5 tecken i tiden

Jag ger er här min mest vassa samhällsanalys: fem tecken på att vi går mot vår undergång:

1. Musiken som spelas i radio består av fraser som "club, dancing, club, club, yeah, oh, I like to party, on the danceflooooor" och all samhällskritisk musik verkar ha fastnat på 70-talet.

2. Att USA:s regering tror att vi är hur dumma som helst. Och att vissa anser att USA är "blessed by God" och därmed kan gå omkring och skjuta folk hur som helst, utan rättegång.

3. Det faktum att jag tydligen inte kan läsa något mer litterärt utmanande än en ungdomsbok om undergång, övernaturliga krafter och osannolika skeenden staplade på varandra.

4. Att den lokala frikyrkliga falangen tror att det går att värva folk med saft, kakor och falsk glättighet.

5. Att göteborgskan har blivit framröstad till Sveriges mest tilltalande dialekt!? När alla vet att det ju är norrländskan! Ja men det vet man ju hur det är med den saken, korruption och allt. Omval tack!

Bonustecken: Att detta är min skarpaste slutsats: vi blir fördummade, och alla vet om det.

You are not alone.

De senaste dagarna har jag känt mig snudd på oövervinnerlig. Jag har känt mig starkare än värsta superhjälten. Att  få så mycket fin respons på mitt blogginlägg om min övergreppsbakgrund känns så fint, starkt och stort. Tack så mycket till alla som har läst, hört av sig och kommenterat. Tack för alla fina möten och alla fina ord. Det är svårt att med ord beskriva hur mycket det betyder för mig.

Och alla ni som har kommit till mig med era egna berättelser om övergrepp, ni är modiga och starka. Ni är inte ensamma. All kärlek åt er. Vi är tyvärr så många som delar dessa erfarenheter. Jag blir så frustrerad och förbannad när jag tänker på det. Det är för jävligt hur många vuxna som tar sig rätten av förstöra barn.

Under hela min uppväxt bar jag på en så stark känsla av ensamhet. Jag kände mig också så oerhört annorlunda jämfört med mina jämnåriga - det var som om jag var hundra år äldre än dom, i själen. Den där känslan av ensamhet är så makalöst svårt att bli av med, men att börja prata om sina upplevelser, att möta andra med liknande erfarenheter - det är så läkande. Att inse att man inte är ensam, att man inte är annorlunda och inte minst att man inte är helt galen. Och det är nog detta som är nyckeln till allt - att vi vågar prata om det svåraste. Det är bara genom att prata om våra erfarenheter som det där tunga jävla oket av skam kan lyftas från våra axlar.

Och till alla utsatta barn - åh som jag skulle vilja säga till er att ingen INGEN får fan göra er illa.

Miljoner kramar till er alla.

Död alltså

Det fanns en tid då jag också var mån om att denne man skulle fångas. Nu är han alltså hittad och dödad. Tyvärr så har jag inte läst så många förklaringar på vad det är som är så bra med det, just nu menar jag. En sak är nog att Barack Obama lär bli omvald till president igen, så på så vis, men annars.

Jag kanske låter nonchalant, som att jag inte tar detta hot på allvar. Så är det inte. Jag håller nog med Leif Stenberg, om att vi befinner oss i en postislamistisk tid och att det är på grund av de folkliga protesterna i mellanöstern mer än på grund av att Usama bin Ladins död.

Konsekvenserna av att Usama Bin Ladin blivit dödad, mer än att det stärker Obama, vill jag eller kan jag inte uttala mig om, eller är just det jag inte förstår. Däremot är det väl ingen tillfällighet att det skedde just nu. Bin Ladins glansdagar var sedan länge förbi.

Cirkeln räddade mitt liv

Ja, det är liksom lite oundvikligt när man låter två hängivna bibliotekarier blogga tillsammans - förr eller senare kommer det att handla om böcker och läsning.

