Bli en del av mörkret

Nu är det snart Halloween och mycket uppmärksamhet på skräck, mörker, död, förbannelse etc. För mig har detta blivit en tid då jag valt att gå in i det personliga mörkret (ja jag vet att jag inte att jag kom på det själv). Därför tycker jag att Halloween är en suverän import från det stora landet i väster. Varför? Här följer en lite omständig förklaring som handlar om varför halloween eller mörkret är bra för just mig.
Ibland hör man att vi lever i en olycklig tid. Bullshit menar jag som tror att alla tider är olyckliga tider. Det är bara olika sorters olycka, nu sedan Freud, välfärden och kapitalismen så handlar det dock ofta om den personliga olyckan eller personliga lyckan, inte om svält, pesten eller lössen. Jag menar att det är egoismen eller det koncentrerade intresset runt den egna personens utveckling som göder den personliga olyckan. Många personer som går omkring och ältar sina små personliga problem, genom att ständigt prata om dem och definiera dem, skulle må bättre av att skaffa sig större mer kollektiva problem, alltså att arbeta för någonting som de tror på som är bra för fler än dem själva. Jag tror också det är ett problem i många kvinnliga gemenskaper att man närmar sig varandra, blir vänner med varandra genom att berätta om saker man tycker är jobbigt. Men det är också lite märkligt att det anses som att man är öppen bara om man pratar om vad som är jobbigt, som om det är givet att att det kvinnliga inre är tragisk. Det är som hundar som lägger sig platt på marken för att visa att man inte är ett hot. Att det har blivit så tror jag också har med det egoistiska samhället att göra, man har förlorat förståelsen för hur ens personliga styrka kan tillföra gemenskapen, kollektivet och sedan ge tillbaka till jaget. Bilden av den olyckliga kvinnan är också en bild som frodas i våra damtidningar, där det på olika sätt handlar om hur kvinnor burit säg åt för att bli fria från olyckan, eller hur de är olyckliga blandat med råd om hur man skall bära sig åt för att få den perfekta kroppen.
Till detta kommer den i dag översvämmande mängden självhjälpslitteratur, som i sitt alltmer desperata tilltal predikar hur man skall bära sig åt för att bli den lyckliga människan. Mycket i dessa böcker går ut på att man skall försöka utplåna mörkret, tänka positiva tankar genom att koncentrera sig på sitt ego. Vilket måste vara helt fel väg att gå eftersom vi finns i en värld som innehåller både ljus och mörker och låtsas man inte om det ena så kommer det självklart slå tillbaka med ökad kraft. Att detta slår tillbaka är inget som jag hittat på. Vi får exempelvis ett allt mer ökat kontrollbehov, som i sin tur leder till ökad oro, för ju mer man försöker kontrollera, desto mer inser man att man inte kan kontrollera. Läste nyligen i tidningen att barnens mobiltelefoner gör att de är mindre trygga nu än tidigare, eftersom de är mer kontrollerade och på så sätt inte att bygger på den självständighet som de ändå måste skaffa sig en dag. Ja det finns en massa saker i vårt samhälle som försöker lura oss att tro att vi är trygga och det tror jag också bidrar till vår olycka. För vad som helst kan hända när som helst, allt går inte att styra med positivt tänkande. Det mörka finns alltid med som en joker, är man beredd på det så blir det kanske inte så farligt. Jag tycker att det är bra med skräck och mörker för det bidrar till att få det mänskliga psyket att förstå att allt inte går att kontrollera och med den inställningen tror jag man kan få en mångt mer avslappnad inställning till tillvaron. Vi är gjorda för att skrämmas upp ibland helt enkelt. Genom att bli en del av mörkret så kan man också på ett mer nyanserat sätt kämpa för en bättre värld. För inget är ju egentligen svart eller vitt, det mesta är olika nyanser av grått och det är först när man fattat det som man kan göra nytta. Det är fanatikerna som är svart vita, vara sig de skriver böcker om lycka eller tillbeder satan och de är till stor skada för vårt samhälle.

Så gick det med pariserhjulet i Melbourne

I Melbourne byggde man ett pariserhjul. Det skulle bli en ny symbol för staden. Politiker var entusiastiska. Folk tycke väl så där, nog fanns det viktigare saker att satsa på . Men hjulet byggdes. Det öppnades små shoppar runt om där det såldes kaffe, glass, souvenirer. Det var dyrt att åka hjulet, särskilt om man gjorde som det var tänkt, köpte något att äta, runt 7-800 kronor för en familj med två vuxna och två barn. Kanske var det för att ge valuta för pengarna som hjulet rörde sig så sakta. Enligt en taxichaufför i Melbourne så gick det så sakta att man utan problem kunde gå på när hjulet var i gång. Sen var det så varmt den där sommaren när hjulet var klart, så bara efter en vecka så hade några vitala delar i hjulet smält så att hjulet gick sönder, blev obrukbart, kaputt.De enda som tjänade några pengar var advokaterna vilka fick hjälpa affärerna som ville stämma staden för sin förlustsatsning.

