Det personliga tilltalet i biblioteket

För att skapa förtro förtroende måste man vara någon, stå för något. Om man inte vågar vara någon är det ganska självklart att folk blir osäkra i ens närvaro. Detta gäller såväl institutioner som personer.Samtidigt gäller det att man som tjänsteman i en offentlig institution förhåller sig professionellt i dagens mångkulturella samhälle. Det var nog lättare i exempelvis femtiotalets Göteborg, då alla utgick från någons slags gemensam ”Goa gubbar norm” som alla kände till. Men idag då samhället ser annorlunda ut med folk från alla jordens hörn, och tilltal som herr Johansson och fru Bengtsson är ersatt av ”du” så får man hitta andra normer för att så många som möjligt skall förstå att de offentliga rummen är deras egna. För sådana möten krävs en helt annan öppenhet, en ingång för ett personligt möte. Att en institution vågar visa upp personligheter inger förtroende. Det signalerar även för besökare eller användare att det är okej med olikheter. Samtidigt är det personliga en bra grund för exempelvis litteraturvägledning. Man har en chans att få en förklaring till varför en bok rekommenderas, vilket självklart kan fördjupa den egna läsningen, locka till mer reflektion, om man nu är ute efter det, vilket många låntagare på bibliotek uppenbarligen är.
Däremot ger man inte förtroende genom att vara som en banktjänsteman. Att gå på en bank är ett nödvändigt ont för många som kräver en speciell slags ganska opersonlig professionalism, där man inte är ute efter få fler besökare, snarare tvärtom har det visat sig. Vill man ha fler besökare som får man ha en helt annan strategi, då får man vara inbjudande, rentav trevlig.
Ja man bör vara personlig, men inte privat. När man är personlig får man gärna ge sken av att vara privat. En person som man gärna skulle vilja bjuda hem, men aldrig skulle våga fråga. Avståndet skall finnas där självklart, men inte ansträngt. Den professionelle skall kunna liknas med en lindansös, falskt ansträngningslös, med avspänt uttryck men väl så medveten om varje litet steg. Att vara personlig och inte privat är också att hindra den egna dåliga dagen lysa igenom, att ställa sina sorger åt sidan för ett slag. Det är då man är ett riktigt proffs! Inte om man är som en kall tjänsteman som låtsas vara ett neutrum, tillverkad i bibliotekets källare av en känd formgivare.

Det personliga, trevliga, tillmötesgående är också ett skäl för att kunna kräva in böter. En gång läste jag en bok om hur man framför kritik till någon. Där stod det att för varje kritisk sak man säger så skall man ha sagt minst tjugo positiva. Ja det handlar naturligtvis om att personen i fråga skall känna sig sedd, förstådd, respekterad. Det är ett knep som är ganska lätt att förstå. Förutom att man visar respekt för den man pratar med så är det ju också ett sätt att nå fram, ett slags taktik. Om man gör en översättning till en person som besöker ett bibliotek så kan man ju enkelt tänka sig att den personen känner sig mer intresserad av att återvända om den kommunikation som de haft med bibliotekarierna bestått i annat än prat om försenade böcker och bötesbelopp. I grunden handlar det om något så enkelt och självklart som positiva vibbar.
Men för att våga vara personlig så måste man också våga stå för något och där har vi väl det största problemet. Man måste våga visa något eget, tro på att man kan förmedla något som ingen annan kan, det är så man blir värdefull och speciell. Om man som institution inte står för något framstår man som kall, opersonlig, i det långa loppet tämligen ointressant och i värsta fall även lite löjlig. Som exempel kan jag säga att jag i dagarna har jag hört en del ganska löjeväckande kritik om ett biblioteks blogg. Man frågar sig ifall dess stadsdelsnämnd står för ett sådant innehåll. Jag undrar hur en politiskt vald stadsdelsnämnd skall kunna stå för något annat än mångfald och yttrandefrihet? Eller hur tänker man? Kritiken mot det personliga tilltalet är ofta grumlig och har sällan någon särskilt vederhäftig analys, vilket retar mig, för jag har egentligen inget vettigt att svara emot.

Köp ett liv

Jag har en idé om hur det kommer bli när vi inte längre orkar engagera oss i alla idiotiska val som inte gör så mycket mer med oss än att ta vårt förstånd som gisslan. Då när vi skapat medborgarrättsrörelser för rätten att kunna gå igenom ett köpcentrum utan att behöva bli ofredade av försäljare eller välgörnhetsorganisationer med 90-konto.

I denna framtid tror jag att vi kommer att kunna köpa oss färdiga liv. En paketlösning som talar om exempelvis vad du skall äta, hur du skall klä dig och vilka tvprogram du skall se på, vilka föreningar du skall ansluta dig till och vilka böcker du skall läsa.

Har du gott ställt så kan du lägga till tjänster som terapi och städhjälp. Man kommer att få konsultation. De som betalar mycket får privat rådgivning på något snyggt kontor en heldag var tredje månad medan de billigare liven får nöja sig med talsvarsrådgivning.
Varje paketlösning kommer att ha en sponsor som kommer att synas på ditt visitkort och i Hitta.se. Man kommer att prata om folk som så här:
-Han kör ett koopliv. - Det känns pinsamt att berätta men hon har faktiskt bytt till ett Eldoradoliv. - Nej han kör Antroposofliv. - Ja det är så likt henne, jag har alltid vetat att hon förr
eller senare skulle se till att få ett Timbroliv.

