fredag 29 mars 2013

Men hallo, lyssna nu då!

För ganska länge sedan gick det ut ett mejl till alla föräldrar i ett av mina barns klasser. Mejlet var från en förälder som tyckte det var stökigt i klassen och ville att vi föräldrar skulle träffas på ett fik och prata om detta. Men det blev ingen träff eftersom en överväldigande majoritet tyckte det var ett dåligt förslag. Någon menade tom att det var hemskt att vi skulle träffas utan lärare. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var som var så farligt. För i ett annat sammanhang, i en annan tid, exempelvis när jag gick i skolan, så hade föräldrarna pratat ändå. På den tiden, innan det fria skolvalet, träffades föräldrarna  eftersom de bodde i samma område, hamnade på samma fester, var med i samma föreningar, eller helt enkelt bildade en klunga utanför mataffären då de bara råkat stöta på varandra.  Men i vår tid kan det hända att man tror det är en fara att prata utan dagordning.  Kanske på grund av en underliggande idé om att det bara kommer något dåligt av att folk pratar direkt ur hjärtat. Hur kan det vara så? Kommer det från den kristna idén om att vi alla är syndare? Eller är det från marknaden påhittade koncepttänket som spökar? Som har fått oss att tro att vi inte duger utan alla de behov de skapat för oss? Det är tystnadens kultur i alla fall. Så mycket vet jag. 

På många arbetsplatser jag känner till pratar man väldigt mycket om linjen, som innebär att man inte får prata med vem som helst hur som helst. Det bygger på att man vet sin  plats i hierarkin och tar upp frågorna med den som ligger precis över en själv i hierarkin. Absolut inte med någon som ligger för högt upp. Men andra hållet är det förstås inga problem. Jag har exempelvis ingen möjlighet att tillrättvisa en chef som börjar prata med mig genom att hänvisa till att hen gör fel och att hen bör vända sig till min närmaste chef. Jag brukar säga att det blir som viskleken. Det kommer aldrig fram något väsentligt Det är inte så att man nu för tiden  snackar om att riva pyramider. Utan mer att man bör känna till pyramiderna och underhålla dem allt vi kan. Att erkänna och upprätthålla samhällspyramider är viktigt för att legitimera stora inkomstskillnader.. Jag var med om det själv när vi var en yrkesgrupp som skickade ett brev till chefsgruppen om problem som vi såg i våra arbetsmetoder. Vi tog upp det här för att vi var engagerade i vårt arbete. Något som enligt rådande lönekriterier räknas som bra.   Resultatet av vår skrivelse blev bara att man pratade om  hur felaktigt vi bettet oss som gått fel väg. Det var väl egentligen ingen som efteråt pratade om sakinnehållet i vad vi skrivet. Vi råkade ut för ett regelrätt felgörande helt i enlighet med påförande av skuld och skam så som i Berit Ås härskartekniker. Jag var förvånad och förstummad på ett sätt som gjorde att även jag slöt mig till tystnadens kultur. Innan dess hade jag egentligen inte förstått hur illa det var ställt. 

Jag har också hört talas om kollegor som har fått för sig att de inte får prata med pressen om deras arbetsplatser, trots att de jobbar i offentlig verksamhet. Det är sådant de fått för sig efter att ha pratat med sina chefer. Det verkar inte ens som chefer i dag känner till detta med offentliganställdas meddelarfrihet, inte förstår att de begår en kriminell handling när de mer eller mindre öppet förbjuder sina anställda att prata fritt. Värst av allt är kanske att det verkar som att man är tyst för att man tror att man skyddar något, är god enligt någon icke analyserad princip. Fast i grunden är det ju en bristande tro på ett fritt tankeflöde.  Jag vet inte exakt hur mycket gott som kommit ur den idén. Att det skulle kunna komma något bra av att inte vara kritiskt granskad, trodde jag var en idé som man förhöll sig positivt till främst innan vetenskapen fick inträde. Ja på den tiden när man kunde hamna i domstol för att man menade i att jorden var rund.  Om man är snäll kan man säga att det är så dumt så klockorna stannar. Men det är värre än så, klockorna har gått tillbaka åtminstone hundra år och ibland ända till Galileos tid. 

Jag tror absolut att det blivit så för  att demokratin är underordnad marknaden. Ett exempel som stödjer idén om att marknaden är överordnad politiken är att sossarna inte begriper att de skulle vinna valet hur lätt som helst om de bara bestämde sig för att man inte fick ta ut vinster ur välfärden, eftersom typ alla är emot det. Ändå  vågar sossarna inte gå emot marknaden, trots att vår svenska modell saknar historiskt motstycke och räknas stå höger om högern.  Jag begriper inte riktigt vad det är man är så rädd för ska hända? Det kan väl inte handla om något annat än att man ser marknaden som oerhört stor och skrämmande auktoritet?   Vi lever i ett samhälle där en rådande princip är att vi skall förhålla oss rationellt till en marknad som belagts med mänskliga lynniga drag. Det var ungefär så Katrin Kielos skrev i Den ekonomiske mannen och jag håller med henne. 

