Det är värsta solen ute. Typiskt Göteborgsvarvetväder. Jag har varit och tränat på annat håll. Tvingades gå till skoaffären helt oduschad för att jag insåg att dottern inte fått några sommarskor än och det passar dåligt med höga stövlar på Liseberg idag.Ändå sitter jag här och skriver. I en blogg som egentligen inte finns längre. Föga originellt är det, men jag tänker på Kevinfallet.
Liksom professor Sven E Christiansson har jag läst Gitta Sereneys bok Fallet Mary Bell och då och då återvänt till det här mordet i Arvika. Googlat, kollat flashback. Funderat. Och jag måste säga att jag fick en chock då de här pojkarna första gången syntes i tv. Jag hade väntat mig något helt annat, något skräckinjagande.
Det som händer nu påminner mig om när jag var på en manifestation tio år efter Backabranden. Det var ett samtal på Radar 72 där vi satt ett femtiotal personer i en stor ring. Drabbade som då var i trettioårsåldern berättade om vad de upplevt. Hur de vårdats, hur deras familjemedlemmar och vänner dött. Någon frågade om det var lättare nu, tio år efteråt. De som gjorde sig hörda var överens om att nej, det var inte lättare, utan värre, för nu insåg de att hela deras ungdom gått förlorad. Jag tänker att ett liknande insikt kanske också kommer att drabba Christian och Robin. Det är så obeskrivligt sorgligt.
Det hjälper inte att det nu sker en häxjakt på de inblandade. Men jag tycker inte heller att de ska försvara sig, utan bara be om ursäkt. De har byggt sin karriär på det här. Kan inte energin istället gå till åt att försöka laga det som går?
Men jag tänker att det framförallt handlar om hur små vi är i rättssamhället. Att position har betydelse för vad man tycker sig ha rätt att formulera. Att vi trots att vi inte tror det fostras i ett lydnadssamhälle och att det är därför en sådan här sak kunnat hända. Att det är så mycket som måste förändras för att det här inte sker igen.
