skolstart...

Till hösten börjar våran minsta i förskoleklass. Han ska lämna tryggheten i den lilla förskolan mot nya äventyr i oskarfredrik skolan. Våran minsta, min bebis.. Hur fel känns inte det? Han som är så liten. Så här kort var väl inte de andra två? De var ju mycket större?! Vilma hade ju under sommaren även lärt sig utala bokstaven R rätt. Våran minsta pjataj fojtfajande så häj.. Eller var de två andra lika små? Filip var  ju 6 år och 5 månader när han började på duvan. Vilma var 6 år och 2 veckor ca.. Kalle kommer vara 5 år och 10 månader.. Inte konstigt att han känns liten!! 😉😊 

Känslorna inför skolstarten är många. Kalle är super taggad och lite nervös. jag är super nervös!hur ska han klara att hämta mat i bamba? Kommer han gå vilse i skolan el på slolgården? Kommer han få kompisar? Kommer han blir retad el bli den ungen som retar andra? Båda de två sistnämnda är skrämmande tankar. Kommer barnen acceptera kalle för den han är? Kommer lärarna göra det?just nu känns det väldigt bra och vi är så nöjda med förskolepedagogen kalle ska få. Rose-marie har även haft både filip och vilma. Mina tankar och funderingar är just nu över om jag ska maila alla föräldrar nu under sommaren och berätta lite om oss och kalle. För att liksom förbereda dom ifall barnen kommer hem med frågor och för att man vill infomera. Men samtidigt känner jag en liten rädsla över att skicka ett mail ifall det sitter en el ett par föräldrar där hemma som inte tycker att kalle ska få vara den han är,som tycker det vi gör är fel och som.då kommer föra över sina tankar till sitt barn. Ett barn som kommer gå tillsammans med kalle flera timmar varje dag. Jag velar och vet inte vilket som är bäst. Maila el inte maila? 

Vill avsluta med ett svar som kalle gav vilmas kompis häromdagen som sa " han ser faktiskt ut som en kille" varpå kalle svarade" ja, jag är ju faktiskt en kille!" De himlande ögonen får ni föreställa er själva😊

orka orka

 Det här året har jag kört ett mentalt maratonlopp. Jag är en av två redaktörer som startat upp en tidskrift. Jag har studerat heltid och jobbat nästan halvtid. Privat har jag haft en del bekymmer. Nej, jag lever inte ensam utan i en kärnfamilj med två barn och en man. Vi är fattiga.

Det här maratonloppet är ingenting som jag rekommenderar. Det bara råkade bli så. Livet spann loss. Kanske försummar jag mina barn? Jag vet inte. Det får de berätta för mig sen när de är vuxna. Men det känns inte så idag. Jag skriver det här för att jag inte riktigt förstår hur jag har orkat. Och som sagt det är inte det är något jag rekommenderar.

Ibland känns det som jag gjort är nästan olagligt,  att folk bara går och väntar på att jag ska bli utbränd. Men jag har styrt min egen skuta. Frågan är om jag orkar gå tillbaka till en inrutad tillvaro med fast jobb. Det verkar jobbigare än det jag har nu. En person som känner mig från mitt vanliga jobb såg mig en dag på bussen. Hon sa att hon såg mig bakifrån men att hon ändå kunde se att jag mådde bra. Obegripligt, men så är det. Jag mår väldigt bra. För jag gör vad jag vill.


Jag tror det är några saker i alla fall som räddat mig:

– Att jag är gift med en väldigt förstående man, som visserligen morrar. Vi bråkar mycket. Men jag hade nästan tyckt det varit värre om det var tvärtom, om han bara ställde upp liksom. Men han är lojal.

- Att jag skrattar mycket, att jag har väldigt roligt.

- Att jag har god fysisk kondition

- Att jag är disciplinerad men också att jag är lat och inte städar ihjäl mig.

- Åldern. Jag närmar mig andra halvlek  och det har lärt mig att förstå vad som är viktigt i livet och vad som är bullshit.

