Till Anna Ankas försvar

Till Anna Ankas försvar

Innan jag sätter i gång att försvara Anna Anka så vill jag ha sagt att vad gäller jämställdhet så lever jag som jag lär. Jag är en tvåbarnsmor som som lever i ett jämställt förhållande. I perioder tar min man lite mer ansvar för hushåll och barn än vad jag gör och ibland är det tvärtom. Men för det mesta delar vi lika. Detta är inget märkvärdigt för vare sig mig eller min man, men visst märker jag att jag har ett bättre och betydligt friare liv än många andra i samma situation. Vill också påpeka att jag inte tror på det livslånga förhållandet som något ideal. Eftersom kärnfamiljen fungerar så dåligt så är den absolut något som bör ifrågasättas. Största problemet i dag är kanske att samhället är uppbyggt runt ett kärnfamiljstänk, vilket gör att de som inte lever i en kärnfamilj kan känna att de befinner sig i en utsatt situation. Vi lever under en norm som inte fungerar särskilt väl och det är olyckligt på många plan.

Ja men jag lever i alla fall i ett jämställt förhållande med min man och vi vill som det ser ut nu av flera skäl gärna leva länge tillsammans. Så tror jag trots allt fortfarande att många tänker. Men i många av de familjer som jag känner till där man skiljt sig så beror det på att många män inte tagit särskilt gott ansvar för familjelivet. Vad nu detta beror på kan man fundera många varv på, men en statistisk sak är att förhållanden där föräldrarna delar på föräldraledigheten skiljer sig mer sällan.

Att jag nu säger att jag går till Anna Ankas försvar, är att jag menar att hon säger saker som många i dag fortfarande lever efter, trots att de tror på något annat. Det är lite av min generations problem. Vi vet en massa saker som vi inte tar ansvar för. Vi vet att vi lever ett liv som är ekologiskt ohållbart, men vi gör inget åt det. Vi odlar sexismen allt vad vi kan, trots att vi vet att det är vi själva som får lida av det. Vad gäller planeten så kan jag själv inte rädda den. Jag måste göra vad jag kan, men tillvaron tvingar mig ändå att blunda för att stå ut. Vad gäller jämställdheten. Jag drabbas av det dagligen på min arbetsplats, i det kvinnodominerande, självförnekande yrke som jag tillhör. Men jag hugger emot, försöker förändra. Däremot har jag väldigt svårt för att tycka synd om människor som inte gör något för att förändra.Ja de får gärna vara passiva, men då ska de fan inte klaga ungefär. Det finns riktiga problem i världen. Och gnäll skapar dålig energi och ger absolut ingenting. Jag vet att jag är hård i min nolltolerans för gnäll, det har min man och mina barn fått erfara. Barn visst måste de få gnälla, men vuxna människor. Nej. Där är det ansvar som gäller eller att knipa käft.

Så Anna Anka. Hon säger att män som tar hand om barn mer än tjugo minuter är patetiska och att de inte skall vara pappalediga. Men i hur många förhållanden har männen varit pappalediga mer än under en extra semestermånad? Ja och hur många kvinnor är det inte som på något sätt tycker att deras sätt att ta hand om barnen är bättre och värdefullare än barnens pappor? Som på något outtalat vis menar sig vara närmare barnet? Vad är det annat än ren och skär sexism? Med tanke på hur dagens skola ser ut, med brist på manliga lärare så tror jag att pappan i vissa fall faktiskt är viktigare än mamman. Ja åtminstone lika viktig.

Sen det där med kroppen. Att svenska kvinnor är slafsiga eller vad det var hon sa. Hur många svenska kvinnor har inte ett osunt och förhållande till sin kropp, tycker att de är just så som Anna Anka säger att de är? Jag kan förstå om man tycker att man har problem med sin kropp om man har en övervikt som är en medicinsk fara, men annars,? Det handlar väl bara om olika ideal, att på något sätt inordna kvinnan på ett sätt som gör att hon känner att hon inte duger, så som det alltid har varit. Förr hade vi ingen rösträtt eller utbildning och nu är vi inte snygga nog. Det är ett arv som vi måste försöka förstå , att samhället alltid talar om för oss att vi är fel. Vi måste försöka komma i håg det och göra något åt det, om inte så för våra döttrars skull. Jag vet inte ifall jag tycker att Anna Anka är så mycket värre än någon annan. Jag tycker hon är bättre. Hon står i alla fall för vad hon gör, även om jag inte håller med henne om något. Men hon säger alla de där tokigheterna som folk gör och det bidrar till att folk reagerar.

