kaos

Jag tror på att det är bra att släppa loss för att komma fram till en verklighet som man kan hålla sig i. Det blir både roligare och praktfullare.

Göteborg brinner!

Jag är ingen expert på integration eller segregation. Jag växte upp i en värmländsk bondhåla och de enda utomeuropeiska invandrare jag träffade under min barndom var de afrikanska tavelförsäljarna som kom cyklande om somrarna. Men sedan i tjugo år har jag i alla fall arbetat eller bott i mångkulturella miljöer. Nu jobbar jag i en mångkulturell miljö, men bor i Linnèstaden. En tämligen vit och medelklassig miljö mitt i staden.Att jag och min familj valt att bo här är för att vi gillar att vara bland likasinnade. Tycker det känns tryggt att barnens kompisar har värderingar som är ungefär som våra egna. Kort sagt, vi bor här i vårt vita medelklass ghetto av ungefär samma anledning som andra sociokulturella väljer att bo tillsammans, man trivs bäst med likasinnade det gör vardagen enklare. Dock har jag aldrig hört någon säga att de ska försöka skilja på oss, få oss att flytta till andra områden eftersom vi utgör ett så stort problem när vi blir för många på samma plats. Men jag tror egentligen att vi är lika stor del av problemet som någon annan grupp. Man rör sig i sin lilla klick. Pratar inte några djupare samtal med andra än de sina. Här finns många som är vänster, som är för en humanare flyktingpolitik. Men när det gäller det egna livsvalet så agerar de som vilken Sverigedemokrat som helst.

Just nu brinner det i Göteborgs förorter. Jag kan inte avgöra ifall det beror på att landet befinner sig i i en stor kris, men i likhet många andra benägen att tro att det verkligen är så. Vad man än tycker om problemet, att det är idioter som har tänt på , eller att det är tecken på en misslyckad integrationspolitik så önskar jag att vi andra, som bor i någon annan del av Göteborg någon gång kan fatta att det är allas problem. Naturligtvis kan vi följa den amerikanska modellen; ändra vapenlagarna, så att vi blir trygga av våra pistoler, bo i "gated community". Men problemen försvinner inte på så sätt, de blir bara större och större.

Låt Janne Josefsson skriva boken om prinsessbröllopet

I förrgår deklarerades att prinsessan Madeleine skall gifta sig. Det tog bara en dag för Svenska Dagbladet att alldeles tappa fotfästet. Varför kan man fråga sig? Kanske för att deras gamla ledarskribent Susanna Popova fått i uppdrag att skriva en bok om Victorias bröllop .De tänker sig möjligtvis att om de är tillräckligt snälla så får de alla där sitta i den kungliga slottet och låtsas att de tillhör en saga.


Men varför menar jag att har de fått fnatt? Karin Thunberg skriver en alldeles distanslös krönika om de sju års lidande Madeleine haft då hon väntat på att gifta sig. Hur svårt hon haft det och hur hon att hon längtat efter ett vanligt liv. Att hon nu äntligen lämnat kärrlekskarantänen. Det låter som vår prinsessa levt i ett kloster, som om Madeleine verkligen är en sagoprinsessa som lidit likt Askungen, Snövit och Törnrosa. Men så vitt jag vet så bor Madeleine redan med sin fästman. Hon har pluggat och haft en rätt cool tillvaro. Att gifta sig är väl främst ett jippo för att stärka kungahuset men också en juridisk grej, vilket säkert den tilltänkte gemålen juristen Jonas Bergström tänkt på. Sen detta med att längta efter ett vanligt liv. Om längtan varit väldigt stark så hade hon kunnat avsäga sig sin prinesstitel och flyttat någonannastans. Jag undrar tror Thunberg själv på denna saga som hon försöker måla upp eller försöker hon få oss att tro på den?

Som svensk känner jag mig kränkt över att man försöker lura i mig sådan här smörja, att de underskattar oss läsare så grundligt. Ändå är jag inte särskilt mycket för kränkningsbegreppet. Men just vid de tillfällena då man märker att folk uttgår ifrån att man är en idiot, då känner jag mig kränkt. För det är oftast bara en vag känsla som är svår att ta på och så tycker jag det är i det här fallet.


Ja sen har Svenskan också en länk där man kan mejla in frågor om bröllopet. Länken går direkt till en ett mejl, så att vi enkelt kan få svar. Som om vi befann oss i en krissituation, där snabba svar var något viktigt.

Mycket mer finns att säga. Men bort från Svenska Dagbladet till hovet. Varför har man Men valt Popova som hovreporter för prinsessboken? Skall inte hovet vara politiskt neutralt? Popova är väl uttalat höger, eller har jag fel? Varför väljer man inte istället Janne Josefsson för uppgiften? Det hade kunnat bli mycket roligare och fått betydligt fler att köpa boken. Hovet måste tänka på profiten nu för att ha råd med allt festande.

mama mia

När jag skulle åka tåg i går köpte jag tidningen Mama. Egentligen är Mama den enda av de svenska föräldratidningarna som jag står ut med. De andra är för tråkiga och präktiga, känns som en del av Storebror och tycks berätta för mig att jag skall klä mig i Polarn och Pyret, andas med någon slags yoga andning samt alltid vara beredd ifall att olyckan skulle vara framme. Så ser inte mitt föräldraskap ut. Faktum är att om det fanns något demonstrationståg mot den typen av föräldraförebilder så skulle jag stå främst i ledet, eftersom jag anser att de är skadliga för hälsan då det inte finns en djävul som kan leva upp till ett sådant sätt. Däremellan varvar dessa tidningar med att visa sig problem orienterade och tar upp svårigheter som de aldrig ger någon lösning på, där de berättar om sådant som man redan hört på muntlig väg. Eller som man rent av listat ut själv. Budskapet tycks vara att det finns en rad klassiska olösliga  problem i föräldraskapet och att de tänker  ägna spaltkilometer till att inte lösa dessa problem.  

Men bara för att jag tycker att Mama är den bästa svenska  föräldratidningen som jag läst så anser jag ändå att det är en skitdålig tidning eftersom den står för förfärliga ideal, men den är bra för den står för vad den är och luktar varken Socialstyrelsen eller Storebror.

Vad jag avskyr med Mama är att  syftet bakom tidningen verkar vara att lyfta fram föräldrar som konsumenter och på så sätt göra barnen till ett slags statusbringande accessoarer i rätt kläder, ungefär som de där som hundarna som folk håller sig med i Hollywood. Eller att lyfta fram kändisar för att de är barn för att ge dem faderlig eller moderlig pr.

Ja det är väl inget särskilt märkvärdigt att barn får stå som statussymboler för deras föräldrar, så har det väl alltid varit i de flesta kulturer världen över, men på något sätt så önskar man ju att världen skulle kunna gå framåt även på detta område och barn få lov att vara barn för deras egen skull.  Att vi någon börjar tro på att barnen har något att lära oss. Så när jag läser Mama känner jag att världen står still och att det som vanligt  det är skit med alllting. Samtidigt så är det ett sätt för mig att känna mig lite smartare än denna form av elit. Så när jag läser Mama känner jag mig trots allt i mitt esse. Då är  jag liksom för fin för den bästa av världar så som den skildras i tidningen Mama. 

Vad är det då som är så skandallöst dåligt? I senaste numret är det exmpelvis en intervju med Hans Wiklund. Han definierar sig som en kashmirpappa. Alltså en pappa som prioriterar föräldraskapet framför karriären och samtidigt inser att de måste träna. Han menar att i Vasastan så är det hög status att ha råd att vara med sina barn. Hallo! Som exempel nämner han sig själv, Jonas Gardell och Paolo Roberto. Hans Wiklund prioriterar alltså barnen men har råd med barnflicka och har mig veterligen, precis som både Paolo Roberto och Jonas Gardell redan gjort karriär. De kan slappna av ta det lite lugnare. Så bra! Men det finns mycket att undra om varför behöver man barnflicka om man väljer barnen framför karriären och dessutom har en farmor som ställer upp i alla väder?  Sedan detta med att "vi är pappor som förstår att det är viktigt med träning". Jag har svårt att veta hur jag skall bemöta denna typen av kommunikation. Den generar mig. Samtidigt känner jag mig orolig över att det nästan verkar som denne filmkritiker tror att det är han som kommit på att träning är viktig även för pappor.

 Men tiden som Wiklund prioriterar kanske är tid för träning eftersom barnen verkar ha skola, dagis(?), barnflicka och farmor. Wiklund prioriterar alltså att höja sin status som förälder genom att träna och på sätt försöka se snygg ut?? Se allting är sin ordning. Det som från början verkade vara en revolutionerande artikel  som verkligen utgick från att barnens bästa var än en gång en text om en fåfäng förälder med noll omvärldsuppfattning.

 

destruktivitet

Denna blogg är ett utfall av destruktivitet. Varför sitter jag här och tycker saker som jag inte vet någonting om? En amatör är jag och detta skrivande ger mig inte speciellt mycket. Jag undrar verkligen vad jag har för syfte med att skriva här. Om man läser noga så ser det nästan ut som jag är ute efter anhängare, att få folk att tycka som jag tycker. Problemet med mig och den här bloggen är att jag går hårt ut med att jag inte tycker någonting, inte tror på någon sanning. Det är därför det är så destruktivt att sitta och skriva saker som jag (inte )tycker. Eller visst tycker jag. Men det vore fel av mig att här gå in på hur och varför jag tycker. För mig handlar det om en rädsla för att förenkla. Sanningen är allt annat än enkel, därför tycker jag bättre om långa romaner än att läsa bloggar. De enda bloggar som är något att ha är därför de som handlar om litteratur. Ser ni, vad lätt det var att skriva ett par meningar och få dem att verka som sanna?

Problem

Jag skulle vilja uppmana alla kvinnor och män som plågas av allt för många små problem att skaffa sig större och viktigare problem, det hjälper!

lösa bostadslösheten

Jag funderade på att köpa SJ:s årskort. För 35 000 kronor så får man åka obegränsat med resor i Andra klass, i sitt-, och sovvagnskupe. Man får gratis kaffe och försäkrat bagage. På tåget till Jämtland får man dessutom bio. Ja 35 000 kronor är trots allt en överdriven siffra för mig. Jag har för lite tid för att ett sådant kort skulle bli lönsamt. Men om man inte hade haft ett fast boende, varit barnlös och haft ett friare jobb så hade jag kunnat bo på tåg och på så sätt fått en ganska billig boendekostnad. Under tiden kunde man söka jobb på olika ställen i landet. Man kan väl anta att detta snart blir ett nytt regeringsförslag som på ett smidigt sätt kan lösa både bostadsproblem och få bukt med de sociala kostnaderna. Många av de boendeplatser som kommunen köper för sina bostadslösa kostar väl mer per dygn än SJ:s årskort. Så kunde det bli en bättre spridning över landet. På något sätt känns det som att de missbrukare som är bostadslösa genom detta resande skulle kunna få bukt på sin ständiga oro och istället bli nyktra filosofer, som bloggar och blir ett slags ambassadörer för vårt land, ett skri från vildmarken. Men kanske blir Maud Olofsson lite sur och tycker att SJ inte skall konkurrera med privata aktörer som säljer vård? Fast kaffet blir ju så gott som gratis och SJ är ett statligt företag så det väl ett fantastiskt samarbete att se fram emot.