Form

Det finns många saker att akta sig för när man skriver blogg, för på något sätt vill jag hålla stilen. Personangrepp är både löjeväckande och elaka. Det är inte precis så att jag vill skylta med mina elaka sidor, de håller jag helst inom familjen. Sen vill jag inte bli för personlig. Det måste vara något av allmänintresse, för någonstans vill jag att de få läsare jag har skall kunna koppla texterna till sig själv, få en ahaupplevelse och tycka att jajamensan eller också tvärtom, att den som skriver är en idiot. Båda upplevelserna är ungefär lika värdefulla. Viktigast är att kunna beröra och väcka tankar.

Men det är något märkligt med form. Orsaken till att jag gillar ord så mycket är kanske att det som står det står. Många gånger är formen en illusion som har lite att göra med innehållet. Men det är alltid de som snackar mest som man tror på bäst, oavsett vad som egentligen har skett. Nu får jag också akta mig för att inte bli predikant och säga till folk att de måste prata för vad de tycker är viktigt även om det känns förmätet eftersom de som brukar prata vanligtvis överdriver och fabulerar. Men jag ger inte mycket för folk som klagar på saker utan att aktivt försöka göra något åt det. För då är de ju själva med och skapar problemet. Just därför måste man ta till ordet. Försöka vara saklig förklara sin syn på saken utan att se det som en strid på liv och död.

Jag tror att vi vanligtvis fastnar i formen, att försöka skapa oss en identitet, bli någon som vi drömt om eller som vi tror att vi är. Vi letar efter passande uttrycksmedel, snygga accessoarer och nöjer oss med att bli en illusion, eftersom dagens fart gör att få har tid att ta reda på ifall det de ser stämmer med hur det är. Vi vill ha snabba svar och enkla meningsbyggnader. Dessutom är vi måna om att tro på folk, på människan, eftersom vi gärna vill tro på oss själva. Däremot kan vi gärna vara självkritiska på ett personligt plan. Låter hjärnan spinna loss i meningslös kritik över exempelvis helt ofarlig lönnfetma.

Men detta är nog bara början på något bra. Det var värre förr. Nu är det åtminstone okej att reflektera. Men den gamla grunden är uppbyggd på att vi inte skall reflektera, att vi skall tro på det vi ser. Kanske kommer det ta hundratals år att rasera. Eller också kommer det gå lika snabbt som teknikutvecklingen, nu när vi börjat blogga.