Antistil/Antikrist

Jag blir galen på allt som har med stil att göra. Därför försöker jag anlägga en antistil. I många sammanhang så ser man detta med antistil som något besläktat med Antikrist. Ett bevis för att skapelsen inte är fulländad, eller att det finns ett motstånd som stör alltsammans, ett mörker. Att jag drar så hårda växlar på detta är för att jag tycker att hela stajlinggrejen känns så satans frireligiös. Det handlar om smutsbegrepp, om att visa upp en god sida, som i rådande världsuppfattning tycks stå för ett gott och redigt inre. Sånt som ett visst slags religiösa människor har stått för i alla tider, eller för all del ett visst slags förbrytare. Nu är jag riktigt flummig och ute på tunn is. Men ett samhälle där människor är alltför anpassade är också ett väldigt auktoritärt och ointellektuellt samhälle. Som alla vet har auktoritära samhällen större möjligheter att låta farliga ledare ta makten. Men också att folk kan gömma sig bakom en inlärd attityd, och kanske skada sina närstående utan att någon märker något, eftersom han den där Fritzl, eller vad han nu kan heta var så väldigt trevlig och välklädd när han gick och handlade.

Samtidigt så är det så uppenbart att all denna styling inte rör alla. Exempelvis har dagstidningarna bostadsbilagor som visar upp exklusiva hem, nåbara för ett fåtal. Vad är syftet med detta? Jag bara undrar? Att öka känslan av inkomstklyftor och utanförskap? Tror inte att det handlar om dåliga värderingar, utan mer om bristen på värderingar, eftersom allt går ut på att innehållet, det som finns bakom inte har någon mening och just däri ligger faran. Att man inte förstår vilka signaler man sänder ut, eftersom det viktiga är hur det ser ut.

Jag är trött, lite loj, slutkörd på alla tv:ns görommig program, alla dagstidningarnas inredningsbilagor, radions stilprogram och tv:ns tävlingsprogram som handlar om att bete sig rätt för att nå den stora drömmen.

Förstå mig rätt nu, jag ser inget fel eller skamlöst i att spendera pengar, särskilt inte i tjänstesektorn. Om vi skall få en bra och ekologiskt hållbar samhällsekonomi framöver så tror jag att det är tjänstesektorn som måste öka. Mer konsulttjänster åt folket! Men varför hela tiden lyfta fram detta i våra medier som om det hade med den enskilde människans lycka att göra? Jag vill också ha andra och bättre stylister som kunde ta hänsyn till de enskilda människornas personligheter, så att det inte blev just så slimmat och opersonligt som det just nu är. Där människorna i de där hemmen som visas upp verkar sträva efter att ha det som skyltdockor i en möbelaffär. Fritt från alla kreativ rörelse, all självständighet, bortom allt tvivel på att följa den rätta vägen. Amen.

Förklara mig

När man läser mitt förra inlägg är det lätt att tro att jag är en annan slags person än jag är. Jag är för förändring. Inte alls en person som menar att man skall gå på i gamla hjulspår. Om jag menar något så är det väl snarare så att detta med att prioritera används ofta när någon ANNAN tycker att någon ANNAN inte gör rätt prioriteringar, som ett slags moralism, att berätta att den människa som prioriterar fel är en sämre slags människa. Ett slags översitteri, som passar in i det politiska dagsläget då det är okej att dela in folk i goda och onda, beroende exempelvis på hur mycket de arbetar. Ett bra svar när någon annan påstår att du prioriterar fel är : - Ja jag vet att du är en bättre människa än jag. För på något sätt är det vad prioriteringsretoriken handlar om, att dela upp människor i goda och onda.



Nu menar jag inte att man får göra hur man vill på arbetet till exempel, eller i annat samspel där det gäller att åstadkomma något tillsammans. Men vissa saker har andra människor helt enkelt inte med att göra, och det måste vi värna.



Jag kan hålla med om att man kan arbeta mycket med sig själv för att komma vidare i livet. Men vissa saker är rent strukturella och det är väl det som jag vill komma åt. Där handlar det inte om att jobba med det egna jaget utan att förändra värderingar rakt över.



I själva verket är jag bara orolig över det puritanska dagsläget. Att leva i ett öppet samhälle är lika väl som i ett stängt samhälle en fara för den personliga integriteten, skillnaden är bara att här har vi en möjlighet att värna om oss, stå för våra val och inte låta folk lägga sig i sådant som de inte har att göra med.



