Nästa vecka öppnar ett alldeles eget barnbibliotek i Stockholm, TioTrettoni Kulturhuset.Det är inte utan att man blir avundsjuk. De har ju redan ett Rum för barn. Nästa sommar öppnar de ett barnkulturhus på Riddarholmen
Istället för barnkulturhus skall vi här i Göteborg få ett litet Alfonshus i en av backstugorna i Trädgårdsföreningen. Däremot tänker man göra ännu en ungdomssatsning, med något slags ungdomens hus. Jag tycker det skulle passat bättre med ett stort kulturhus dit det drogs ungdomar och andra. Ungdomar är väl den åldersgrupp i samhället som är mest segregerad som råkar illa ut bara genom att finnas till. Där ligger väl en del av problemet mellan ungdomar och äldre. De känner ofta på sig att de inte är gillade, så varför skulle de visa någon respekt tillbaka. Men skulle vi kunna lösa detta med ett ungdomens hus? Inte. Nej ett kulturhus helt enkelt, med band, bio, teater, grupprum, verkstäder och en bar i mitten där man mot uppvisande av leg kunna dricka en öl på ett civiliserat vis. Trots att en rädsla för ungdomar tycks bli större och större så har det sällan funnits så många trevliga och bra ungdomar som nu. Vilket sällan kommer fram annat än i idrottssammanhang. Trots detta ungdomsförakt så är det så många vuxna människor som vill vara ungdomliga. Det är något konstigt mellan generationerna. Obegripligt men trivialt. En rädsla för den egna ålderdomen eller döden kanske. De nya unga påminner kanske om vem man är i dag och aldrig var i går.
På senare tid, inspirerad av Deleuze, har jag studerat gränser och regler. Det som i folklig mun kallas anarki d.v.s kaos (den politiska anarkin har jag aldrig brytt mig om att förstå eller ens gillat, även om jag sympatiserat med och under en tid var medlem av SAC) mest bryter ut när det finns för många regler att bryta mot. Att det är så beror nog mest på en inställning, att man fokuserar på vad som inte sker istället för vad som sker. Jag menar inte att man skall ha ett laglöst samhälle, men lagar och regler är inte heller samma sak. Jag menar att man skall titta efter det väsentliga i stället för det oväsentliga. För även om vi lever i ett samhälle på framfart så finns det något djupt destruktivt i själva framfarten, en generell tendens se på omgivningen som gör att vi definierar oss emot det främmande. Vad ville jag säga om detta? Det vet jag inte. Att alltid veta vad man vill säga är också en dum regel som förhindrar mycket vettigt.
lördag 19 februari 2011
onsdag 16 februari 2011
Foppa är som ett spinningpass
Har ni tränat spinning någon gång? Hört hur instruktören sagt nu är det bara 10 sekunder kvar? Man har pustat ut, tänkt att satan vad fort det gått. Men inte har det varit slut inte. Det har varit slut på en intervall och bara gud eller instruktören (same shit diffrent place) förstår vad som skiljer den ena intervallen från den andra. Men det är slut tre fyra gånger under varje pass.
På liknande sätt har det varit med Foppa. Nu har han slutat. Skillnaden är väl att ett spinning pass håller på att sluta i max 50 minuter medan Foppa har hållit på att sluta sedan 2001. Man får berömma honom för hans förmåga att skapa dramatik och tidningsrubriker.
På liknande sätt har det varit med Foppa. Nu har han slutat. Skillnaden är väl att ett spinning pass håller på att sluta i max 50 minuter medan Foppa har hållit på att sluta sedan 2001. Man får berömma honom för hans förmåga att skapa dramatik och tidningsrubriker.
tisdag 15 februari 2011
Jag tittar på teve
I går tittade jag på gynekologen i Askim som jag också tycker är väldigt bra teveserie (har bara sett på två avsnitt). Jag har också sett ett avsnitt av Solsidan och ett annan avsnitt i en serie som jag inte kommer i håg namnet på. Det var bra och handlade om män som gjorde bort sig ungefär och var kul. Jag är en förströdd tevetittare.
