Bli en del av mörkret

Nu är det snart Halloween och mycket uppmärksamhet på skräck, mörker, död, förbannelse etc. För mig har detta blivit en tid då jag valt att gå in i det personliga mörkret (ja jag vet att jag inte att jag kom på det själv). Därför tycker jag att Halloween är en suverän import från det stora landet i väster. Varför? Här följer en lite omständig förklaring som handlar om varför halloween eller mörkret är bra för just mig.
Ibland hör man att vi lever i en olycklig tid. Bullshit menar jag som tror att alla tider är olyckliga tider. Det är bara olika sorters olycka, nu sedan Freud, välfärden och kapitalismen så handlar det dock ofta om den personliga olyckan eller personliga lyckan, inte om svält, pesten eller lössen. Jag menar att det är egoismen eller det koncentrerade intresset runt den egna personens utveckling som göder den personliga olyckan. Många personer som går omkring och ältar sina små personliga problem, genom att ständigt prata om dem och definiera dem, skulle må bättre av att skaffa sig större mer kollektiva problem, alltså att arbeta för någonting som de tror på som är bra för fler än dem själva. Jag tror också det är ett problem i många kvinnliga gemenskaper att man närmar sig varandra, blir vänner med varandra genom att berätta om saker man tycker är jobbigt. Men det är också lite märkligt att det anses som att man är öppen bara om man pratar om vad som är jobbigt, som om det är givet att att det kvinnliga inre är tragisk. Det är som hundar som lägger sig platt på marken för att visa att man inte är ett hot. Att det har blivit så tror jag också har med det egoistiska samhället att göra, man har förlorat förståelsen för hur ens personliga styrka kan tillföra gemenskapen, kollektivet och sedan ge tillbaka till jaget. Bilden av den olyckliga kvinnan är också en bild som frodas i våra damtidningar, där det på olika sätt handlar om hur kvinnor burit säg åt för att bli fria från olyckan, eller hur de är olyckliga blandat med råd om hur man skall bära sig åt för att få den perfekta kroppen.
Till detta kommer den i dag översvämmande mängden självhjälpslitteratur, som i sitt alltmer desperata tilltal predikar hur man skall bära sig åt för att bli den lyckliga människan. Mycket i dessa böcker går ut på att man skall försöka utplåna mörkret, tänka positiva tankar genom att koncentrera sig på sitt ego. Vilket måste vara helt fel väg att gå eftersom vi finns i en värld som innehåller både ljus och mörker och låtsas man inte om det ena så kommer det självklart slå tillbaka med ökad kraft. Att detta slår tillbaka är inget som jag hittat på. Vi får exempelvis ett allt mer ökat kontrollbehov, som i sin tur leder till ökad oro, för ju mer man försöker kontrollera, desto mer inser man att man inte kan kontrollera. Läste nyligen i tidningen att barnens mobiltelefoner gör att de är mindre trygga nu än tidigare, eftersom de är mer kontrollerade och på så sätt inte att bygger på den självständighet som de ändå måste skaffa sig en dag. Ja det finns en massa saker i vårt samhälle som försöker lura oss att tro att vi är trygga och det tror jag också bidrar till vår olycka. För vad som helst kan hända när som helst, allt går inte att styra med positivt tänkande. Det mörka finns alltid med som en joker, är man beredd på det så blir det kanske inte så farligt. Jag tycker att det är bra med skräck och mörker för det bidrar till att få det mänskliga psyket att förstå att allt inte går att kontrollera och med den inställningen tror jag man kan få en mångt mer avslappnad inställning till tillvaron. Vi är gjorda för att skrämmas upp ibland helt enkelt. Genom att bli en del av mörkret så kan man också på ett mer nyanserat sätt kämpa för en bättre värld. För inget är ju egentligen svart eller vitt, det mesta är olika nyanser av grått och det är först när man fattat det som man kan göra nytta. Det är fanatikerna som är svart vita, vara sig de skriver böcker om lycka eller tillbeder satan och de är till stor skada för vårt samhälle.