De mer än rika kommer att kunna köpa sig exklusivt designade liv där huvudsponsoren är som en osynlig allsmäktig gud och där ryktet om vem det är skall räcka som reklam. Ja i sådana liv skall allt verka spontant och personligt, odesignat. De riktigt stora konstnärerna kommer naturligtvis köra sitt eget race och alla kommer att titta på dem med avund, önska att de själva var lika modiga. Samtidigt kommer andra demonstrera för rätten att ha råd att köpa sig ett liv. Tjänsterna kommer så småningom att subventioneras av staten och bli lika självklara som tvapparater och bredbandsabbonemang. Istället för att ägna sin tid åt en massa föga intellektuellt utvecklande frågeställningar så kan man hänge sig åt den svåraste konsten av alla, ett "bara varande".

Bibliotekarieyrket kunde få fantastiska utvecklingsmöjligheter. Jag som är lagd åt det idealistiska hållet skulle kunna utforma litteraturlistor och skojfriska dataprogram som kontrollerar läsförståelsen för barn i ABF familjer. Samtidigt kunde jag själv se till att ha
råd med ett dyrt men inte exklusivt liv genom att extraknäcka där jag i konsultation med terapeut och livstilsdesigner fastställer litteraturval för någon magnat.

Jag kommer att säga att visst var jag kritiskt till en början. Sen kommer jag säga så här:
- Men det är inte så dumt det här ändå. Jag ser det inte som att demokratin är hotad. Vad jag tror har hänt är att folk är mer medvetna nu än förr. De kanske körde ett Eldoradoliv förr också, men det var ingen som sagt det till dem. Nu har de något att ta ställning till. Det är lättare att se vad folk går för. Det är ju lite tragiskt så klart att den italienska maffian på sista tiden även etablerat sig i våra svenska förorter och att Astraliven är så beroendeframkallande...Men jag vet inte om det var så mycket bättre förr.Folk läser mer nu än förr och jag är mån om att lyfta fram författare från Tredje världen för barnen, ja någon gång även för magnaten och han var väldigt positiv faktiskt...

Mitt kära västerland

Melbourne. Jag var där. Så förtjust över att exempelvis gymmen ser ut som hemma. En fantastisk sak av engelsmännen att lägga beslag på denna exotiska kontinent och göra den till vår. Det är annorlunda, utomlands, men bekant och förståelig som i en film med textremsa.

Engelskan är överlägsen, the story-teller, som för berättelsen framåt, som kommer med förklaringarna och de stora omvälvande aha-upplevelserna. Vi andra blir mest viskningar och rop i jämförelse, ibland erkända men alltid something diffrent.

När jag står på bandet på gymmet lägger jag märke till att Josefin Crafoord kör morgontv även här, fast med Tom Cruise istället för Steffo Törnqvist. Cruise ler och verkar helt tillfreds med sin nya karriär. Upptäcker också att den svenske föredetta hovreportern Daniel Nyhlén arbetar som Hollywoodreporter för Australiensisk tv, något fetare, men samtidigt brunare.

Vid en närmare titt ser jag att det alls inte är Josefin Crafford, eller Tom Cruise, eller Daniel Nyhlén. Men de ser precis likadana ut. Same stuff, diffrent place. Som ett slags franchiseföretag med tvunderhållning. Man plockar fram ett visst antal persontyper som sedan skall befolka världens alla västerländska tvkanaler. Orsaken är mig obekant, men Cornelis Vreesvijk hade aldrig fått jobbet. Vilket är värdelös information eftersom han nog aldrig heller hade sökt.

Allt det här lägger jag märke till när jag ser på tv på gymmet. Det är varmt ute och efteråt sätter vi oss på ett kafé och dricker en latte. Det är inget Starbuck kaffe, men helt okej. En bra latte, även om jag valt andra bönor om möjligheten hade funnits. Skönt i alla fall att de lärt sig något om kaffe så man slipper té. Så härligt att man kan få allt det här bekanta samtidigt som det snöar hemma och man själv sitter utomhus med solskyddsfaktor trettio och bara bá...bá..

`Vampyrer i Australien

Jag är på semester i Australien. Det är värsta surfing landet. Så underbart! Ett gott land även för de flesta bofasta som inte är aboriginer eller asiater. Men sådant märker jag inte av eftersom de flesta problem i landet liksom hemma i Göteborg är förpassade till norr, norra Australien.
En brist i Australien även för mig som turist är att här inte finns några vampyrer. Här är alldeles för mycket sol för att vampyrer skall kunna överleva. PÅ 1700-talet kom här över ett gäng men de dog ganska snabbt i den svåra solen. Det märks också på folket att här är vampyrfritt. De är uppsluppna, blodfyllda och utåtriktade, ingen som helst rädsla för att bli utsugna på blod. Till Australien hör en dragning till Europa, ett slags komplex. Men de förstår inte att det stora problemet eller den största skillnaden, god eller dålig, är att här saknas vampyrer. De tror att det är något annat, utbildningssystemet, öknen elller avståndet. Men det är alltså vampyrer som fattas.