tisdag 26 juli 2016

det löser sig

När jag läste informationsvetenskap för att bli bibliotekarie fick vi reda på att vetenskapen var utvecklad av NASA. Nu när jag läser projektledning så får jag lära mig att teorierna runt detta utvecklades vid skapandet av atombomben.  Jag vet inte hur det är med andra vetenskaper. Men de vetenskaper jag för övrigt närmat mig; litteraturvetenskap och religionshistoria är väl på något sätt utformade i skuggan av krig. Litteraturvetenskap. Tja, alla stora verk från Iliaden till Glaskupan handlar på något sätt om krig. Och sen religionerna - ja eller hur, don´t mention it.

Vad jag vill komma fram till är att mycket av vårt tänkande är inriktat på krigsretorik, fast helt i onödan. Jag har märkt det ofta på jobbet. När någon förändring är på gång. Att vi riktar in oss på något som vi tror ska hända. Och det är riktigt, förändringar innebär ofta problem, men det är ofta helt fruktlöst att försöka förutspå vilket problemet kommer att bli. Det kanske till och med gör att vi titta åt ett håll och blir överrumplade av ett helt annat problem.  För livet är inte ett krig där det finns en fiende att rikta in sig på, även om våra kultur är  programmerar oss för det.

Jag tänker på detta i samband med Pokemon go. Jag har självklart ingen koll på hur det kommer att utvecklas.  Men kanske är det så att dataspelsvärlden nu själva håller på att lösa problemet som stillasittande dataspelande har orsakat och allt som det larmats om. Kanske kan man kallt kan räkna med att alla larmrapporter om dataspel som skrivit från början varit inställda på krig och problem, att man hittar vad man letar efter.

Det var väl för hundra år sedan ungefär som man var rädda för förlästa. Då var det vanligaste att folk hade sex års folkskola och folk utanför strängt akademiska miljöer som läste lite för mycket sågs som ett hot och en fara för framtida släktled. I dag är de illitterata som ses som den stora samhällsfaran. 

Det finns också något annat jag minns. En berättelse jag hörde på 80-talet om 50-talet. Det handlade om en liten by vid Fryken där min familj bodde då. Berättelsen handlade om någon som då på den tiden regelbundet varit ute och sprungit, alltså motionerat, vilket ansågs som tecken på galenskap.Så var det eftersom de vuxna som bodde där hade kroppsarbete och behövde all vila de kunde få på lediga stunder. Men i dag? 


Jag är inte naiv. Jag tror inte att världen bara går framåt. Snarare att den går i cirklar och att går åt helvete med jämna mellanrum. Just nu är jag ganska säker på att vi närmar oss ett fullskaligt världskrig inom fem år. Men det är en helt annan grej och kanske är jag felprogrammerad även där? Kanske att vi skulle titta ut på problemen i världen istället för att stirra oss blinda de personliga problem som vårt nuvarande konsumtionsinriktade samhälle skapar?

Men jag tror på möjligheterna i öppenhet och förlustelse snarare än i strategier och hierarkier. Det senare kanske leder till tillfälliga framgångar, men för samhällsutvecklingen i stort är det som att köra en död häst. Självklart är makt något vi måste vara medvetna om, bearbeta och förhålla oss till. Kanske till och med skapa små krig, men vi måste tänka efter först och lista ut ifall det som driver oss är värt att strida för.  Det finns mycket som är värt att kämpa för, var så säker. Men sälj dig inte för skit.





måndag 4 juli 2016

funderar
















Det är måndag morgon. Jag har haft en fin semestervecka. Bland annat har jag umgåtts med Helena. Hon är en fantastisk människa och vi har känt varandra i  drygt 30 år. Jag har badat i tre vatten, läst Vi bara lyder av Roland Paulsen, druckit mig full, haft några toppen pass på Friskis, läst ytterligare några böcker,  njutit av Österlen och ja, nej det här skulle inte bli någon skrytkavalkad över allt jag gjort.

Men jag funderar väldigt mycket på vårt samhälle, att så många mår så dåligt. Denna utmattning Att vi ska prestera. Och jag har givetvis inga svar. I boken av Paulsen om var det en arbetsförmedlare som sa att hon fick utlopp för sin frustration, över den dåliga agendan på jobbet genom att träna.

Jag tycker det är bra att använda träning som redskap för problemlösning. Jag springer och kommer på hur jag ska tänka om en recension jag ska skriva, runt ett arbete jag ska göra. Jag går på gympa  och gör rörelser som frigör något i kroppen. Men jag kan inte lösa kollektiva problem på en joggingrunda. Eller det kan jag kanske, men problemet kommer tillbaka, för det är inte mitt problem utan hela samhällets. Det är ett säkert sätt att bli sjuk, att lägga för mycket ansvar på det egna immunförsvaret. Många försöker ändå.

Om 70 000 människor är sjukskrivna för att utmattningsdepression och siffran ökar hela tiden så är det inte  70 000 individuella problem.Givetvis kan man sätta sig ner och andas väldigt lugnt, lära sig alla  möjliga metoder för att lösa problemen som uppstår i den egna kroppen. Även om det kommer att kännas bättre tillfälligt så kommer det inte att förändra utsidan.


Det är något annat också här, något konstigt moralistiskt. Puritanskt. En tanke om att människan är ett slags muskel  en potential som kan träna bort allt, fett,  fel tankar,  fel sällskap och dålig ekonomi. Bara vi har rätt hållning så går det bort. Rätt karaktär. Det är bara dumheter. Som om vi vore de produkter som marknaden försöker få oss till (genom att köpa olika livsstilar) Men det är nog vår räddning att vi är mer komplicerade än så.

Något annat jag läste, minns inte var. Att förr på sjuttiotalet, så var folk inget att räkna med om de inte hade ett politiskt perspektiv, men idag, om man verkar politisk så har man ett politiskt ärende, vilket räknas som dåligt. Precis som att inte den här super liberala marknadsanpassningen som vi just nu går igenom inte är ohyggligt politiskt och inte en naturlag som den just nu är förklädd till,  som folk saknar språk för att kritisera. 

Vad är frihet för något?Sartre menade att vi är dömda till frihet. Att våra liv är de val vi gjort och att det är en insikt som ger oss ångest. Jag tror att många idag har ångest för att de har anpassat sig efter saker som omöjligt kan vara viktigt på riktigt. Att vi tror att vi tänker, men att vi är lurade.