Så gick det med pariserhjulet i Melbourne

I Melbourne byggde man ett pariserhjul. Det skulle bli en ny symbol för staden. Politiker var entusiastiska. Folk tycke väl så där, nog fanns det viktigare saker att satsa på . Men hjulet byggdes. Det öppnades små shoppar runt om där det såldes kaffe, glass, souvenirer. Det var dyrt att åka hjulet, särskilt om man gjorde som det var tänkt, köpte något att äta, runt 7-800 kronor för en familj med två vuxna och två barn. Kanske var det för att ge valuta för pengarna som hjulet rörde sig så sakta. Enligt en taxichaufför i Melbourne så gick det så sakta att man utan problem kunde gå på när hjulet var i gång. Sen var det så varmt den där sommaren när hjulet var klart, så bara efter en vecka så hade några vitala delar i hjulet smält så att hjulet gick sönder, blev obrukbart, kaputt.De enda som tjänade några pengar var advokaterna vilka fick hjälpa affärerna som ville stämma staden för sin förlustsatsning.

I Göteborg pratar man också om att bygga ett pariserhjul. Det skall vara en symbol för staden säger man. Hur något som gjorts på så många andra ställen skulle kunna bli en symbol för just Göteborg är obegripligt. Det blir mer frågan om ett västerländskt varumärke. Mac Donalds kan man hitta i alla städer och snart även ett pariserhjul. Vet inte hur det är med pariserhjulet nu, men idén finns kvar. Det är inte bara ett urtöntigt förslag. För vem vill egentligen åka pariserhjul? Om man skall prata om att odla något lokalt så bör man satsa på offentliga rum. Där odlas lokala identiteter som bygger upp samhörighet, vilket är betydligt viktigare för Göteborgs profil än ett pariserhjul. Även om planerna för hjulet just nu verkar ligga i malpåse är jag säker på att det kommer att byggas. Men inga turister kommer att åka. Efter några år kommer vi att säga: "det är i alla fall väldigt vackert i solnedgången"Konstelever kommer att måla av det. Det blir ett populärt motiv för vykort och amatörfotografer. För att undvika det fullkomliga fiaskot kanske man bestämmer sig för att alla skolelever skall ta en tur varje år. En och annan bostadslös kanske köper sig en biljett för att få en stunds lugn och ro.

Nej för att verkligen göra något originellt så tycker jag att man skall bygga en minaret i hamnen vid operan. Det skulle sticka ut och bidra till att folk från förorterna blev mer frekventa i den centrala stadsbilden.

Barnen är vår största resurs

På mitt bibliotek där jag arbetar som barnbibliotekarie, tjatar jag ganska mycket om barnens perspektiv. Mitt tjat har varit framgångsrikt. Barnen har numera tillgång till fler datorer, fler böcker och lite programverksamhet. Utlånen av barnböcker ökar så gott som varje månad. Att det gått så här bra beror på att jag haft chefer och kollegor som lyssnat. Bristen på barn perspektiv är väl snarast en historisk konsekvens, som vi som individer placeras i och som måste tydliggöras utifrån för att vi ska bli varse. På ett privat plan, som förälder till två barn är jag kanske inte den bästa på att se barnens perspektiv. Trots min kärnfamilj är jag fortfarande extremt individualistisk, "vi -tänk" saknas nästan helt. Jag gillar mest att arbeta, läsa, se på tråkiga samhällsprogram eller gå på krogen med mina vänner. Det funkar väldigt bra eftersom min man är likadan. Vi blir så himlans glada när vi kommer på att vi faktiskt kan göra något tillsammans! Ingen av oss skulle heller komma på tanken att uppoffra oss för den andre.

Men på sätt och vis har vi ändå prioriterat barnen sett till att har ganska mycket lediga vardagar med barnen. Vi har också valt familjekooperativt dagis eftersom vi anser att de kommunala dagisens barngrupper är ohälsosamt stora. Med detta vill jag bara säga att jag i fråga om barnperspektiv är bättre på jobbet än hemma.