Det här börjar bli riktigt snurrigt. Samtidigt attraheras jag av taoismen. Att man mår bäst av att bara hänga med, ha en tilltro till att allt går bra, att positiv inställning och grundlighet bär långt.

För tillfället

För tillfället har jag ingen tid. Ja tiden finns, men den går åt till annat än bloggande. Det handlar inte om prioriterande. Det är bara idioter som pratar om prioriterande. De vill säga att man gör fel val, när man kanske inte har något val. Jag tror på handlingen och valet är något konstruerat, som kommer efteråt för att man behöver en förklaring på vem man är. Inte så att jag menar att det är meningslöst och tänka. Utan mer att vi inte tänker så ofta som vi borde. Att vi följer mönster som andra lagt ut åt oss och går in i färdiga lösningar utan att frågasätta, trots att vi tror att vi frågasätter.

Kina, 1 maj och konspirationsteorier.

Egentligen så kan jag sluta med att skriva om det dominerande västerlandet. För Kina är definitivt på väg. Snart dominerar de och jag kommer ha svårt att förstå vad som var problemet med anglosaxerna.

Kina märks exempelvis på att jag häromdagen kom hem med två kinesiska filmer. Som om det vore min egen idé är mitt intresse för den kinesiska filmen plötsligt större än tidigare, eller återerövrat. Under åttiotalet när jag fortfarande var öppen och lite utanför allting hade jag ett genuint intresse för kinesisk film. Nu befinner jag mig mitt i livet, simmar mitt i strömmen. Alla tankar som når mig visar sig alltid komma från någon annan och därför har jag återigen kommit i kontakt med detta kinesiska.

Obegripligt hur det egentligen hör ihop; inflationen av kinesiska varor i vårt samhälle och vår plötsliga öppenhet för kinesisk kultur. Sådant som tidigare verkade svårtillgängligt och obegripligt är plötsligt ganska populärt. Hur kan det bli enkelt att förstå bara för att vi har mer kinesisk plast hemma? Plastprylarna är ju skit men filmerna är riktigt bra. Trots allt är det lite märkligt att skitprodukter producerade i låglönefabriker kan ge oss förtroende för deras kultur. Har den kinesiska plastens inverkan på vår film och klädkultur något med kommersialismens skadliga biverkningar att göra? Eller är det snarare kommersialismens goda effekter?
Eller är kulturen inte bra? På något sätt måste väl filmen i detta föga demokratiska land spegla dess samhälle. Har vår öppenhet för att konsumera lågkvalité gjort oss avtrubbade även inom det kulturella området så att vi inte ser bristerna utan istället håller på att börja tycka att Kina är ett hyvens ställe? Vi kanske redan på sätt och vis tycker att det är okej med begränsningar i yttrandefrihet och demokratiska rättigheter? Jag har sett vissa tecken på det.

Någon jag känner frågade sin arbetsgivare om lämpligheten i att engagera sig i en viss fråga på fritiden och fick reda på att engagemanget inte ansågs så lämpligt. I dag på 1 maj buade unga människor när Wanja Lundby-Wedin skulle hålla tal. Hennes partikollega Nalin Pekgul blev arg och menade att bu-roparna inte respekterade demokratin. Väldigt konstigt eftersom just bu-ropandet måste ses som en effekt av demokratin och yttrandefriheten.

Kina är på väg att nästla sig in i vårt medvetande. De håller på att ta över världen. Ja de vill till och med köpa Volvo. Om vi inte ser upp kommer snart de västerländska indieklubbarna fyllas av folk i Maokostymer som buar på befallning. I Kina kommer man ha blonderat hår, , köra billiga volvo och ha billiga Dolce Gabbana jeans.