Min lite omständliga inledning är till för att klargöra att jag inte vet mycket om teveserier. Men när jag tittar är det alltid samma slags folk som skildras, till och med samma skådisar (eller kanske inte alla, men de bor nog ganska nära varandra.) Jag tycker att den svenska teveserien generellt håller god klass. Det jag sett av Gynekologen i Askim är lysande.
Vad som bekymrar mig är alltså att det nästan alltid är samma Sverige som skildras. Inga nysvenskar eller fattiga över huvud taget. Det är knappt att det får plats en dansk. Jo Kim Larsen skulle nog kunna vara med om han drack pilsner i bild. Jag förstår att man inte kan skriva om sådant man inte vet. Men problemet är väl snarare att man inte släpper in folk med andra erfarenheter. Vi har ju Peter Birro verkar de tänka. För att få en förändring så tror jag att man skulle släppa in det man absolut inte tror att man behövde, för att få snurr på allt möjligt. Men hur skulle man våga det? Det kostar ju pengar? Fast vad är allmänkulturen till för? Mycket av det som visas är direkt uteslutande, vad är det för bra med det? Som ett slags lektion kanske? Men det var väl inte kulturens syfte? Eller just det, nu mera pratar vi inte längre om kultur utan om underhållning.
Det är som den svenska teverserien går i traditionen från ett Ibsendrama. Jag älskar Ibsen. Men det är inte så Sverige ser ut nu förtiden. Även om det visst är en hel massa folk som nu plötsligt kan kalla sig burgen medelklass och som uppenbarligen har ett himlans sjå att bygga upp sin identitet. Men vi får inte glömma att det finns andra, kanske till och med intressantare öden att skildra. Folk som även om de har mindre pengar än den burgna medelklassen också har intresse av att bygga upp sin identitet. Det handlar inte bara om vilka man skildrar, utan också om berättarstrukturer, att vi måste lära oss lyssna på ett annat slags berättelser. För att få ordning på den här världen måste vi våga titta på den ur olika perspektiv. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla åtminstone i sagan får plats som något annat än vildar i skogen. Och då pratar jag inte om vampyrer.
Men hur skulle vi kunna veta något om det? Vi är så upptagna av att försöka hålla oss harmoniska, eftersom vi tror att världen skakar av oss själva och inte hur den ser ut. Så vi får ta våra insomningstabletter, går på våra yogaklasser och ja, lever vidare. Kanske också att vi legitimerar vår existens genom att prata illa om sverigedemokraterna. För deras största uppgift tycks när det kommer till kritan vara att göra oss andra lite godare, lite bättre.
Min lite omständliga inledning är till för att klargöra att jag inte vet mycket om teveserier. Men när jag tittar är det alltid samma slags folk som skildras, till och med samma skådisar (eller kanske inte alla, men de bor nog ganska nära varandra.) Jag tycker att den svenska teveserien generellt håller god klass. Det jag sett av Gynekologen i Askim är lysande.
Vad som bekymrar mig är alltså att det nästan alltid är samma Sverige som skildras. Inga nysvenskar eller fattiga över huvud taget. Det är knappt att det får plats en dansk. Jo Kim Larsen skulle nog kunna vara med om han drack pilsner i bild. Jag förstår att man inte kan skriva om sådant man inte vet. Men problemet är väl snarare att man inte släpper in folk med andra erfarenheter. Vi har ju Peter Birro verkar de tänka. För att få en förändring så tror jag att man skulle släppa in det man absolut inte tror att man behövde, för att få snurr på allt möjligt. Men hur skulle man våga det? Det kostar ju pengar? Fast vad är allmänkulturen till för? Mycket av det som visas är direkt uteslutande, vad är det för bra med det? Som ett slags lektion kanske? Men det var väl inte kulturens syfte? Eller just det, nu mera pratar vi inte längre om kultur utan om underhållning.