Men varför skall man ha ett barnperspektiv? Ja inte minst för att det är barnen som har hand om äldrevården när vi blir gamla! Men också ur ett demokratiskt perspektiv. Jag möter dagligen människor som inte tror att de är värda att lyssna på, något som de ofta har med sig sedan barnsben. För att få en bättre fungerande demokrati, ett friskare samhälle är det viktigt att individerna har en tro på att deras röst är viktig. Motsatsen leder bara till destruktivitet. Motsatsen är också ett samhälle där en persons röst värderas efter vilken samhällsposition och status hon har.

Nu kommer jag till det som gör mig förbannad. Aldrig ett blogginlägg utan att jag är arg! Nyligen läste jag i tidningen om att allt fler sexåringar har stress relaterade symtom. Några av orsakerna som nämns är för stora barngrupper i skola och dagis, att barnen har för många fritidsaktiviteter! Jag blir galen på detta! Varför är det så? Alla vet ju att barn behöver stimulans men också lugn och ro.

I veckan när jag var på möten om nedläggningen av biblioteket började vår stadsdelsordförande orera om att de måste ha ett barnperspektiv, därför skall de lägga ner biblioteket. SUCK. Hon ställde biblioteket mot fritidsgården. Att en politiker som har sett till att bidra till oskäligt stora barngrupper under värsta högkonjunktur har mage att prata om barnperspektiv är skandalöst!

Att det kan bli så dåligt som det är för barn i dag beror på att barn har så få referensramar. De vet inget annat än det de befinner sig i, om de inte har flyttat ett par gånger. Det är också få av oss som vet hur vi skall bära oss åt för att fråga barn om hur de mår. Men forskningen säger att småbarn inte kan ta in mer än femton individer åt gången. Kan man ju tänka sig själv hur det blir i en grupp med sjutton barn och tre vuxna! Helt ogreppbart. Att det inte finns något barnperspektiv i samhället är inget nytt och det kommer säkert inte gå sämre för dagens barn än gårdagens. Men eftersom vi har kunskapen så borde vi kunna få ett bättre samhälle, om vi ansträngde oss. Det har kommit larmrapporter om barn och stress under många år nu. Om du frågar mannen på gatan så säger han att problemet med dagens barn är att de inte har det tråkigt. Så vi vet alla vad vi borde göra, ändå blir det bara värre och värre. Vi måste våga gå emot strömmen i denna fråga, göra det vi vet är rätt och tillsist har vi kanske en ny bättre ström som folk följer

Marie Söderqvist Tralau har precis kommit ut med en bok som heter "Status vägen till lyckan" och den handlar om att ju högre status vi har desto lyckligare blir vi. Söderqvist Tralau tar upp detta med sociala positioner som något positivt, som ger en möjlighet att nå ett bra mål. Att hälsa hör samman socialposition är inget nytt. Men att boken kommer nu är heller ingen slump. Vi har en växande medelklass och möjligheten att tillhöra dessa "lyckliga människor" blir allt större. Inget fel i det. Men det finns olika sätt att se på den saken Michael Marmot har skrivit en bok som heter "Statussyndromet" där han säger samma sak men pratar om det som ett problem eftersom det i andra ändan finns fattiga och sjuka människor med låg status.

Vad vill jag ha sagt? Statusjakten i dag är större än någonsin. Barnen blir ofta en del i denna statusjakt.De får kläder för att markera föräldrarnas position, drillas för att bli en symbol för föräldrarnas lyckade föräldraroll. Föräldrarna gör karriär och ser på sin familj som ett företag som skall administreras och effektiviseras. Jag tror att vi måste försöka hitta andra vägar till framgång än genom statusjakt. För även om det statusfixerade samhället innebär större lycka för en del individer så är det värderingar som slår mot dem som ligger längst ner i skalan och det innebär i praktiken att människor får olika värde. För barnen är det också dåligt, de värderas efter vad de presterar inte efter vad de gör och konsekvenserna av det ser vi redan idag. De får frånvarande föräldrar och stressjukdomar. Ja sen har vi det där med konsumtion och ekologiskt hållbart samhälle, det fattar ni själv. Bättre att sitta och läsa romaner än att vara ute och shoppa statusprylar.