Alla idéer om att man inte skall prata kommer har precis som all legitimerad irrationalitet belagts med rationella förklaringar. Men ingen av exemplen ovan håller om man gör en ordentlig analys. Är det något som vi borde ha lärt oss av Freud eller för den delen av livet självt så är det  att det fria  samtalet är en grundförutsättning för att kunna lösa upp ett problem.

Det  vi lever i nu påminner om ett slags diktatur, marknadens diktatur, där samtalet ser som något farligt och samhällsomstörtande. Fördelen är att varje människa kan göra skillnad i detta genom att börja öppna käften lite oftare. Men glöm inte heller vad Martin Luther King sa: Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad. 

tisdag 19 mars 2013

Sociala medier och den globala byn

Det är ganska länge sedan som uttrycket global village lanserades. Apropå integritet och social kontroll så har jag mer och mer anslutit mig till en idé om att de social medierna står för en strävan  att leva i små byar med social kontroll. Jag säger ingenting om ifall det är en destruktiv strävan, en social konstruktion eller en biologisk nödvändighet, bara att jag tror det är så. Att leva i små samhällen med mellan 10-500 personer där alla vet allt om alla är kanske den historiskt mest representerade samhällsformen. Det är så det är på sociala medier i dag.

Visst är det så att om du har gjort ett avtryck på nätet som du inte är nöjd med så ligger det kvar.  Men de flesta av oss är ointressanta för de flesta andra människorna på planeten. De som är intresserade av att få reda på dumma saker om andra människor har hittat metoder för det även innan internet.

måndag 18 mars 2013

Anna väljer Veckans Soundtrack

Rock your baby! Wanda Jackson, ladies and gentlemen!

måndag 11 mars 2013

Kerstin väljer veckans soundtrack

Då var det dags för mig att "knö" mig in. En hel vecka har jag varit göteborgare, så detta är mitt soundtrack på riktigt just nu.

söndag 10 mars 2013

Dumpad

Hej. Det var längesen. Jag har lite prestationsångest när jag ska skriva, för jag vet liksom inte vad ni läsare vill ha. Men sen har jag också tänkt att idén med den här bloggen är väl just att vi är olika personer som skriver om olika saker. En annan anledning till att jag tycker att det är lite jobbigt, är att det känns som jag bara skriver om mig. Men det är väl så det är. I min ålder är de flesta egocentriska. Det har man hört. Att man tror man vet allt och senare kommer inse hur mycket man inte vet. Mycket tid går åt till att tänka vad det ska bli av med sitt liv. Så det får vara så. Nu ska jag skriva lite om mig.

Åttonde mars blev jag dumpad och jag håller på att förstå det. Två och ett halvt år. Slut bara sådär. Vem är jag nu? Livet försvann känns det som. Tankarna går runt i huvudet och jag fattar ingenting. Hur någon jag var så nära bara försvann. Han blev någon annan. Jag känner mig som i en film. Ser mig utifrån och kan nästan skratta, det känns så klyschigt. Alla text-rader ur låtar som går runt i huvudet. Önskar jag kunde som Beyoncé sjunga " I´m gon´always be the best thing you never had".... 

Jag tycker föresten ni ska titta på detta, apropå kvinnodagen: 

måndag 4 mars 2013

Karin väljer veckans soundtrack

Jag var ute och promenerade med en vän i går. Vi upptäckte att våren var på väg och insåg att vi inte riktigt trott på våren i år. Det hade känts så hopplöst. Sen stötte vi på flera islagda och långa backar. Inga broddar hade vi och det var rätt många på väg upp och nerför Folk gick i sidled vid sidan av i försök att hitta kala fläckar och lite naturliga trappor. Det var mycket rådgivande med mötande. Vilken sida skulle man gå på. Ändå var det vår och det därför så många hade tagit sig ut. Vi var bara lite för tidiga. Lite för ivriga. Vissa hade ett mer vetenskapligt förhållningssätt. Det var ju norrbackar, kallt på natten så isbackarna var bara att vänta. Hur kunde man tro något annat?  

James Blake har kommit med en ny låt. Retrograde. Jag brukar ligga och blunda när jag lyssnar på den. Han sjunger så vackert. Videon förstår jag mig inte riktigt på. Men jag är ingen kvalitetssäkring.  Att bara ta in sådant som man förstår sig på är en omöjlig utgångspunkt.  Det strider mot grundläggande idéer om livets utveckling. Att ta in det obegripliga är att försöka förnimma något större.