- Kulturen. Jag kopplar av med böcker, film och ibland teater. Kopplar av, reflekterar och blir något mer.

- Afrodisiaka; choklad, vin, kärlek.

- Socialism: att jag tror på kollektivets förmåga att lösa ekonomiska och politiska problem och att jag därför alltid inser att jag ingår i något större. Jag kan koppla upp mig mot något större. Om jag inte lyckas så beror det inte på att jag är dålig. Jag är ingen self made woman. Min omvärld skapar mig i lika hög grad som jag skapar mig själv. Många människor är födda i fel samhälle.

- Slumpen. Jag tror inte på att allt går att styra. Mycket beror på omständigheter, tillfälligheter. Ibland har man tur, ibland inte. Shit happens och Murphys lag gäller. Detta förstår jag på riktigt.

- Vänskap. Det finns väldigt många ambitiösa, fina människor som haft en jävla otur, som aldrig kommit fram som de borde. Därför är de personliga relationerna, kärleken, närheten till folk en litar på är viktigare än sådant som kan tas ifrån en.

Jag tror verkligen humor är den viktigaste grunden i ett samhälle, viktigare än infrastruktur, ekonomi och försvar. Det handlar om att kunna se sig själv utifrån, att kunna häckla makt och hantera rädslor. Skrattet är kanske  min självklara ventil mot världen.  Nu har jag inget mer att skriva. Nu ska jag dricka lite bubbel.

Till sist; detta är inget facit. Kanske är jag förlorad redan imorgon. 

Får man känna hur man vill?

känslor. Ett stort ord som innehåller mycket olika saker. Mina känslor har varit väldigt varierande och lite (för att citera prinsen) all over the place sedan Kalle valde att heta Kalle. I början är man rätt cool och tänker att det är självklart att Kalle ska heta Kalle om han vill det. Vi har ju pratat om allas like värde i familjen länge och jag har varit noga med att läsa böcker, berätta öppet om att folk har olika läggningar och att det är precis lika okej för en kille att gifta sig med en annan kille osv. Men transexualitet är något vi inte pratat om djupgående. Jag har väl nämt någongång ( när Filip var mitt i sin Babsan period) att de finns de som klär ut sig till de andra könet men stannat där. Ändå föll det sig så naturligt för Filip och Vilma att säga Kalle direkt. Inget konstigt liksom. Filip sa en kväll" mamma, jag tror inte jag har två systrar längre, jag tror jag har en lillasyster och en lillebror". 

Just de, jag nämnde hur cool jag var i början.. Det var jag också, tills jag sökte efter mer kunskap. Gick med i en grupp på Facebook med andra föräldrar i samma sits, tittade på avsnitt från "efter 10 med Malou" där modiga Sam och hans fantastiska mamma berättar om deras resa. Om Sams resa genom skolan med mobbning,depressioner och självmordstankar. Pang!! Där försvann min coolhet och jag blev livrädd! Jag grät efter avsnitten och tänkte" jag vill inte gå igenom det här" " jag orkar inte kämpa " " varför just jag, varför just mitt barn" osv. Nu tänker ni säkert " vad självisk hon är" . Ja jag var självisk! En liten stund.. En liten stund rasade min värld och jag tyckte så synd om mig själv. Hemskt, jag vet. Skuldkänslorna kom rätt fort. Sedan gick tankarna över till Kalle och jag började gråta igen. Min älskling! Min bebis! Ingen ska få honom att må så dåligt att han vill ta sitt liv. Jag kommer kämpa för honom mot hela världen om jag behöver. Då i den stunden var jag stark! En krigare som ska kriga tills jag stupar. Sen gick det några veckor och rädslan kom tillbaka. Jag skrev i gruppen på Facebook , pratade med flera mammor om mina känslor och fick till svar att " de är okej" alla känslor är okej! 