Jag har haft ett ganska komplicerat förhållande till läsning det senaste halvåret. I vanliga fall läser jag mest hela tiden, men nu har jag tyckt att det har varit så tråååkigt. Och att alla böcker är trååååkiga. Så fort jag har slagit upp en bok, så är det som om jag bara stirrar på orden och fattar inte något av texten. När jag hamnar i såna här perioder av lästristess, då lider jag verkligen och tycker att det är ett förskräckligt tillstånd. Så här blir det för mig när jag har för mycket tankar i huvudet. För mycket stress. Men ändå - ett lidande och jag tänker att jag aldrig aldrig kommer tycka att det där med böcker är särskilt kul igen.

Men så fick jag händerna på Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Och började läsa och bara läste och läste och ville aldrig sluta läsa. För den var så himla bra och spännande och bra. Och vill ni veta vad den handlar om så handlar den om häxor,övernaturliga förmågor och hur det är att vara tonårstjej. Äh, nu tänker jag inte skriva mer om vad den handlar om. Läs den för sjutton. Bästa medicinen mot lästristess. Sara har dessutom en blogg som jag följer där hon brukar tipsa om en massa bra filom och böcker.

Nu läser jag Hungerspelen av Suzanne Collins. Den är också bra. Inte lika bra som Cirkeln, men bra!

Påven och pubeshår

Jag har länge tänkt att skriva om pubeshår. När vi är inne på tabubelagda ämnen, så varför inte. Om man besöker offentliga omklädningsrum så blir man varse att det är mer eller mindre kutym att raka bort allt där nere. Jag kan förstå psykologin bakom att man mår bra att göra sig snygg. Att ett rakat område också är mer fördelaktigt i vissa sammanhang är också ganska givet.

Vad jag däremot inte förstår är att man tycker det är snyggt att se ut som ett barn ( eller en barbiedocka.) Att jag funderar så mycket på det här är att jag har fått för mig att det måste vara ganska plågsam rakning. När jag själv rakar bikinilinningen så kliar det ju förfärligt bara efter en dag. Så mer rakning borde onekligen betyda mer kli. Jag tänker mig att denna rakning borde innebär att själva området blir ett besvärsområde och inte alls särskilt positivt laddat.

Jag tror inte ett ögonblick på att denna frisering har något med en sexuell frigörelse att göra utan snarare tvärtom, en objektifiering. Eftersom man kan se att trenden är olika på olika slags omklädningsrum så kan man också tänka sig att det är där modet uppstår. Man rakar sig därför delvis för andra kvinnor som man råkar visa sig naken inför.

Det handlar också om att skämmas. Man påverkas av andra. Det har funnits perioder i omklädningsrummen då jag känt mig äcklad av min egen behåring, eftersom kunnat känna in i de värderingar som funnits i omklädningsrummet. Trots att jag varit fullt medveten om varför jag känt som jag gjort.

Vi tror att vi lever i en frigjord värld, men det gör vi inte. Skammen och tabubegrepp har lämnat religionen och istället blivit ett slags allmängiltiga sanningar som inte ens går att ifrågasätta eftersom de sällan ens är definierade. De bara finns. Som innan upplysningen i en slags medeltida världsbild, som Ingrid sa i morse. Hon klagade på nyhetsrapporteringen på första maj där man valt att lyfta fram påvens salighetförklaring framför inslag från världens första majtåg. Ja herregud.

OMG!

Åh så jag älskar den här videon. Tjusigt smink, sexiga kläder, snygga killar, fantastisk dans och en massa rök. Och texten! Texten!

Om att vara gudinna

Det var någon vecka sedan jag kom på vad bibeln går ut. I skapelseberättelsen står det i begynnelsen var ordet. Min tolkning av bibeln är inte att allt i bibeln är sant utan snarare att man med ordet kan få folk att tro på vad som helst. Det är ordet som är bakom Sacre Couer, svarta stenen i Mekka, att gideonerna lägger ut biblar, Al Quaida, heliga krig, Barack Obama och Isabell Allendes framgångar, men också allt bloggande. Ordet är själva grundbulten i samhället; utan ord, inga samhällen.

Vi är gudinnor inte för att varje ord vi skriver är sant utan för att vi får folk att tro på vad vi skriver. Cyberrymden har gjort ordet än starkare, trots att det hela tiden varit starkt. Just därför lever vi en helig tid, där vem som helst kan bli gudinna.