Det personliga tilltalet i biblioteket

För att skapa förtro förtroende måste man vara någon, stå för något. Om man inte vågar vara någon är det ganska självklart att folk blir osäkra i ens närvaro. Detta gäller såväl institutioner som personer.Samtidigt gäller det att man som tjänsteman i en offentlig institution förhåller sig professionellt i dagens mångkulturella samhälle. Det var nog lättare i exempelvis femtiotalets Göteborg, då alla utgick från någons slags gemensam ”Goa gubbar norm” som alla kände till. Men idag då samhället ser annorlunda ut med folk från alla jordens hörn, och tilltal som herr Johansson och fru Bengtsson är ersatt av ”du” så får man hitta andra normer för att så många som möjligt skall förstå att de offentliga rummen är deras egna. För sådana möten krävs en helt annan öppenhet, en ingång för ett personligt möte. Att en institution vågar visa upp personligheter inger förtroende. Det signalerar även för besökare eller användare att det är okej med olikheter. Samtidigt är det personliga en bra grund för exempelvis litteraturvägledning. Man har en chans att få en förklaring till varför en bok rekommenderas, vilket självklart kan fördjupa den egna läsningen, locka till mer reflektion, om man nu är ute efter det, vilket många låntagare på bibliotek uppenbarligen är.
Däremot ger man inte förtroende genom att vara som en banktjänsteman. Att gå på en bank är ett nödvändigt ont för många som kräver en speciell slags ganska opersonlig professionalism, där man inte är ute efter få fler besökare, snarare tvärtom har det visat sig. Vill man ha fler besökare som får man ha en helt annan strategi, då får man vara inbjudande, rentav trevlig.
Ja man bör vara personlig, men inte privat. När man är personlig får man gärna ge sken av att vara privat. En person som man gärna skulle vilja bjuda hem, men aldrig skulle våga fråga. Avståndet skall finnas där självklart, men inte ansträngt. Den professionelle skall kunna liknas med en lindansös, falskt ansträngningslös, med avspänt uttryck men väl så medveten om varje litet steg. Att vara personlig och inte privat är också att hindra den egna dåliga dagen lysa igenom, att ställa sina sorger åt sidan för ett slag. Det är då man är ett riktigt proffs! Inte om man är som en kall tjänsteman som låtsas vara ett neutrum, tillverkad i bibliotekets källare av en känd formgivare.

Det personliga, trevliga, tillmötesgående är också ett skäl för att kunna kräva in böter. En gång läste jag en bok om hur man framför kritik till någon. Där stod det att för varje kritisk sak man säger så skall man ha sagt minst tjugo positiva. Ja det handlar naturligtvis om att personen i fråga skall känna sig sedd, förstådd, respekterad. Det är ett knep som är ganska lätt att förstå. Förutom att man visar respekt för den man pratar med så är det ju också ett sätt att nå fram, ett slags taktik. Om man gör en översättning till en person som besöker ett bibliotek så kan man ju enkelt tänka sig att den personen känner sig mer intresserad av att återvända om den kommunikation som de haft med bibliotekarierna bestått i annat än prat om försenade böcker och bötesbelopp. I grunden handlar det om något så enkelt och självklart som positiva vibbar.
Men för att våga vara personlig så måste man också våga stå för något och där har vi väl det största problemet. Man måste våga visa något eget, tro på att man kan förmedla något som ingen annan kan, det är så man blir värdefull och speciell. Om man som institution inte står för något framstår man som kall, opersonlig, i det långa loppet tämligen ointressant och i värsta fall även lite löjlig. Som exempel kan jag säga att jag i dagarna har jag hört en del ganska löjeväckande kritik om ett biblioteks blogg. Man frågar sig ifall dess stadsdelsnämnd står för ett sådant innehåll. Jag undrar hur en politiskt vald stadsdelsnämnd skall kunna stå för något annat än mångfald och yttrandefrihet? Eller hur tänker man? Kritiken mot det personliga tilltalet är ofta grumlig och har sällan någon särskilt vederhäftig analys, vilket retar mig, för jag har egentligen inget vettigt att svara emot.

Köp ett liv

Jag har en idé om hur det kommer bli när vi inte längre orkar engagera oss i alla idiotiska val som inte gör så mycket mer med oss än att ta vårt förstånd som gisslan. Då när vi skapat medborgarrättsrörelser för rätten att kunna gå igenom ett köpcentrum utan att behöva bli ofredade av försäljare eller välgörnhetsorganisationer med 90-konto.

I denna framtid tror jag att vi kommer att kunna köpa oss färdiga liv. En paketlösning som talar om exempelvis vad du skall äta, hur du skall klä dig och vilka tvprogram du skall se på, vilka föreningar du skall ansluta dig till och vilka böcker du skall läsa.