Det är som den svenska teverserien går i traditionen från ett Ibsendrama. Jag älskar Ibsen. Men det är inte så Sverige ser ut nu förtiden. Även om det visst är en hel massa folk som nu plötsligt kan kalla sig burgen medelklass och som uppenbarligen har ett himlans sjå att bygga upp sin identitet. Men vi får inte glömma att det finns andra, kanske till och med intressantare öden att skildra. Folk som även om de har mindre pengar än den burgna medelklassen också har intresse av att bygga upp sin identitet. Det handlar inte bara om vilka man skildrar, utan också om berättarstrukturer, att vi måste lära oss lyssna på ett annat slags berättelser. För att få ordning på den här världen måste vi våga titta på den ur olika perspektiv. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla åtminstone i sagan får plats som något annat än vildar i skogen. Och då pratar jag inte om vampyrer.
Men hur skulle vi kunna veta något om det? Vi är så upptagna av att försöka hålla oss harmoniska, eftersom vi tror att världen skakar av oss själva och inte hur den ser ut. Så vi får ta våra insomningstabletter, går på våra yogaklasser och ja, lever vidare. Kanske också att vi legitimerar vår existens genom att prata illa om sverigedemokraterna. För deras största uppgift tycks när det kommer till kritan vara att göra oss andra lite godare, lite bättre.
söndag 13 februari 2011
Hoppet växer och man måste älska Tim Jackson
Jag har inget direkt att skriva. Efter att ha läst om Jaques Lacan och Gilles Deleuze är jag lite vilsen och det är väldigt svårt för mig att veta vad jag har förstått och vad jag har tolkat fel, men det jag läst är något som upptar mig. Deleuze befriar min tanke och gör världen mer oändlig. Deleuze är för mina tankar vad spinning är för min kropp, uppbyggligt inför framtiden. Men Lacan. Fy. Han stensätter vad kön är för något och jag skulle vilja påstå att Lacan med sitt inflytande över konst, film och litteraturkritik har gjort många män till idioter i frågan om vad en kvinna är (som om det var så viktigt att definiera, det tycker inte jag, men det tycker Lacan) och det har givetvis påverkat hela samhällsutvecklingen på sitt sätt. Nej ut med Jaques Lacan och in med Liv Strömquist, vars texter faktiskt har blivit pjäs på Teater Tamauer här i Göteborg (har inte sett).
Men trots allt har jag bara läst en bok om Lacan och det tog en hel vecka. En ganska tunn bok dessutom, men en utmärkt text skriven av Corinne Maier. Hon är verkligen en mästare i att behandla språket (ja det var ju en översättning men ändå) och det är väl det som gjort läsningen om denne manschauvinism genomlidlig. En bra text ger alltid hopp vad den än handlar om. Och hoppet i världen lever. Som revolutionen i Egypten. Det stora händer ofta på ett annat ställe än dit vi tittar, för där vi har lärt oss titta åt är oftast en slags fysisk manifestation av vad som är fel, något oerhört trögt opåverkbart och många gånger det tydligaste exempel på de ledande ideologiernas problem, det är därför det märks så tydligt. Jag är medveten om att jag oerhört optimistisk ifråga om Egypten och jag kommer så vara tills motsatsen är bevisad. Varför skulle jag inte vara? Självklart kommer det muslimska brödraskapet ha visst inflytande i demokratiseringsprocessen. Men jag tror inte på något religiöst styre.
