell kompetens. Man verkar förstå vad man tappar när man inte anstränger sig för att översätta och bearbeta begrepp till det egna språket , vilket i och för sig sätter detta med minskade kulturanslag och pariserhjul i en annan dager. Att de döpte det till Human Resoure har blivit ett slags ahaupplevelse om hur dåligt det verkligen är ställt. Samtidigt blir jag nästan religiös eftersom det känns som ett under att saker och ting ändå fungerar så bra som de gör trots det märkliga tänket uppifrån. Men det funkar för att det finns bra folk på plats. Trist bara att ingen bryr sig om att fråga dem.
Biblioteken i staden kommer att ligga under Kultur och Fritid. Vi är en av de få institutioner som servar invånare i alla åldrar. Men bland de föreslagna cheferna för Kultur och Fritid finns en inte en enda bibliotekarie. Det är folk från fritid eller skola och eventuellt annan verksamhet (har inte hundra koll). Bibliotekarierna har nog inte sökt eftersom de vet att de i Göteborg stad inte anses tillräckligt kunniga av vare sig själva eller sina överordnade. Förmodligen ses vi inte som tillräckligt allmänbildade helt enkelt. Jag strävar bort i från detta eviga lidande som anställd i Göteborgs kommun. Att dagligen befinna sig mitt i denna korkade organisation är faktiskt en plåga.
Organisationen skall vara likadan i alla stadsdelar. Cheferna tillsätts centralt.Vi på biblioteken har över huvudtaget inte tillfrågats vare sig hur vi vill ha den nya organisationen eller ifall vi vill ha de chefer som nu ligger på förslag. Man kunde kanske tänka sig att vår chef skulle få ha varit med och intervjuat den chef som hon skall komma över henne, men så är det inte. Denna lösning har man valt för att man inte vill att man skall styras av att välja chefer som man känner. Jag kan se en poäng i detta. Har själv ofta retat mig på att det sällan eller aldrig blir någon förändring eftersom folk skvalpar runt i organisationen och förhindrar radikalt nytänk. Men det är bara det att när man tittar på hur cheferna valts så är det mycket som tyder på att stadsdelscheferna flyttat med sina favoriter från sina gamla stadsdelar.Trots att det där med stadsdelskultur hur man gör och varför mest av allt brukar vara ett problem uppifrån bland cheferna. Men uppenbart är det bara oss på golvet som det kan vara dumt att lyssna på . Ja i Göteborgs stad så tror man bevisligen att förståndet stiger med befattningen. Trots att själva strukturen egentligen tyder på något helt annat.Men det är också konstigt att man inte tror att folk i den lokala strukturen vet men som kommer att passa hos just dem, att man inte vet om att det ser så olika ut och att det är bra med olikheterna. Ja och där fick jag in en poäng om segregationen också. Den är inbyggd uppifrån. Man har bestämt att folk har olika värde beroende av vilken samhällsposition de har. Man ser lokala variationer som något dåligt.
Men det är också så att det är när folk gör saker själva i Göteborg så blir det oftast väldigt bra. I går så var det en lokal festival i Kortedala och på Andra Långgatan var det en strålande fest från tidig förmiddag till sen kväll. Göteborgarna är duktiga på att göra lokala arrangemang lyckade. Detta är vi kända för. Det är märkligt att de som styr i vår stad är så dåliga på att utnyttja denna vilja till engagemang när de skall planera hur vår stad skall se ut. De måste tro att vi ger dumma svar eftersom de aldrig riktigt tycks lyssna på folk mer än när det kommer till rädsla att förlora röster.
Ta det här med pariserhjulet. Jag cyklar förbi där varje dag. Under många år har jag befunnit mig på den där kajen. Jag gick där när Göteborgsoperan höll på att byggas. Jag har följt vad som händer på Damen på Eriksberg. Det är en del av Göteborgs hjärta för mig. Först kom Älvrummet. Okej det såg lite ut som en leksak och kändes på något vis som en symbol för ett ostabilt bygge. De målade väggarna påminde mig om målningar som elever själva gjort på högstadieskolor. Jag tyckte det var lite mysigt ändå att ett så här naivt uttryck fick lov att ta plats i det offentliga rummet, även om jag önskat något mer av gräsmattan framför. Den är lite tråkigt och påminner mig också om en miljö från ett dataspel, men jag ser ju att gräsmattan används som ett ställe att hänga på. Det är bra att det finns sådana platser centralt. Det visar ändå en tro på att folk får finnas. Fast jag kan faktiskt misstänka att de som nu hänger där anses vara ett hot mot kommersen på Göteborgshjulet eftersom de inte är rätt klädda (man måste ju ha något att skylla på när affärerna inte går så bra och just det där med att låta mångfald finnas är ju som sagt inte Göteborgs starkaste sida).
Ja sen kom Pariserhjulet. Som så många varit emot. Som så många ansåg var döfött redan från början. Men man lyssnade inte på detta. Göran Johansson hade fått för sig att vi skulle ha ett hjul och då fick det bli så. Som sagt jag cyklar förbi varje dag och ser att även när det snurrar så har det varit högst 14 vagnar fulla. Men värst är kanske hur en av Göteborgs allra vackraste vyer har förstörts. För nu ser det inte längre ut som en riktig stad där nere vid Kanaltorget. Nu ser det mest av allt ut som en Fisherprice leksak. Det är kombinationen av Göteborgsloggan, hjulet och Älvrummet som får mig att fundera över ifall jag befinner mig i verkligheten eller i ett dataspel, eller i ett fisherpricelandskap. Ganska häftigt känsla, bättre än Spökhotellet Gasten.Ibland tänker jag på filmen Truman Show och funderar ifall det är i verkligheten eller en filmkuliss jag befinner mig. Jag inser att det inte bara är Älvrummet som är ostabilt utan hela visionen om Göteborg.Loggan ser mest av allt ut som en tandkrämslogga blir på så sätt en talande symbol för de urvattnade visioner som nu styr Göteborgs stad. Hur hade det varit med en stadsarkitekt?
Förra lördagen när jag cyklade förbi hjulet klockan fem i nio såg jag fyra eller fem personer som entusiastiskt höll på att göra i ordning för hjulet som skulle öppna klockan 11.00. Jag var på väg till att öppna ett bibliotek som skulle öppna klockan 10.00. Det var jag och en person till som skulle driva biblioteket denna lördag. När jag cyklade förbi dessa hjulmänniskor med snygga jackor där ryggarna pryddes av ännu en dyrköpt logga för hjulet så blev jag avundsjuk över resursfördelningen i stan. Men jag kände också en oro över den bristande kompetens som måste finnas både i ekonomi och i att göra ordning för att sätta igång ett pariserhjul när man gör bedömningen att fyra fem personer måste vara på plats två timmar innan man öppnar. Jag undrade ifall det var på grund av detta som de inte hade råd med turkbadet på Valhalla.