 

Jag har insett att det nog kommer gå upp och ner med mina känslor. Nu tex känns allt jätte bra men jag oroar mig inför Kalles skolstart och om allt kommer gå lika lätt som på förskolan. Det kommer det självklart inte att göra. Det började ju fel när de stod Julia Ivarsson på klasslistorna. Men det ska ändras och Kalles fröken var på Camillas föreläsningen om sams uppväxt i lördags under Pride veckan. Det värmde i hela min kropp när jag fick veta det. 

Nu har jag babblat på länge och ändå har jag så mycket mer att skriva😊 Men imorgon är det dags för jobbintervju så sängen kallar. 

Avslutar med att skriva att jag är så stolt över min modiga lilla kille som vågar visa vem han är och jag är även stolt över min familj och våra nära och kära som respekterar,älskar och tar Kalle för den han är. 

Vem är jag?

Hej! 

Jessica heter jag. En trebarnsmamma på 34 år som bor med min man Erik och våra barn Filip , Vilma och Kalle i en lägenhet i Göteborg. Jag har länge velat starta en blogg men känt att jag inte riktigt har något att skriva om. Iallafall inte något som tilltalar någon annan. Men så känner jag att jag just nu vill blogga för min egenskull men även för att dela mina känslor och tankar med andra. Min blogg kommer att handla om vardagliga ting som händer i en familj med tre barn i åldrar 5-10 år, en katt , en fru och en man och allt runt omkring. Men mycket kommer att kretsa om mina tankar, känslor och om livet som mamma till Kalle 5 år. 

Kalle föddes den 25 oktober 2010 på östra sjukhuset i Göteborg. En snabb förlossning på ca 1 timme. När barnet kom ut säger barnmorskan " grattis till en flicka". Vi gav henne namnet Julia . Hon var en Julia rätt länge. Men redan som 2.5 åring ville hon alltid vara pappan i alla lekar och vid 3.5 års ålder ratade hon klänningar och annat i sin garderob. Storebrors tröjor var det som gällde. I nov 2015 började Julia tala om att hon ville klippa sig kort hårig. Lika kort som kusinen vilmer. Men det hände inget och i januari började Julia säga att hon ville vara en kille. Det kom inte fram så tydligt och hon sa det bara snabbt någon gång. Men en dag när jag hämtade på förskolan kom ena pedagogen fram till mig att sa " vilket modigt barn du har" ! Då hade Julia suttit i samlingen och räckt upp handen och sagt högt och tydligt inför alla " jag är en kille, och jag vill heta Kalle" .... Sedan dess kallas Kalle för Kalle av både personal och barn på förskolan. Håret klipptes kort några veckor efter och vi har nu börjat vänja oss vid namnet kalle här hemma. Tiden har inte varit lätt och tankarna i mitt huvud har varit många. Både bra och mindre bra. Men det tar vi i nästa inlägg. 

på tredje året återuppstår vi

Nu startar vi bloggen igen. Det är fjärde versionen. Jessica är ny här! Så roligt!
Det var tre år sedan det sista inlägget skrevs på den här bloggen.  Vad ska jag skriva om då? Jag vet inte mer än att jag inte för avsikt att skriva något förnuftigt. För att det är förnuftet som legitimerar vansinnet.

Vi ser nu ett vansinne som breder ut sig... ja just det, skulle inte skriva om det.
Men ni kan väl i alla fall lyssna på det här så kanske ni fattar ändå:
Casinomiljardärerna en dokumentär i P1 hur folk faktiskt legitimerar att de lurar folk, ungefär.

Men ikväll ska jag titta på filmen om Freddie Wadling. Han är en av mina stora idoler. Men jag blir lätt galen när jag läser att hans genombrott var Skivor till kaffet och att han kämpade för att bli folkkär. Jag vet ju inte, men jag har svårt att tro´t. Men jag tycker han var som störst då han var med i Cortex, Blue for two och Fläskkvartetten. Världsklass!

Lyssna på röstregistret han visar upp här:
Hoodoo man