Men framförallt ger Egypten nu ett hopp för oss här i Sverige. Jag vet att det inte är någon inbillning när jag påstår att vårt samhälle på senare tid blivit allt mer auktoritärt där den enskilda människans röst blir allt mindre viktig att lyssna på. Att det är så beror väl på ett högerstyre kanske. Men ett högerstyre som bara är symtom på ett allt mer materialistisk samhälle där välfärd får stå tillbaka för tillväxt. Detta är ett prat som spridit sig till den vanlige mannen på gatan. Nu för tiden är det ganska vanligt att man diskuterar inte ännu slopad samhällservice som något som man borde slopa till förmån för den egna plånboken. I början av hyvlingsprocessen var folk indignerade men nu hjälper de till att hyvla. Man börjar förlora kunskapen om vad en välfärd behövs för, eftersom samhället också blir allt mer segregerat till en framsida och en baksida utan egentlig kontakt med varann. Ja kontakten blir omvänd, i form av manifestationer som friskolor, försäkringar och obskyra politiska budskap.
Det så mycket som visar att vi måste hitta ett annat sätt att leva, eftersom tillväxtmodellen leder oss till en rad olika helveten. Både på grund av att vårt sätt att definiera oss genom att prylar blir viktigare i samhällsordningen än den enskildas värderingar( vilket ger människor olika värden och den papperslöses minst värde) men också för att det ger oss allt större problem med miljöförstöringar.
Därför är det med stor glädje jag ser att Tim Jacksons tankar börjar få uppmärksamhet i Sverige. För drygt ett år sedan hörde jag honom på radion och blev grymt inspirerad. Jag skrev om honom i ett blogginlägg om den Göteborgska biblioteksplanen och har sedan dess försökt följa honom på olika sätt. Men mest varit frustrerad över våra politikers lobotomerade idéer om samhällsutveckling. Det har känts helt kört.
Men nu har det hänt något. Det måste väl ha funnits ett slags Tim Jacksoo- kotteri i Stockholm eftersom han intervjuades i P1. För nu har hans bok Välfärd utan tillväxt kommit på svenska. Det är kö på boken här i Göteborg! I veckan höll han ett seminarium i Stockholm. och han var i Malmö också. Man har publicerat en av hans debattartika
Men trots allt har jag bara läst en bok om Lacan och det tog en hel vecka. En ganska tunn bok dessutom, men en utmärkt text skriven av Corinne Maier. Hon är verkligen en mästare i att behandla språket (ja det var ju en översättning men ändå) och det är väl det som gjort läsningen om denne manschauvinism genomlidlig. En bra text ger alltid hopp vad den än handlar om. Och hoppet i världen lever. Som revolutionen i Egypten. Det stora händer ofta på ett annat ställe än dit vi tittar, för där vi har lärt oss titta åt är oftast en slags fysisk manifestation av vad som är fel, något oerhört trögt opåverkbart och många gånger det tydligaste exempel på de ledande ideologiernas problem, det är därför det märks så tydligt. Jag är medveten om att jag oerhört optimistisk ifråga om Egypten och jag kommer så vara tills motsatsen är bevisad. Varför skulle jag inte vara? Självklart kommer det muslimska brödraskapet ha visst inflytande i demokratiseringsprocessen. Men jag tror inte på något religiöst styre.
Men framförallt ger Egypten nu ett hopp för oss här i Sverige. Jag vet att det inte är någon inbillning när jag påstår att vårt samhälle på senare tid blivit allt mer auktoritärt där den enskilda människans röst blir allt mindre viktig att lyssna på. Att det är så beror väl på ett högerstyre kanske. Men ett högerstyre som bara är symtom på ett allt mer materialistisk samhälle där välfärd får stå tillbaka för tillväxt. Detta är ett prat som spridit sig till den vanlige mannen på gatan. Nu för tiden är det ganska vanligt att man diskuterar inte ännu slopad samhällservice som något som man borde slopa till förmån för den egna plånboken. I början av hyvlingsprocessen var folk indignerade men nu hjälper de till att hyvla. Man börjar förlora kunskapen om vad en välfärd behövs för, eftersom samhället också blir allt mer segregerat till en framsida och en baksida utan egentlig kontakt med varann. Ja kontakten blir omvänd, i form av manifestationer som friskolor, försäkringar och obskyra politiska budskap.