Mitt eget liv, när är det som bäst? När jag tar mig tid att lyssna på barnen. De har så mycket att lära mig ifråga om förhållningssätt till världen. Jag är tacksam för att jag får möjligheten. Det finns inget mer avstressande. Vi måste hitta andra värderingar i livet, låt barnen hjälpa oss med det.

till Ethel stadsdelsnämndens ordförande

I dag var jag på ett dialogmöte om Hagas framtid. Haga är en del av stadsdelsnämnden där jag bor. I går fick jag besked genom tidningen att vårt bibliotek, Linnéstadens bibliotek skall lägga ner. Därför var vi några stycken, säg 20-30 personer som kommit till dialogmötet för att diskutera just biblioteksnedläggningen.

Förslaget till beslutet kom från stadsdelsnämndens ordförande Ethel Sjöberg under helgen, två dagar innan själva beslutet. Hon hade inte brytt sig om att invänta några av tjänstemännens konsekvensförslag. Märkligt att förslaget kommer så sent. Ja Ethel verkade vara tagen på sängen av att vi kom dit, vilket i sig är nästan obegripligt. Hon ville diskutera Hagas framtid, som om att nedläggningen av biblioteket inte har med det att göra.Hennes förståelse för konsekvenser av beslut verkar vara närmast obefintlig. Det verkade över huvud taget som att hon har väldigt dålig koll på hur man arbetar på ett bibliotek. När någon frågade vad hon skulle spara, hur besparingen skulle gå till, då hade hon inget riktigt svar. Däremot hade hon desto fler svar att ge på hur vi skulle bete oss, vad vi fick prata om och inte. Hon pratade också om att det fanns långt gångna planer på att slå ihop vårt bibliotek med Majornas, vilken en politiker från Majorna som råkade vara där sedan förnekande.

Sen pratade man om att förlägga biblioteksverksamheten till skolan. Skolbibliotek är bra, men folkbibliotek är något annat. En del barn gillar inte skolan, för dem blir folkbibliotek symbol för fristad. I Göteborg och även nu den nya regeringen är man som tokiga i att koppla all barnkultur till skola och förskola. Det är bra med kultur i skolform. Men kulturen som finns i skolan kan aldrig frigöra sig från de prestationskrav som skolan bör stå för. Kultur står för motsatta värden, det är därför den behövs! Det är därför viktig med kulturinstitutioner för barn som inte är kopplade till skolan, det visar forskningen. Att man pratar så lite om detta är sorgligt. Nu skall man mäta allt, det är viktigt, därför kopplar man allt som finns till skolan.

Som om man inte tror på kulturens egen kraft, och det är väl där problemet ligger. Det är ungefär som man säger "Vi fattar inte riktigt varför, men räkna är vi ju bra på, och lärarna är bra på att räkna." Ja ja, jag vill bara säga att för att barnkulturen skall nå ut så måste den vara tillgänglig för barn i deras närmiljö, som symbol, mötesplats m.m. Om man verkligen tror att den är viktig och det tror jag.Nu är det verkligen dags att sova.

Till Anna Ankas försvar

Till Anna Ankas försvar

Innan jag sätter i gång att försvara Anna Anka så vill jag ha sagt att vad gäller jämställdhet så lever jag som jag lär. Jag är en tvåbarnsmor som som lever i ett jämställt förhållande. I perioder tar min man lite mer ansvar för hushåll och barn än vad jag gör och ibland är det tvärtom. Men för det mesta delar vi lika. Detta är inget märkvärdigt för vare sig mig eller min man, men visst märker jag att jag har ett bättre och betydligt friare liv än många andra i samma situation. Vill också påpeka att jag inte tror på det livslånga förhållandet som något ideal. Eftersom kärnfamiljen fungerar så dåligt så är den absolut något som bör ifrågasättas. Största problemet i dag är kanske att samhället är uppbyggt runt ett kärnfamiljstänk, vilket gör att de som inte lever i en kärnfamilj kan känna att de befinner sig i en utsatt situation. Vi lever under en norm som inte fungerar särskilt väl och det är olyckligt på många plan.