I Göteborg pratar man också om att bygga ett pariserhjul. Det skall vara en symbol för staden säger man. Hur något som gjorts på så många andra ställen skulle kunna bli en symbol för just Göteborg är obegripligt. Det blir mer frågan om ett västerländskt varumärke. Mac Donalds kan man hitta i alla städer och snart även ett pariserhjul. Vet inte hur det är med pariserhjulet nu, men idén finns kvar. Det är inte bara ett urtöntigt förslag. För vem vill egentligen åka pariserhjul? Om man skall prata om att odla något lokalt så bör man satsa på offentliga rum. Där odlas lokala identiteter som bygger upp samhörighet, vilket är betydligt viktigare för Göteborgs profil än ett pariserhjul. Även om planerna för hjulet just nu verkar ligga i malpåse är jag säker på att det kommer att byggas. Men inga turister kommer att åka. Efter några år kommer vi att säga: "det är i alla fall väldigt vackert i solnedgången"Konstelever kommer att måla av det. Det blir ett populärt motiv för vykort och amatörfotografer. För att undvika det fullkomliga fiaskot kanske man bestämmer sig för att alla skolelever skall ta en tur varje år. En och annan bostadslös kanske köper sig en biljett för att få en stunds lugn och ro.

Nej för att verkligen göra något originellt så tycker jag att man skall bygga en minaret i hamnen vid operan. Det skulle sticka ut och bidra till att folk från förorterna blev mer frekventa i den centrala stadsbilden.

Barnen är vår största resurs

På mitt bibliotek där jag arbetar som barnbibliotekarie, tjatar jag ganska mycket om barnens perspektiv. Mitt tjat har varit framgångsrikt. Barnen har numera tillgång till fler datorer, fler böcker och lite programverksamhet. Utlånen av barnböcker ökar så gott som varje månad. Att det gått så här bra beror på att jag haft chefer och kollegor som lyssnat. Bristen på barn perspektiv är väl snarast en historisk konsekvens, som vi som individer placeras i och som måste tydliggöras utifrån för att vi ska bli varse. På ett privat plan, som förälder till två barn är jag kanske inte den bästa på att se barnens perspektiv. Trots min kärnfamilj är jag fortfarande extremt individualistisk, "vi -tänk" saknas nästan helt. Jag gillar mest att arbeta, läsa, se på tråkiga samhällsprogram eller gå på krogen med mina vänner. Det funkar väldigt bra eftersom min man är likadan. Vi blir så himlans glada när vi kommer på att vi faktiskt kan göra något tillsammans! Ingen av oss skulle heller komma på tanken att uppoffra oss för den andre.

Men på sätt och vis har vi ändå prioriterat barnen sett till att har ganska mycket lediga vardagar med barnen. Vi har också valt familjekooperativt dagis eftersom vi anser att de kommunala dagisens barngrupper är ohälsosamt stora. Med detta vill jag bara säga att jag i fråga om barnperspektiv är bättre på jobbet än hemma.

Men varför skall man ha ett barnperspektiv? Ja inte minst för att det är barnen som har hand om äldrevården när vi blir gamla! Men också ur ett demokratiskt perspektiv. Jag möter dagligen människor som inte tror att de är värda att lyssna på, något som de ofta har med sig sedan barnsben. För att få en bättre fungerande demokrati, ett friskare samhälle är det viktigt att individerna har en tro på att deras röst är viktig. Motsatsen leder bara till destruktivitet. Motsatsen är också ett samhälle där en persons röst värderas efter vilken samhällsposition och status hon har.

Nu kommer jag till det som gör mig förbannad. Aldrig ett blogginlägg utan att jag är arg! Nyligen läste jag i tidningen om att allt fler sexåringar har stress relaterade symtom. Några av orsakerna som nämns är för stora barngrupper i skola och dagis, att barnen har för många fritidsaktiviteter! Jag blir galen på detta! Varför är det så? Alla vet ju att barn behöver stimulans men också lugn och ro.

I veckan när jag var på möten om nedläggningen av biblioteket började vår stadsdelsordförande orera om att de måste ha ett barnperspektiv, därför skall de lägga ner biblioteket. SUCK. Hon ställde biblioteket mot fritidsgården. Att en politiker som har sett till att bidra till oskäligt stora barngrupper under värsta högkonjunktur har mage att prata om barnperspektiv är skandalöst!

Att det kan bli så dåligt som det är för barn i dag beror på att barn har så få referensramar. De vet inget annat än det de befinner sig i, om de inte har flyttat ett par gånger. Det är också få av oss som vet hur vi skall bära oss åt för att fråga barn om hur de mår. Men forskningen säger att småbarn inte kan ta in mer än femton individer åt gången. Kan man ju tänka sig själv hur det blir i en grupp med sjutton barn och tre vuxna! Helt ogreppbart. Att det inte finns något barnperspektiv i samhället är inget nytt och det kommer säkert inte gå sämre för dagens barn än gårdagens. Men eftersom vi har kunskapen så borde vi kunna få ett bättre samhälle, om vi ansträngde oss. Det har kommit larmrapporter om barn och stress under många år nu. Om du frågar mannen på gatan så säger han att problemet med dagens barn är att de inte har det tråkigt. Så vi vet alla vad vi borde göra, ändå blir det bara värre och värre. Vi måste våga gå emot strömmen i denna fråga, göra det vi vet är rätt och tillsist har vi kanske en ny bättre ström som folk följer