Det så mycket som visar att vi måste hitta ett annat sätt att leva, eftersom tillväxtmodellen leder oss till en rad olika helveten. Både på grund av att vårt sätt att definiera oss genom att prylar blir viktigare i samhällsordningen än den enskildas värderingar( vilket ger människor olika värden och den papperslöses minst värde) men också för att det ger oss allt större problem med miljöförstöringar.
Därför är det med stor glädje jag ser att Tim Jacksons tankar börjar få uppmärksamhet i Sverige. För drygt ett år sedan hörde jag honom på radion och blev grymt inspirerad. Jag skrev om honom i ett blogginlägg om den Göteborgska biblioteksplanen och har sedan dess försökt följa honom på olika sätt. Men mest varit frustrerad över våra politikers lobotomerade idéer om samhällsutveckling. Det har känts helt kört.
Men nu har det hänt något. Det måste väl ha funnits ett slags Tim Jacksoo- kotteri i Stockholm eftersom han intervjuades i P1. För nu har hans bok Välfärd utan tillväxt kommit på svenska. Det är kö på boken här i Göteborg! I veckan höll han ett seminarium i Stockholm. och han var i Malmö också. Man har publicerat en av hans debattartika
torsdag 3 februari 2011
tisdag 1 februari 2011
Januari blev inte riktigt som jag tänkt mig
Januari brukar vara en vit månad. Men inte i år. Fast det beror nog mest på att jag inte drack så mycket vin under julhelgerna som jag gjort de senaste åren. Jag gillar att dricka vin eller öl ibland, men inte för ofta eller för mycket, som det lätt blir med många helger i följd. Dricker jag ett par glas tre dagar i rad så tappar jag inte fotfästet, men den stabila grund som jag vanligtvis står på. Jag börjar tvivla på saker som jag normalt vet. Börjar fundera på vad folk som jag har ytlig kontakt med tycker om mig (vad spelar det för roll vad sådana människor tycker om mig, ägnar de tid åt fundera på mig så beror det väl främst på någon egen hangup och skall man ta hänsyn till sådant så får man inte mycket annat gjort) och är otrevlig mot människor som betyder något för mig.
Jag begriper också att mitt minskande vindrickande över julen delvis berodde på att jag tränade mindre. Sitta inne hela dagarna och sedan dricka alkohol på kvällarna klarar jag inte. Då skär sig kroppen på mig. Som en dålig sås. Men jag inser nu också att jag faktiskt druckit mer vin än vanligt över jularna på senare år för att det varit jobbigt med jul. Så när januari har infallit har jag längtat efter hård träning och asketism i synnerhet. Som för många verkar det som. Men i år var det inte så. Det verkar det som att jag har återhämtat mig efter en sorg. Vi hade en bror som dog 2006. Det är märkligt med döden, vi känner till den men kan aldrig vänja oss vid den. Jag har sett min bror död. Men på frågan om vart han är nu är svaret fortfarande förvirrat. Att han har lämnat oss är egentligen allt jag behöver veta, eller behöver, jag hade klarat mig bättre utan att veta, men det går liksom inte att förlora den vetskapen. Det går inte att vänja sig,men det går att vara van vid att inte vänja sig. Låta det ena januari efter det andra komma och bilda en vardag, mönster, med olikheter och likheter. Mönster i månader och mönster i år. Ojämnheter eller kanske andra mönster som finns där, utan att vi vill låtsas om dem.
