Något slags soundtrack

Alltså jag får så mycket energi av Gnucci! Brukar lyssna om och om igen på väg till jobbet för att vakna till ordentligt. Go go go go go!

Deppsjukan

Det verkar som att alla jag pratar med just nu befinner sig i något tillstånd av nedstämdhet. En slags allmän känsla av att missnöje, det finns inget att se fram mot eller vara glad över. Har vintern någonsin varit så här outhärdligt lång? Beror det på att sommaren var så regnig och kort så att det känns som om den aldrig var på riktigt eller vad är det frågan om?  Jag vet inte men drygt är det. Köper D-vitamin och håller tummarna. Januari var förstås en fattig månad men det spiller över i februari också så någon spa-helg eller semester till solen är det inte tal om. Men nu är jag less på det här. Har ni några tips som kan lätta upp i vinterdeppen och göra tillvaron lite roligare?

Medan vi funderar ska Elvis underhålla oss med en svängig låt som får mig att drömma om USA.

Att göra skillnad

Att göra skillnad är märkvärdigt. Att bara vara den som har tid att ge en hand istället för att ilsket rusa vidare till nästa del av sitt personliga projekt. Eller att vara den som kan se något utanför den egna ramen. Höra något som man inte förväntat sig höra. Det finns många människor som klarar det bra. Men lika många som inte kan. Som inte hör vad man säger för de tror att man ska säga något annat. Det är ingen som bett dem träna förmodligen, träna på att tänka. Eller vad säger man? Tänka utanför boxen?

Främlingsfientligheten som växer i det här landet tror jag beror på att så många inte har något intresse av att förstå varför man blivit flykting   Det står uttryckt så bra i Eller som det står i romanen  I havet finns det krokodiler. Man flyr för att man känner att man inte kan andas i sitt eget land.

I diskussioner om flyktingar är de allt oftare bara siffror. Jag tycker det är ett grovt fel att nämna dessa individer som grupp utan att samtidigt bygga ett slags förståelse för de många svåra tragedier som ligger bakom ett beslut att leva som flykting. Att vara flykting är aldrig frivilligt.


I havet finns det krokodiler har den italienske författaren Fabio Geda skrivit ner Enaiatollah Akabirs berättelse. En pojke som reste ensam under sex år från tioårsåldern från Afghanistan till Italien, via Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland och Italien. En berättelse som återger en papperslös tillvaro. Om att leva ett liv där man inte finns och därför alltid är jagad, samtidigt som man är barn och arbetar under slavförhållanden. Men en berättelse som inte burit utan alla de som gjorde skillnad, som hjälpte till för att de förstod. Folk som inte var så noga med gränser.

Boken har publicerats i trettio länder.  Läs den och förstå lite mer om en papperslös tillvaro. Få samtidigt med dig en berättelse om kärlek och vänskap.  Jag lägger ut ett youtubeklipp här om boken på italienska. Det kanske är lite svårt att förstå, men så var det också  för Enaitollah när han kom till Italien, eller Grekland eller Iran. Eller för att inte tala om när han tog sig in som illegal flykting i Grekland;  en resa i en uppblåsbara plastbåt, tillsammans med några andra barn.

Jag funderade ett tag på om jag skulle lägga ut ett youtubeklipp på italienska om boken. Sen tänkte jag att det blir svårt att få folk att lyssna ett par minuter på ett främmande språk. De som inte kan italienska. Men det är ju samma grej som jag skrev om i början, att låta öronen höra något annat än det man förväntat sig. En löjlig bagatell i jämförelse med att komma till Italien utan att kunna italienska, inte ha några pengar eller någon idé om hur man ska försörja. Bara veta att det finns en kompis där någonstans i Italien, en kompis från byn hemma Afghanistan som han inte träffat på sex år.
Boken är en succé och fått stor uppmärksamhet, men inte just i Sverige.


 

provinsiella och känslan av makt

När min son föddes år 2000 och jag upptäckte att Anna Wahlgren, trots sina kontroversiella metoder fortfarande var en auktoritet inom området barnuppfostran blev jag rätt förvånad. Hon fanns med i tv, tidningar och radioprogram om barnuppfostran. Jag drog slutsatsen att i Sverige kunde vem som helst bli självutnämnd expert i vad som helst, åtminstone om de tillhörde rätt klass, bodde i Stockholm och kände rätt folk, vilket Wahlgren gjorde. Så var det då i alla fall, år 2000 och utvecklingen har kanske gott lite framåt men inte så mycket som det borde, med tanke på hur dåligt vi tagit till vara den kompetens som nått oss genom invandringen. Främlingsfientligheten och segregationen är väl ett tydligt tecken på att vi i dagens Sverige fortfarande mer bryr oss om vilka folk är än vad de har att säga.  

I går när Anna Wahlgren var i teve, som en bruten kvinna, berövad sin makt och sin tron,på ett sätt som på många sätt påminner mig om Majorskan på Ekeby, så var det för att  hennes egen dotter offentlig ifrågasatt Wahlgrens barnuppfostringsmetoder och det är väl rätt tragiskt att det ska behöva ske på det viset. Att vi ska sitta där och förfasas över vem hon blivit utan att ifrågasätta vilka som tidigare blundade för vem hon var. Hur bra det egentligen är att låta barn uppfostra varandra eller att dricka vin och röka när man är gravid? Vilken förläggare har låtit detta komma i tryck?

Fördelen med att bo i ett litet provinsiellt land är att det är lätt att få makt om man tillhör rätt krets. Nackdelen är den samma, att man exempelvis bara råkar födas som statschef. Att du i vissa sammanhang anses som mindre vetandes om du kommer från provinsen eller om du är invandrare. Men jag menar att det enda sättet att komma på rätt köl i framtiden är att börja lyssna på folk överallt ifrån. Eller att inte låta dig impas av någon som råkar veta hur man ska föra sig. Eftersom det är ett samhälle som är tänkt att fungera rakt över, för alla. Oavsett om du tillhör de priviligerade så är ju resten av samhället inte oavhängigt.För att det ska funka bra så måste det funka för så många som möjligt.

En kille som jag själv inte är speciellt förtjust i skrev en intressant ledare om hur makten fördelas i Sverige. Ledaren heter Farligt när folkstyret blir ett familjeföretag.