Marie Söderqvist Tralau har precis kommit ut med en bok som heter "Status vägen till lyckan" och den handlar om att ju högre status vi har desto lyckligare blir vi. Söderqvist Tralau tar upp detta med sociala positioner som något positivt, som ger en möjlighet att nå ett bra mål. Att hälsa hör samman socialposition är inget nytt. Men att boken kommer nu är heller ingen slump. Vi har en växande medelklass och möjligheten att tillhöra dessa "lyckliga människor" blir allt större. Inget fel i det. Men det finns olika sätt att se på den saken Michael Marmot har skrivit en bok som heter "Statussyndromet" där han säger samma sak men pratar om det som ett problem eftersom det i andra ändan finns fattiga och sjuka människor med låg status.

Vad vill jag ha sagt? Statusjakten i dag är större än någonsin. Barnen blir ofta en del i denna statusjakt.De får kläder för att markera föräldrarnas position, drillas för att bli en symbol för föräldrarnas lyckade föräldraroll. Föräldrarna gör karriär och ser på sin familj som ett företag som skall administreras och effektiviseras. Jag tror att vi måste försöka hitta andra vägar till framgång än genom statusjakt. För även om det statusfixerade samhället innebär större lycka för en del individer så är det värderingar som slår mot dem som ligger längst ner i skalan och det innebär i praktiken att människor får olika värde. För barnen är det också dåligt, de värderas efter vad de presterar inte efter vad de gör och konsekvenserna av det ser vi redan idag. De får frånvarande föräldrar och stressjukdomar. Ja sen har vi det där med konsumtion och ekologiskt hållbart samhälle, det fattar ni själv. Bättre att sitta och läsa romaner än att vara ute och shoppa statusprylar.

Mitt eget liv, när är det som bäst? När jag tar mig tid att lyssna på barnen. De har så mycket att lära mig ifråga om förhållningssätt till världen. Jag är tacksam för att jag får möjligheten. Det finns inget mer avstressande. Vi måste hitta andra värderingar i livet, låt barnen hjälpa oss med det.

till Ethel stadsdelsnämndens ordförande

I dag var jag på ett dialogmöte om Hagas framtid. Haga är en del av stadsdelsnämnden där jag bor. I går fick jag besked genom tidningen att vårt bibliotek, Linnéstadens bibliotek skall lägga ner. Därför var vi några stycken, säg 20-30 personer som kommit till dialogmötet för att diskutera just biblioteksnedläggningen.

Förslaget till beslutet kom från stadsdelsnämndens ordförande Ethel Sjöberg under helgen, två dagar innan själva beslutet. Hon hade inte brytt sig om att invänta några av tjänstemännens konsekvensförslag. Märkligt att förslaget kommer så sent. Ja Ethel verkade vara tagen på sängen av att vi kom dit, vilket i sig är nästan obegripligt. Hon ville diskutera Hagas framtid, som om att nedläggningen av biblioteket inte har med det att göra.Hennes förståelse för konsekvenser av beslut verkar vara närmast obefintlig. Det verkade över huvud taget som att hon har väldigt dålig koll på hur man arbetar på ett bibliotek. När någon frågade vad hon skulle spara, hur besparingen skulle gå till, då hade hon inget riktigt svar. Däremot hade hon desto fler svar att ge på hur vi skulle bete oss, vad vi fick prata om och inte. Hon pratade också om att det fanns långt gångna planer på att slå ihop vårt bibliotek med Majornas, vilken en politiker från Majorna som råkade vara där sedan förnekande.

Sen pratade man om att förlägga biblioteksverksamheten till skolan. Skolbibliotek är bra, men folkbibliotek är något annat. En del barn gillar inte skolan, för dem blir folkbibliotek symbol för fristad. I Göteborg och även nu den nya regeringen är man som tokiga i att koppla all barnkultur till skola och förskola. Det är bra med kultur i skolform. Men kulturen som finns i skolan kan aldrig frigöra sig från de prestationskrav som skolan bör stå för. Kultur står för motsatta värden, det är därför den behövs! Det är därför viktig med kulturinstitutioner för barn som inte är kopplade till skolan, det visar forskningen. Att man pratar så lite om detta är sorgligt. Nu skall man mäta allt, det är viktigt, därför kopplar man allt som finns till skolan.

Som om man inte tror på kulturens egen kraft, och det är väl där problemet ligger. Det är ungefär som man säger "Vi fattar inte riktigt varför, men räkna är vi ju bra på, och lärarna är bra på att räkna." Ja ja, jag vill bara säga att för att barnkulturen skall nå ut så måste den vara tillgänglig för barn i deras närmiljö, som symbol, mötesplats m.m. Om man verkligen tror att den är viktig och det tror jag.Nu är det verkligen dags att sova.