Vem är du?

På senaste tiden har jag träffat på en viss kvinna rätt ofta. Det beror på att jag numera arbetar ganska nära mitt hem. Hon verkar röra sig i samma cirklar. I dag träffade jag på henne flera gånger och hon kände aldrig igen mig. Tillsist blev jag lite irriterad, höjde rösten, jag hade ju faktiskt, fem minuter tidgare,  redan gett henne pengar. För hon är en tiggerska och hon är verkligen på, ger sig inte trots att man säger nej.

När jag blivit arg, tänkte jag att hennes relation till mig är som min till vissa låntagare. Ibland får man låtsas, men ibland skiner det igenom. Att jag öppet visade min ilska emot henne beror inte på något annat än att det inte kostade mig något. Hon är en slagpåse i hela systemet. Folk tycker tom att de drabbas av tiggare, när det är tiggarna som är drabbade. Det säger inte lite om vilket slags samhälle vi lever i. Vilka rättigheter vi anser oss ha att döma människor vars situation vi inte kan leva oss in i.  Man kan inte vet allt, men att utgå ifrån att man inte tigger för det är kul är väl rätt självklart?

Det påminner mig också om något annat. Någon som hade hand om en klasskassa  i grundskolan och att flera föräldrar hade svårt att betala in.Hur hen försökte påtala detta gång på gång, men att de välbärgade föräldrarna inte brydde sig det minsta.  Som att det var ett moraliskt problem att man inte fick pengarna att räcka till, en synd som föräldrarna ansvarade för. Vilket tyder på en övergripande föreställning om att vuxna har ett större värde än barn och att rika är bättre än fattiga. I den versionen handlar allt om föräldrarna och att de inte är tillräckligt bra och att de får skylla sig själva att just deras barn blir lidande. Barn blir skyldiga till sina föräldrar och ingen försöker skydda dem. Ett vattentätt klassamhälle. Inte tal om något barnperspektiv.

Tillbaka till tiggerskan. Hon är ju en människa som tar till vara på sina möjligheter.  En sann entreprenör som utnyttjar vad hon har. Och en global ekonomi innebär självklart ett globalt tiggeri.  Jag är lite kluven till EU, tycker egentligen det är en bra grej, ett uppbrytande av nationalstaten, solidaritet. Men så är jag ju också för närdemokrati och emot överstatlighet.

Att fattiga rumäner tar sig hit för att få det lite bättre är givetvis starkt av dem. Men hjälpen borde så klart vara på ett helt annat sätt. EU borde ge dem större möjligheter än så. Om man nu ska prata om företagsamhet så har de här människorna verkligen potential.

Jag tänker jag borde sova nu...

...och inte fundera på, hur länge man måste göra den där lugna hjärtats meditation innan allting ordnar sig. Hur många mil i Änggårdsbergen jag måste ta, innan jag känner att flow och det är mer rättvisa och att det brinner lika mycket eller lika lite i alla slags förorter. Att folk har ett värde för att de har ett liv. Det finns så många självhjälpsböcker, så många sånger att sjunga med i. Så många sätt att försöka få de opersonliga djupt personligt och låtsas om att det som händer bara handlar om mig själv. Att jag kanske ätit kött för sent på kvällen eller helt enkelt inte bugat åt solen tillräckligt många gånger. För när allt kommer omkring så är det ju ändå mig det handlar om, min relation till världen, eller min del i världen, fast kanske mer då världen som en del i mig. Det är inget fel med allt det där andra. Jag gör det själv också, tar hand om mig. Fast det är bara vaggvisor. Livet är något annat och större. Livet är så mycket mer än det medvetna som vi väljer att se för att vi har fått en viss kikare i vår hand. Mest av allt är livet det andra, det vi inte kan se och inte kontrollera, men också kedjeeffekterna vi inte låtsas om. Ingen är perfekt stod det på en tröja som passerade i dag. Så typiskt det där förvridna som skall försöka få oss att tro att det handlar om en positiv livssyn, när det är precis tvärtom. Perfekt ett ord bortom all heder. Ett slags grogrund för trångsynta värderingar och falska föreställningar om vad världen skulle kunna vara om det inte var för det och det eller det. Perfekt fungerar bara ihop med njutning.