Ja men jag lever i alla fall i ett jämställt förhållande med min man och vi vill som det ser ut nu av flera skäl gärna leva länge tillsammans. Så tror jag trots allt fortfarande att många tänker. Men i många av de familjer som jag känner till där man skiljt sig så beror det på att många män inte tagit särskilt gott ansvar för familjelivet. Vad nu detta beror på kan man fundera många varv på, men en statistisk sak är att förhållanden där föräldrarna delar på föräldraledigheten skiljer sig mer sällan.

Att jag nu säger att jag går till Anna Ankas försvar, är att jag menar att hon säger saker som många i dag fortfarande lever efter, trots att de tror på något annat. Det är lite av min generations problem. Vi vet en massa saker som vi inte tar ansvar för. Vi vet att vi lever ett liv som är ekologiskt ohållbart, men vi gör inget åt det. Vi odlar sexismen allt vad vi kan, trots att vi vet att det är vi själva som får lida av det. Vad gäller planeten så kan jag själv inte rädda den. Jag måste göra vad jag kan, men tillvaron tvingar mig ändå att blunda för att stå ut. Vad gäller jämställdheten. Jag drabbas av det dagligen på min arbetsplats, i det kvinnodominerande, självförnekande yrke som jag tillhör. Men jag hugger emot, försöker förändra. Däremot har jag väldigt svårt för att tycka synd om människor som inte gör något för att förändra.Ja de får gärna vara passiva, men då ska de fan inte klaga ungefär. Det finns riktiga problem i världen. Och gnäll skapar dålig energi och ger absolut ingenting. Jag vet att jag är hård i min nolltolerans för gnäll, det har min man och mina barn fått erfara. Barn visst måste de få gnälla, men vuxna människor. Nej. Där är det ansvar som gäller eller att knipa käft.

Så Anna Anka. Hon säger att män som tar hand om barn mer än tjugo minuter är patetiska och att de inte skall vara pappalediga. Men i hur många förhållanden har männen varit pappalediga mer än under en extra semestermånad? Ja och hur många kvinnor är det inte som på något sätt tycker att deras sätt att ta hand om barnen är bättre och värdefullare än barnens pappor? Som på något outtalat vis menar sig vara närmare barnet? Vad är det annat än ren och skär sexism? Med tanke på hur dagens skola ser ut, med brist på manliga lärare så tror jag att pappan i vissa fall faktiskt är viktigare än mamman. Ja åtminstone lika viktig.

Sen det där med kroppen. Att svenska kvinnor är slafsiga eller vad det var hon sa. Hur många svenska kvinnor har inte ett osunt och förhållande till sin kropp, tycker att de är just så som Anna Anka säger att de är? Jag kan förstå om man tycker att man har problem med sin kropp om man har en övervikt som är en medicinsk fara, men annars,? Det handlar väl bara om olika ideal, att på något sätt inordna kvinnan på ett sätt som gör att hon känner att hon inte duger, så som det alltid har varit. Förr hade vi ingen rösträtt eller utbildning och nu är vi inte snygga nog. Det är ett arv som vi måste försöka förstå , att samhället alltid talar om för oss att vi är fel. Vi måste försöka komma i håg det och göra något åt det, om inte så för våra döttrars skull. Jag vet inte ifall jag tycker att Anna Anka är så mycket värre än någon annan. Jag tycker hon är bättre. Hon står i alla fall för vad hon gör, även om jag inte håller med henne om något. Men hon säger alla de där tokigheterna som folk gör och det bidrar till att folk reagerar.

