Fallet Kevin

Det är värsta solen ute. Typiskt Göteborgsvarvetväder. Jag har varit och tränat på annat håll. Tvingades gå till skoaffären helt oduschad för att jag insåg att dottern inte fått några sommarskor än och det passar dåligt med höga stövlar på Liseberg idag.Ändå sitter jag här och skriver. I en blogg som egentligen inte finns längre. Föga originellt är det, men jag tänker på Kevinfallet.

Liksom professor Sven E Christiansson har jag läst Gitta Sereneys bok Fallet Mary Bell och då och då återvänt till det här mordet i Arvika. Googlat, kollat flashback. Funderat. Och jag måste säga att jag fick en chock då de här pojkarna första gången syntes i tv. Jag hade väntat mig något helt annat, något skräckinjagande. 

Det som händer nu påminner mig om när jag var på en manifestation tio år efter Backabranden. Det var ett samtal på Radar 72 där vi satt ett femtiotal personer i en stor ring. Drabbade som då var i trettioårsåldern berättade om vad de upplevt. Hur de vårdats, hur deras familjemedlemmar och vänner dött. Någon frågade om det var lättare nu, tio år efteråt. De som gjorde sig hörda var överens om att nej, det var inte lättare, utan värre, för nu insåg de att hela deras ungdom gått förlorad. Jag tänker att ett liknande insikt kanske också kommer att drabba Christian och Robin. Det är så obeskrivligt sorgligt.

Det hjälper inte att det nu sker en häxjakt på de inblandade. Men jag tycker inte heller att de ska försvara sig, utan bara be om ursäkt. De har byggt sin karriär på det här. Kan inte energin istället gå till åt att försöka laga det som går?

Men jag tänker att det framförallt handlar om hur små vi är i rättssamhället. Att position har betydelse för vad man tycker sig ha rätt att formulera. Att vi trots att vi inte tror det fostras i ett lydnadssamhälle och att det är därför en sådan här sak kunnat hända. Att det är så mycket som måste förändras för att det här inte sker igen.

8 mars : Till min dotter om jag hade någon (och det har jag ju)

 I dag är det 8 mars. Sedan 1978 har det varit en internationell kvinnodag. Jag brukar inte fira. Men det har hänt då och då under senaste tjugoåtta åren. Ett år den 8 mars så bad jag min make om blommor.  Han sa åt mig att jag skulle gå ut och demonstrera istället.

Förra året pågick en väldigt märkligt debatt om pappafeminister. En del tyckte illa om män som blivit feminister först sedan de fått döttrar. Jag vet inte hur de ser på frågan, om feminism är en klubb som man ska få medlemskap i,  eller om det är en kamp som man ska vinna eller förlora. För mig är det en kamp och alla som vill vara med i mitt lag välkomnar jag, oavsett när det blev övertygade. Jag tycker alla andra utgångspunkter i politisk kamp är obegripliga. Handlar det om att man ska vara på ett visst sätt, ha ett visst (politiskt) ursprung för att duga?  Ja det finns en del andra politiska ideologier som haft liknande utgångspunkter. Det har fungerat fasansfullt, både tankemässigt och praktiskt. Även om det funnits utopier om tredje riken och annat. Min make är dock inte någon så kallad pappafeminist. Han lät sig övertygats av anarkafeminister långt innan han blev pappa och vi blev ett par.

Det har hänt mycket med feminismen sedan 1978. Men det är fortfarande överraskande många som är rädda för feminism. I dag finns det ett aggressivt högerblock som är emot feminism.  Trots att feminism bara betyder att män och kvinnor ska ha samma rättigheter. Men allt som utmanar rådande maktstrukturer är skrämmande.  Rädslan är ett bevis för att feminismen behövs.

 Hur ska man då göra för att uppfostra döttrar att bli starka, självständiga och stå upp för sina rättigheter, i den här tiden då så mycket verkar gå ut på att vara söt och tillmötesgående? 

 

Vi måste uppfostra våra döttrar att våga vara skrämmande, att inte vara rädda för att rucka på maktstrukturerna. Vi bör ta ansvar för våra egna rädslor och inte oreflekterat falla för frestelsen att överföra dem på våra barn. Rädda kommer de bli ändå av olika saker. Vi måste göra vad vi kan för att ge dem mod och en känsla av självklarhet.

Jag säger inte att vi ska utsätta dem för uppenbara risker, utan att vi inte ska hitta på risker som inte finns. Statistiskt sett så är det farligaste platsen för barn i det egna hemmet. Vi måste visa våra döttrar att gatorna är deras likväl som männens. Aldrig gå med på att hon som flicka och kvinna måste anpassa sig på grund av sitt kön.  Om hon ska kämpa för sin rätt måste hon våga ge sig på maktstrukturer och då kan hon inte vara för rädd.

Jag tror också att det är viktigt att träna sina döttrar i ilska. Att se bråk som en konst som man kan lära sig något av. Kanske finns det inte plats för bråk i skolan, ja då är det bra att ge plats åt detta hemma.  Det jag inte säger här är att man ska uppfostra sina döttrar att till att bli vuxna ursinniga monster. Nej det jag säger att man ska ta tar barns ilska på allvar, lyssna och reda ut. Då tror jag att det är lättare att bli en vuxen som kan förstå sina egna reaktioner och argumentera för sin sak. Ska man rädda en syster i nöd eller springa ifrån en galning är det också viktigt att kranen för ilska inte är för hårt utdragen.

Du ska uppmuntra din dotter till mod och ilska. Då kommer hon ha lättare för att säga nej. Att säga nej är nämligen grunden i mycket vardagsfeminism. Vi har i dag ett samhälle som fungerar tack vare  att kvinnor har uppfostrat till att inte säga nej. Men det kostar för mycket. Kvinnor är sjukare än män. Vi har sämre löner.  Det sjukaste av allt är kanske att problemen allt som oftast läggs på en individuell nivå när det är kollektivt. Nej det här duger inte.