Har du gott ställt så kan du lägga till tjänster som terapi och städhjälp. Man kommer att få konsultation. De som betalar mycket får privat rådgivning på något snyggt kontor en heldag var tredje månad medan de billigare liven får nöja sig med talsvarsrådgivning.
Varje paketlösning kommer att ha en sponsor som kommer att synas på ditt visitkort och i Hitta.se. Man kommer att prata om folk som så här:
-Han kör ett koopliv. - Det känns pinsamt att berätta men hon har faktiskt bytt till ett Eldoradoliv. - Nej han kör Antroposofliv. - Ja det är så likt henne, jag har alltid vetat att hon förr
eller senare skulle se till att få ett Timbroliv.

De mer än rika kommer att kunna köpa sig exklusivt designade liv där huvudsponsoren är som en osynlig allsmäktig gud och där ryktet om vem det är skall räcka som reklam. Ja i sådana liv skall allt verka spontant och personligt, odesignat. De riktigt stora konstnärerna kommer naturligtvis köra sitt eget race och alla kommer att titta på dem med avund, önska att de själva var lika modiga. Samtidigt kommer andra demonstrera för rätten att ha råd att köpa sig ett liv. Tjänsterna kommer så småningom att subventioneras av staten och bli lika självklara som tvapparater och bredbandsabbonemang. Istället för att ägna sin tid åt en massa föga intellektuellt utvecklande frågeställningar så kan man hänge sig åt den svåraste konsten av alla, ett "bara varande".

Bibliotekarieyrket kunde få fantastiska utvecklingsmöjligheter. Jag som är lagd åt det idealistiska hållet skulle kunna utforma litteraturlistor och skojfriska dataprogram som kontrollerar läsförståelsen för barn i ABF familjer. Samtidigt kunde jag själv se till att ha
råd med ett dyrt men inte exklusivt liv genom att extraknäcka där jag i konsultation med terapeut och livstilsdesigner fastställer litteraturval för någon magnat.

Jag kommer att säga att visst var jag kritiskt till en början. Sen kommer jag säga så här:
- Men det är inte så dumt det här ändå. Jag ser det inte som att demokratin är hotad. Vad jag tror har hänt är att folk är mer medvetna nu än förr. De kanske körde ett Eldoradoliv förr också, men det var ingen som sagt det till dem. Nu har de något att ta ställning till. Det är lättare att se vad folk går för. Det är ju lite tragiskt så klart att den italienska maffian på sista tiden även etablerat sig i våra svenska förorter och att Astraliven är så beroendeframkallande...Men jag vet inte om det var så mycket bättre förr.Folk läser mer nu än förr och jag är mån om att lyfta fram författare från Tredje världen för barnen, ja någon gång även för magnaten och han var väldigt positiv faktiskt...

Mitt kära västerland

Melbourne. Jag var där. Så förtjust över att exempelvis gymmen ser ut som hemma. En fantastisk sak av engelsmännen att lägga beslag på denna exotiska kontinent och göra den till vår. Det är annorlunda, utomlands, men bekant och förståelig som i en film med textremsa.

Engelskan är överlägsen, the story-teller, som för berättelsen framåt, som kommer med förklaringarna och de stora omvälvande aha-upplevelserna. Vi andra blir mest viskningar och rop i jämförelse, ibland erkända men alltid something diffrent.

När jag står på bandet på gymmet lägger jag märke till att Josefin Crafoord kör morgontv även här, fast med Tom Cruise istället för Steffo Törnqvist. Cruise ler och verkar helt tillfreds med sin nya karriär. Upptäcker också att den svenske föredetta hovreportern Daniel Nyhlén arbetar som Hollywoodreporter för Australiensisk tv, något fetare, men samtidigt brunare.

Vid en närmare titt ser jag att det alls inte är Josefin Crafford, eller Tom Cruise, eller Daniel Nyhlén. Men de ser precis likadana ut. Same stuff, diffrent place. Som ett slags franchiseföretag med tvunderhållning. Man plockar fram ett visst antal persontyper som sedan skall befolka världens alla västerländska tvkanaler. Orsaken är mig obekant, men Cornelis Vreesvijk hade aldrig fått jobbet. Vilket är värdelös information eftersom han nog aldrig heller hade sökt.

Allt det här lägger jag märke till när jag ser på tv på gymmet. Det är varmt ute och efteråt sätter vi oss på ett kafé och dricker en latte. Det är inget Starbuck kaffe, men helt okej. En bra latte, även om jag valt andra bönor om möjligheten hade funnits. Skönt i alla fall att de lärt sig något om kaffe så man slipper té. Så härligt att man kan få allt det här bekanta samtidigt som det snöar hemma och man själv sitter utomhus med solskyddsfaktor trettio och bara bá...bá..