Vad jag inte gillar med Anna Anka är att hon baktalar den amerikanska mannen och den amerikanska kvinnan. Hon säger att amerikanska kvinnor inte är ute efter en utbildning utan en rik man och att den amerikanska mannen är så där, ja ni vet, totalt blåst eller Usama Bin Ladin aktig som Henrik Schyffert uttryckte det. USA verkar ha allt, men där finns också en spjutspets av intellektuella och feministiska tänkare. Heja dem!

Blir galen på Linda Skugge

I dag skriver Linda Skugge om hur glad hon är att hon tvärtemot sina föräldrar ser till att hennes barn har många olika aktiviteter på sin fritid så att de bygger upp sitt skelett och utvecklar sin sociala förmåga. Så här menar hon att en dag kan se ut efter skoldags;

Klockan 14.15–15.00: tennis.

15.30–17.00: kyrkokör.

16.00–17.15: bild.

17.30–17.50: gitarr

korkade svennar

Jag jobbar alltså i Gamlestaden. En stadsdel i nordöstra Göteborg med en ganska lagom blandning av nysvenskar och gammelsvenskar. När man arbetat där ett tag så får man ta del av de mest häpnadsväckande fördomar från svennar som mig själv. En stod på nätet där någon frågade hur det var i Gamlestaden och svaret var att jo, det är tråkigt, invandrartätt och lite farligt, istället rekommenderades Frölunda, som då enligt denne person skulle vara helt annorlunda. Detta med mycket brott i Gamlestaden är något som ofta lyfts fram, brott och problem. Själv kan jag knappt tänka mig en trevligare stadsdel. Ja enligt vissa så tyder det på att man arbetar i en mångkulturell stadsdel på att man är någon form av fanatiker. När jag och en god vän för något år sedan skrev en debattartikel om att vi ville ha ett barnkulturhus i Göteborg så fick vi höra från folk i vår egen bransch att vi var ute efter att skapa något bara för barnen i nordost, fast vi uttryckligen skrivit att vi ville ha något för barn i hela staden, för att bidraga till integration. Min slutsats angående folks idéer om hur det är i förorterna är att

det kvittar vad man säger och vad för positivt som sker, eftersom för folk har ett starkt intresse av att hålla kvar sina fördomar, eftersom de tjänar på att ha dem. Fanns det inga "sämre områden" så fanns det heller inga "bättre områden".

För vad som är klart och tydligt är att folk väljer att se problem för egen vinning skull. Att så många kommit överens om att det är bättre på ena stället än det andra, trots att alla fakta talar emot det. För problematiken är likadan i Frölunda som i Gamlestaden Kortedala, men ändå menar fler än exemplet ovan att det är så mycket finare i Frölunda. Jag menar inte att det inte finns problem i Gamlestaden, men det finns det i alla områden, problemen ser bara olika ut. Mycket brott är det också i Gamlestaden får man höra, det är farligt att vara där säger en del. Men mest brott i Göteborg är det faktiskt vid Järntorget, där jag själv bor och jag har aldrig hört någon säga att de inte vill vara där.

Ja så har vi barnen i skolan i Gamlestaden. Naturligtvis finns det problem på Gamlestadens skolor. Precis som det finns problem på finare privatskolor. Men de allra flesta barnen är skötsamma. Det är inget som jag själv har hittat på att dubbla kulturella kompetenser är en framgångsfaktor. Man har inte så fixa idéer om hur saker och ting skall vara, vilket ökar fritänkandet och ger större uppfinningsrikedom, man har tillgång till flera språk. Men det blir svårt för sådana individer att ta sig fram när det sitter korkade svennar vid makten som inte vill anställa folk med konstiga namn.

Det jag är ute efter här är egentligen är att jag tror att många personer innerst inne verkar glada över att det finns någonting som de kan definiera som värre än de själva. De använder förorten eller varför inte säga hela arbetarklassen till att skilja sig ifrån. Det är viktigt att inte se fattig ut, att inte tillhöra Lortsverige och detta gör folk så fullkomligt omedvetet att det är skamligt.