Vad jag inte gillar med Anna Anka är att hon baktalar den amerikanska mannen och den amerikanska kvinnan. Hon säger att amerikanska kvinnor inte är ute efter en utbildning utan en rik man och att den amerikanska mannen är så där, ja ni vet, totalt blåst eller Usama Bin Ladin aktig som Henrik Schyffert uttryckte det. USA verkar ha allt, men där finns också en spjutspets av intellektuella och feministiska tänkare. Heja dem!

Blir galen på Linda Skugge

I dag skriver Linda Skugge om hur glad hon är att hon tvärtemot sina föräldrar ser till att hennes barn har många olika aktiviteter på sin fritid så att de bygger upp sitt skelett och utvecklar sin sociala förmåga. Så här menar hon att en dag kan se ut efter skoldags;

Klockan 14.15–15.00: tennis.

15.30–17.00: kyrkokör.

16.00–17.15: bild.

17.30–17.50: gitarr

korkade svennar

Jag jobbar alltså i Gamlestaden. En stadsdel i nordöstra Göteborg med en ganska lagom blandning av nysvenskar och gammelsvenskar. När man arbetat där ett tag så får man ta del av de mest häpnadsväckande fördomar från svennar som mig själv. En stod på nätet där någon frågade hur det var i Gamlestaden och svaret var att jo, det är tråkigt, invandrartätt och lite farligt, istället rekommenderades Frölunda, som då enligt denne person skulle vara helt annorlunda. Detta med mycket brott i Gamlestaden är något som ofta lyfts fram, brott och problem. Själv kan jag knappt tänka mig en trevligare stadsdel. Ja enligt vissa så tyder det på att man arbetar i en mångkulturell stadsdel på att man är någon form av fanatiker. När jag och en god vän för något år sedan skrev en debattartikel om att vi ville ha ett barnkulturhus i Göteborg så fick vi höra från folk i vår egen bransch att vi var ute efter att skapa något bara för barnen i nordost, fast vi uttryckligen skrivit att vi ville ha något för barn i hela staden, för att bidraga till integration. Min slutsats angående folks idéer om hur det är i förorterna är att

det kvittar vad man säger och vad för positivt som sker, eftersom för folk har ett starkt intresse av att hålla kvar sina fördomar, eftersom de tjänar på att ha dem. Fanns det inga "sämre områden" så fanns det heller inga "bättre områden".

För vad som är klart och tydligt är att folk väljer att se problem för egen vinning skull. Att så många kommit överens om att det är bättre på ena stället än det andra, trots att alla fakta talar emot det. För problematiken är likadan i Frölunda som i Gamlestaden Kortedala, men ändå menar fler än exemplet ovan att det är så mycket finare i Frölunda. Jag menar inte att det inte finns problem i Gamlestaden, men det finns det i alla områden, problemen ser bara olika ut. Mycket brott är det också i Gamlestaden får man höra, det är farligt att vara där säger en del. Men mest brott i Göteborg är det faktiskt vid Järntorget, där jag själv bor och jag har aldrig hört någon säga att de inte vill vara där.

Ja så har vi barnen i skolan i Gamlestaden. Naturligtvis finns det problem på Gamlestadens skolor. Precis som det finns problem på finare privatskolor. Men de allra flesta barnen är skötsamma. Det är inget som jag själv har hittat på att dubbla kulturella kompetenser är en framgångsfaktor. Man har inte så fixa idéer om hur saker och ting skall vara, vilket ökar fritänkandet och ger större uppfinningsrikedom, man har tillgång till flera språk. Men det blir svårt för sådana individer att ta sig fram när det sitter korkade svennar vid makten som inte vill anställa folk med konstiga namn.

Det jag är ute efter här är egentligen är att jag tror att många personer innerst inne verkar glada över att det finns någonting som de kan definiera som värre än de själva. De använder förorten eller varför inte säga hela arbetarklassen till att skilja sig ifrån. Det är viktigt att inte se fattig ut, att inte tillhöra Lortsverige och detta gör folk så fullkomligt omedvetet att det är skamligt.

kaos

Jag tror på att det är bra att släppa loss för att komma fram till en verklighet som man kan hålla sig i. Det blir både roligare och praktfullare.

