Antistil/Antikrist

Jag blir galen på allt som har med stil att göra. Därför försöker jag anlägga en antistil. I många sammanhang så ser man detta med antistil som något besläktat med Antikrist. Ett bevis för att skapelsen inte är fulländad, eller att det finns ett motstånd som stör alltsammans, ett mörker. Att jag drar så hårda växlar på detta är för att jag tycker att hela stajlinggrejen känns så satans frireligiös. Det handlar om smutsbegrepp, om att visa upp en god sida, som i rådande världsuppfattning tycks stå för ett gott och redigt inre. Sånt som ett visst slags religiösa människor har stått för i alla tider, eller för all del ett visst slags förbrytare. Nu är jag riktigt flummig och ute på tunn is. Men ett samhälle där människor är alltför anpassade är också ett väldigt auktoritärt och ointellektuellt samhälle. Som alla vet har auktoritära samhällen större möjligheter att låta farliga ledare ta makten. Men också att folk kan gömma sig bakom en inlärd attityd, och kanske skada sina närstående utan att någon märker något, eftersom han den där Fritzl, eller vad han nu kan heta var så väldigt trevlig och välklädd när han gick och handlade.

Samtidigt så är det så uppenbart att all denna styling inte rör alla. Exempelvis har dagstidningarna bostadsbilagor som visar upp exklusiva hem, nåbara för ett fåtal. Vad är syftet med detta? Jag bara undrar? Att öka känslan av inkomstklyftor och utanförskap? Tror inte att det handlar om dåliga värderingar, utan mer om bristen på värderingar, eftersom allt går ut på att innehållet, det som finns bakom inte har någon mening och just däri ligger faran. Att man inte förstår vilka signaler man sänder ut, eftersom det viktiga är hur det ser ut.

Jag är trött, lite loj, slutkörd på alla tv:ns görommig program, alla dagstidningarnas inredningsbilagor, radions stilprogram och tv:ns tävlingsprogram som handlar om att bete sig rätt för att nå den stora drömmen.

Förstå mig rätt nu, jag ser inget fel eller skamlöst i att spendera pengar, särskilt inte i tjänstesektorn. Om vi skall få en bra och ekologiskt hållbar samhällsekonomi framöver så tror jag att det är tjänstesektorn som måste öka. Mer konsulttjänster åt folket! Men varför hela tiden lyfta fram detta i våra medier som om det hade med den enskilde människans lycka att göra? Jag vill också ha andra och bättre stylister som kunde ta hänsyn till de enskilda människornas personligheter, så att det inte blev just så slimmat och opersonligt som det just nu är. Där människorna i de där hemmen som visas upp verkar sträva efter att ha det som skyltdockor i en möbelaffär. Fritt från alla kreativ rörelse, all självständighet, bortom allt tvivel på att följa den rätta vägen. Amen.

Förklara mig

När man läser mitt förra inlägg är det lätt att tro att jag är en annan slags person än jag är. Jag är för förändring. Inte alls en person som menar att man skall gå på i gamla hjulspår. Om jag menar något så är det väl snarare så att detta med att prioritera används ofta när någon ANNAN tycker att någon ANNAN inte gör rätt prioriteringar, som ett slags moralism, att berätta att den människa som prioriterar fel är en sämre slags människa. Ett slags översitteri, som passar in i det politiska dagsläget då det är okej att dela in folk i goda och onda, beroende exempelvis på hur mycket de arbetar. Ett bra svar när någon annan påstår att du prioriterar fel är : - Ja jag vet att du är en bättre människa än jag. För på något sätt är det vad prioriteringsretoriken handlar om, att dela upp människor i goda och onda.



Nu menar jag inte att man får göra hur man vill på arbetet till exempel, eller i annat samspel där det gäller att åstadkomma något tillsammans. Men vissa saker har andra människor helt enkelt inte med att göra, och det måste vi värna.



Jag kan hålla med om att man kan arbeta mycket med sig själv för att komma vidare i livet. Men vissa saker är rent strukturella och det är väl det som jag vill komma åt. Där handlar det inte om att jobba med det egna jaget utan att förändra värderingar rakt över.



