Man borde vara nöjd med att bara leva, men det går inte riktigt. Att vakna upp utan att vara uträknad av sjukdom borde vara en triumf. Känner ett slags ursinne över svårigheten med att uppskatta rälsen som bara för oss utan att vi tänker på det, leder som rör sig, vägar jämna av asfalt och varma element när det är kallt. Alla försök att sätta ord på detta blir bara patetiskt och platt. Smakerna däremot, lukterna och kärleken, men även de förbannade motsatserna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar