Påsken och värdet av ett liv

När man pratar om frihet i dag så är det oftast frihet att välja kopplade till ekonomi. Den regering som vi nu har vill ge oss frihet att välja, de vill inte ha ett överdrivet statligt styrande. Samtidigt så är det en visst politik som styr; mot ägande avbostäder, konsumtion och tjänstefolk. Att det är så här beror självklart på att det är en politik som man tror på, men vi får inte heller att glömma att ägare och privatanställda också har en större benägenhet att rösta borgerligt, så det är klart att dessa förändringar säkrar en borgerlig väljarkår. Precis som att man i början av 1900-talet började med egnahem för att förhindra att folk skulle bli kommunister.

Det besvärliga i kråksången är att det överallt i landet finns människor som sitter och funderar på sin egen frihet, som kommer på ungefär samma saker samtidigt, utan att begripa att de är styrda av staten eftersom det är en stat som säger sig värna om folks integritet. Men det samhälle som byggs fram är också ett samhälle där man inte värderas efter vad man d.v.s en människa, utan för vad man gör. Ett slags skambeläggande av mindre arbetsföra och annorlunda. Detta tror jag på sikt bidrar till att folk mår ännu mer dåligt, att man försöker kompensera genom borgerlig livsstil m.m.Ungefär som att de som är rädda för att bli mobbade ser till att mobba för att komma på rätt sida. Jag tror att det är detta, inte en längtan till ett mer ursprungligt liv som gör att vi börjar vurma för femtiotalet, göra korv, skaffa förkläden. Vi har helt enkelt åkt tillbaka till innan 68 och vår frihet har vi skänkt till konsumtionen. VI lever i ett slags unikaboxar. Om det handlar min roman skulle man kunna säga. Om att inte längre ha någonstans att spegla sig. Om att lida av inredningsprogram och att barndiskussionerna lämnat framtidens samhälle till förmån för säkerhetsanordningar och moraliska aspekter i välgjorda bilderböcker, medan de större barnen utan insyn spelar onlinespel med begränsande kvinnogestalter och obegränsade mansgestalter. m.m, för att det är fullt att ifrågasätta det kommersiella men ansvarsfullt att ifrågasätta konst ungefär.