Göteborg brinner!

Jag är ingen expert på integration eller segregation. Jag växte upp i en värmländsk bondhåla och de enda utomeuropeiska invandrare jag träffade under min barndom var de afrikanska tavelförsäljarna som kom cyklande om somrarna. Men sedan i tjugo år har jag i alla fall arbetat eller bott i mångkulturella miljöer. Nu jobbar jag i en mångkulturell miljö, men bor i Linnèstaden. En tämligen vit och medelklassig miljö mitt i staden.Att jag och min familj valt att bo här är för att vi gillar att vara bland likasinnade. Tycker det känns tryggt att barnens kompisar har värderingar som är ungefär som våra egna. Kort sagt, vi bor här i vårt vita medelklass ghetto av ungefär samma anledning som andra sociokulturella väljer att bo tillsammans, man trivs bäst med likasinnade det gör vardagen enklare. Dock har jag aldrig hört någon säga att de ska försöka skilja på oss, få oss att flytta till andra områden eftersom vi utgör ett så stort problem när vi blir för många på samma plats. Men jag tror egentligen att vi är lika stor del av problemet som någon annan grupp. Man rör sig i sin lilla klick. Pratar inte några djupare samtal med andra än de sina. Här finns många som är vänster, som är för en humanare flyktingpolitik. Men när det gäller det egna livsvalet så agerar de som vilken Sverigedemokrat som helst.

Just nu brinner det i Göteborgs förorter. Jag kan inte avgöra ifall det beror på att landet befinner sig i i en stor kris, men i likhet många andra benägen att tro att det verkligen är så. Vad man än tycker om problemet, att det är idioter som har tänt på , eller att det är tecken på en misslyckad integrationspolitik så önskar jag att vi andra, som bor i någon annan del av Göteborg någon gång kan fatta att det är allas problem. Naturligtvis kan vi följa den amerikanska modellen; ändra vapenlagarna, så att vi blir trygga av våra pistoler, bo i "gated community". Men problemen försvinner inte på så sätt, de blir bara större och större.

Låt Janne Josefsson skriva boken om prinsessbröllopet

I förrgår deklarerades att prinsessan Madeleine skall gifta sig. Det tog bara en dag för Svenska Dagbladet att alldeles tappa fotfästet. Varför kan man fråga sig? Kanske för att deras gamla ledarskribent Susanna Popova fått i uppdrag att skriva en bok om Victorias bröllop .De tänker sig möjligtvis att om de är tillräckligt snälla så får de alla där sitta i den kungliga slottet och låtsas att de tillhör en saga.


Men varför menar jag att har de fått fnatt? Karin Thunberg skriver en alldeles distanslös krönika om de sju års lidande Madeleine haft då hon väntat på att gifta sig. Hur svårt hon haft det och hur hon att hon längtat efter ett vanligt liv. Att hon nu äntligen lämnat kärrlekskarantänen. Det låter som vår prinsessa levt i ett kloster, som om Madeleine verkligen är en sagoprinsessa som lidit likt Askungen, Snövit och Törnrosa. Men så vitt jag vet så bor Madeleine redan med sin fästman. Hon har pluggat och haft en rätt cool tillvaro. Att gifta sig är väl främst ett jippo för att stärka kungahuset men också en juridisk grej, vilket säkert den tilltänkte gemålen juristen Jonas Bergström tänkt på. Sen detta med att längta efter ett vanligt liv. Om längtan varit väldigt stark så hade hon kunnat avsäga sig sin prinesstitel och flyttat någonannastans. Jag undrar tror Thunberg själv på denna saga som hon försöker måla upp eller försöker hon få oss att tro på den?

Som svensk känner jag mig kränkt över att man försöker lura i mig sådan här smörja, att de underskattar oss läsare så grundligt. Ändå är jag inte särskilt mycket för kränkningsbegreppet. Men just vid de tillfällena då man märker att folk uttgår ifrån att man är en idiot, då känner jag mig kränkt. För det är oftast bara en vag känsla som är svår att ta på och så tycker jag det är i det här fallet.


Ja sen har Svenskan också en länk där man kan mejla in frågor om bröllopet. Länken går direkt till en ett mejl, så att vi enkelt kan få svar. Som om vi befann oss i en krissituation, där snabba svar var något viktigt.