I själva verket är jag bara orolig över det puritanska dagsläget. Att leva i ett öppet samhälle är lika väl som i ett stängt samhälle en fara för den personliga integriteten, skillnaden är bara att här har vi en möjlighet att värna om oss, stå för våra val och inte låta folk lägga sig i sådant som de inte har att göra med.



Det här börjar bli riktigt snurrigt. Samtidigt attraheras jag av taoismen. Att man mår bäst av att bara hänga med, ha en tilltro till att allt går bra, att positiv inställning och grundlighet bär långt.

För tillfället

För tillfället har jag ingen tid. Ja tiden finns, men den går åt till annat än bloggande. Det handlar inte om prioriterande. Det är bara idioter som pratar om prioriterande. De vill säga att man gör fel val, när man kanske inte har något val. Jag tror på handlingen och valet är något konstruerat, som kommer efteråt för att man behöver en förklaring på vem man är. Inte så att jag menar att det är meningslöst och tänka. Utan mer att vi inte tänker så ofta som vi borde. Att vi följer mönster som andra lagt ut åt oss och går in i färdiga lösningar utan att frågasätta, trots att vi tror att vi frågasätter.

Kina, 1 maj och konspirationsteorier.

Egentligen så kan jag sluta med att skriva om det dominerande västerlandet. För Kina är definitivt på väg. Snart dominerar de och jag kommer ha svårt att förstå vad som var problemet med anglosaxerna.

Kina märks exempelvis på att jag häromdagen kom hem med två kinesiska filmer. Som om det vore min egen idé är mitt intresse för den kinesiska filmen plötsligt större än tidigare, eller återerövrat. Under åttiotalet när jag fortfarande var öppen och lite utanför allting hade jag ett genuint intresse för kinesisk film. Nu befinner jag mig mitt i livet, simmar mitt i strömmen. Alla tankar som når mig visar sig alltid komma från någon annan och därför har jag återigen kommit i kontakt med detta kinesiska.

Obegripligt hur det egentligen hör ihop; inflationen av kinesiska varor i vårt samhälle och vår plötsliga öppenhet för kinesisk kultur. Sådant som tidigare verkade svårtillgängligt och obegripligt är plötsligt ganska populärt. Hur kan det bli enkelt att förstå bara för att vi har mer kinesisk plast hemma? Plastprylarna är ju skit men filmerna är riktigt bra. Trots allt är det lite märkligt att skitprodukter producerade i låglönefabriker kan ge oss förtroende för deras kultur. Har den kinesiska plastens inverkan på vår film och klädkultur något med kommersialismens skadliga biverkningar att göra? Eller är det snarare kommersialismens goda effekter?
Eller är kulturen inte bra? På något sätt måste väl filmen i detta föga demokratiska land spegla dess samhälle. Har vår öppenhet för att konsumera lågkvalité gjort oss avtrubbade även inom det kulturella området så att vi inte ser bristerna utan istället håller på att börja tycka att Kina är ett hyvens ställe? Vi kanske redan på sätt och vis tycker att det är okej med begränsningar i yttrandefrihet och demokratiska rättigheter? Jag har sett vissa tecken på det.

Någon jag känner frågade sin arbetsgivare om lämpligheten i att engagera sig i en viss fråga på fritiden och fick reda på att engagemanget inte ansågs så lämpligt. I dag på 1 maj buade unga människor när Wanja Lundby-Wedin skulle hålla tal. Hennes partikollega Nalin Pekgul blev arg och menade att bu-roparna inte respekterade demokratin. Väldigt konstigt eftersom just bu-ropandet måste ses som en effekt av demokratin och yttrandefriheten.

Kina är på väg att nästla sig in i vårt medvetande. De håller på att ta över världen. Ja de vill till och med köpa Volvo. Om vi inte ser upp kommer snart de västerländska indieklubbarna fyllas av folk i Maokostymer som buar på befallning. I Kina kommer man ha blonderat hår, , köra billiga volvo och ha billiga Dolce Gabbana jeans.