Ja januari blev inte vit och inte heller blev det särskilt mycket tränat. Jag blev sjuk, for bort och hade barnkalas. Eller sju gånger tränade jag nog. I dag gick jag första gången på det nya gymmet , tidigare har jag varit på olika klasser. Jag trodde att jag bara skulle gå in och förstå allt, men så var det inte. Det var mycket som var nytt och jag fick titta i smyg på de andra som använde maskinerna. I mitt liv så har jag sammanlagt gått på 8 gym. Det brukar alltid finnas folk som hjälper mig till rätta och det är inget fel. Även om det är något besvärligt i själva situationen av att någon iaktar att man gör fel och tillrättavisar utan att man bett om hjälp. Men i dag kände jag att kommer det en enda man (för det är alltid män) fram till mig och visar mig hur jag skall använda en maskin så biter jag. Attitude rules. Nu är jag stor och ber själv om hjälp ifall jag skulle behöva det.
Fast jag fundera också på en feministisk hämndaktion. Att ställa mig vid sidan av några riktiga muskelberg och påpeka att de tränar fel. Jag minns under tidigt nittiotal, när det fortfarande fanns sådana där överdrivna anabolaberg. Det fanns killar som värmde upp genom att skrika väldigt högt och samtidigt lyfta en 100-kilos skivstång hetsigt upp och ner. Det är sådana där tillfällen då man börjar fundera på ifall man i själva verket kanske befinner sig i en serietidning. Det funderar jag fortfarande på ibland.
Jag begriper också att mitt minskande vindrickande över julen delvis berodde på att jag tränade mindre. Sitta inne hela dagarna och sedan dricka alkohol på kvällarna klarar jag inte. Då skär sig kroppen på mig. Som en dålig sås. Men jag inser nu också att jag faktiskt druckit mer vin än vanligt över jularna på senare år för att det varit jobbigt med jul. Så när januari har infallit har jag längtat efter hård träning och asketism i synnerhet. Som för många verkar det som. Men i år var det inte så. Det verkar det som att jag har återhämtat mig efter en sorg. Vi hade en bror som dog 2006. Det är märkligt med döden, vi känner till den men kan aldrig vänja oss vid den. Jag har sett min bror död. Men på frågan om vart han är nu är svaret fortfarande förvirrat. Att han har lämnat oss är egentligen allt jag behöver veta, eller behöver, jag hade klarat mig bättre utan att veta, men det går liksom inte att förlora den vetskapen. Det går inte att vänja sig,men det går att vara van vid att inte vänja sig. Låta det ena januari efter det andra komma och bilda en vardag, mönster, med olikheter och likheter. Mönster i månader och mönster i år. Ojämnheter eller kanske andra mönster som finns där, utan att vi vill låtsas om dem.
Ja januari blev inte vit och inte heller blev det särskilt mycket tränat. Jag blev sjuk, for bort och hade barnkalas. Eller sju gånger tränade jag nog. I dag gick jag första gången på det nya gymmet , tidigare har jag varit på olika klasser. Jag trodde att jag bara skulle gå in och förstå allt, men så var det inte. Det var mycket som var nytt och jag fick titta i smyg på de andra som använde maskinerna. I mitt liv så har jag sammanlagt gått på 8 gym. Det brukar alltid finnas folk som hjälper mig till rätta och det är inget fel. Även om det är något besvärligt i själva situationen av att någon iaktar att man gör fel och tillrättavisar utan att man bett om hjälp. Men i dag kände jag att kommer det en enda man (för det är alltid män) fram till mig och visar mig hur jag skall använda en maskin så biter jag. Attitude rules. Nu är jag stor och ber själv om hjälp ifall jag skulle behöva det.
Fast jag fundera också på en feministisk hämndaktion. Att ställa mig vid sidan av några riktiga muskelberg och påpeka att de tränar fel. Jag minns under tidigt nittiotal, när det fortfarande fanns sådana där överdrivna anabolaberg. Det fanns killar som värmde upp genom att skrika väldigt högt och samtidigt lyfta en 100-kilos skivstång hetsigt upp och ner. Det är sådana där tillfällen då man börjar fundera på ifall man i själva verket kanske befinner sig i en serietidning. Det funderar jag fortfarande på ibland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)