Mycket mer finns att säga. Men bort från Svenska Dagbladet till hovet. Varför har man Men valt Popova som hovreporter för prinsessboken? Skall inte hovet vara politiskt neutralt? Popova är väl uttalat höger, eller har jag fel? Varför väljer man inte istället Janne Josefsson för uppgiften? Det hade kunnat bli mycket roligare och fått betydligt fler att köpa boken. Hovet måste tänka på profiten nu för att ha råd med allt festande.

mama mia

När jag skulle åka tåg i går köpte jag tidningen Mama. Egentligen är Mama den enda av de svenska föräldratidningarna som jag står ut med. De andra är för tråkiga och präktiga, känns som en del av Storebror och tycks berätta för mig att jag skall klä mig i Polarn och Pyret, andas med någon slags yoga andning samt alltid vara beredd ifall att olyckan skulle vara framme. Så ser inte mitt föräldraskap ut. Faktum är att om det fanns något demonstrationståg mot den typen av föräldraförebilder så skulle jag stå främst i ledet, eftersom jag anser att de är skadliga för hälsan då det inte finns en djävul som kan leva upp till ett sådant sätt. Däremellan varvar dessa tidningar med att visa sig problem orienterade och tar upp svårigheter som de aldrig ger någon lösning på, där de berättar om sådant som man redan hört på muntlig väg. Eller som man rent av listat ut själv. Budskapet tycks vara att det finns en rad klassiska olösliga  problem i föräldraskapet och att de tänker  ägna spaltkilometer till att inte lösa dessa problem.  

Men bara för att jag tycker att Mama är den bästa svenska  föräldratidningen som jag läst så anser jag ändå att det är en skitdålig tidning eftersom den står för förfärliga ideal, men den är bra för den står för vad den är och luktar varken Socialstyrelsen eller Storebror.

Vad jag avskyr med Mama är att  syftet bakom tidningen verkar vara att lyfta fram föräldrar som konsumenter och på så sätt göra barnen till ett slags statusbringande accessoarer i rätt kläder, ungefär som de där som hundarna som folk håller sig med i Hollywood. Eller att lyfta fram kändisar för att de är barn för att ge dem faderlig eller moderlig pr.

Ja det är väl inget särskilt märkvärdigt att barn får stå som statussymboler för deras föräldrar, så har det väl alltid varit i de flesta kulturer världen över, men på något sätt så önskar man ju att världen skulle kunna gå framåt även på detta område och barn få lov att vara barn för deras egen skull.  Att vi någon börjar tro på att barnen har något att lära oss. Så när jag läser Mama känner jag att världen står still och att det som vanligt  det är skit med alllting. Samtidigt så är det ett sätt för mig att känna mig lite smartare än denna form av elit. Så när jag läser Mama känner jag mig trots allt i mitt esse. Då är  jag liksom för fin för den bästa av världar så som den skildras i tidningen Mama. 

Vad är det då som är så skandallöst dåligt? I senaste numret är det exmpelvis en intervju med Hans Wiklund. Han definierar sig som en kashmirpappa. Alltså en pappa som prioriterar föräldraskapet framför karriären och samtidigt inser att de måste träna. Han menar att i Vasastan så är det hög status att ha råd att vara med sina barn. Hallo! Som exempel nämner han sig själv, Jonas Gardell och Paolo Roberto. Hans Wiklund prioriterar alltså barnen men har råd med barnflicka och har mig veterligen, precis som både Paolo Roberto och Jonas Gardell redan gjort karriär. De kan slappna av ta det lite lugnare. Så bra! Men det finns mycket att undra om varför behöver man barnflicka om man väljer barnen framför karriären och dessutom har en farmor som ställer upp i alla väder?  Sedan detta med att "vi är pappor som förstår att det är viktigt med träning". Jag har svårt att veta hur jag skall bemöta denna typen av kommunikation. Den generar mig. Samtidigt känner jag mig orolig över att det nästan verkar som denne filmkritiker tror att det är han som kommit på att träning är viktig även för pappor.

 Men tiden som Wiklund prioriterar kanske är tid för träning eftersom barnen verkar ha skola, dagis(?), barnflicka och farmor. Wiklund prioriterar alltså att höja sin status som förälder genom att träna och på sätt försöka se snygg ut?? Se allting är sin ordning. Det som från början verkade vara en revolutionerande artikel  som verkligen utgick från att barnens bästa var än en gång en text om en fåfäng förälder med noll omvärldsuppfattning.