För er som läser det här så vill jag berätta att jag vet att det är mig det är fel på. Att jag inte är kritiskt för att jag tror att jag själv är alltigenom rätt. Detta vill jag poängtera. Men så är jag också en som tror på felen. Att det är bra om man ser dem, gör något åt dem, istället för att gå omkring med en diffus värk i magen eller jämngrå surhet. Ja om man inte har mod att göra något åt felen så kan man åtminstone prata om dem. Hellre det än gå runt tralla i någon fånig slags ihålig Ulla Billqvist glädje, om man skall välja mellan två onda. Om jag var gud och fick bestämma.
Exempelvis är gränser nästan alltid fel. På sätt och vis kan folk vara gränslösa. På sätt och vis sätter de upp gränser. Att bristen på gränser och onödigt gränssättande samexisterar i en och samma person är mer regel än undantag. Koleriska pedanter. Konflikträdda visionärer. Alkoholiserade arbetsnarkomaner. Eller på jobb där folk är så inriktade på att se gränser att de missar alla möjligheter, samtidigt som de är missnöjda med precis allt. Är det omåttligheten på ena sidan av jaget som försöker sätta upp gränser för andra sidan?
Ibland känns det som hela samhället är uppbyggt på att man skall ha fel slags gränser. Jag tänker exempelvis på vad jag ser i tidningar. En damtidning som vi har på jobbet till exempel, där fotoreportage med vita brudklänningar samsas med artiklar om livmoderframfall. Man försöker ge råd om balans för den unga kvinnan med foton som är starkt retuscherade.
Varför har folk ångest när de äter godis men inte när de kör bil helt i onödan? Kan någon berätta för mig exakt vad det stora felet är? Jag begriper det inte, även om jag själv givetvis också är drabbad av denna ofruktsamma galenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar