lördag 27 februari 2010

Alla är överens

Känns inte riktigt relevant att blogga om det som alla nu är överens om och redan bloggar om; att det är nyttigt för folk med snön, att vi behöver påminnas om att allt inte går att planera in i detalj. Att de flesta ändå verkar ta det väldigt bra. Men även jag är uppfylld av detta faktum. Samtidigt med tanke på det som hände i Haiti i januari och i Santiago i dag så är ju upprördhet över exempelvis försenade tåg ganska löjeväckande.

söndag 21 februari 2010

Verkligheten, krisen, fantasin, himlen, helvetet och det positiva tänkandet.

Det skrivs mycket om Barbara Ehrenreichs senaste bok Bright-sided: How the Relentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America Vad jag har förstått av det jag läst OM boken så handlar den om hur Ehrenreich när hon sökte hjälp hos självhjälpsgrupper för sin bröstcancer fick höra att hon skulle omfamna cancern och känna sig glad för den och förstå vad den kunde hjälpa henne med, typ ungefär alltså. Ja hur som helst ett är det väldigt cyniskt sätt att bemöta någon som är i en uppenbar kris.

I stället gick Ehrenreich hem och skrev en bok om baksidan med det positiva tänkandet. Om exempelvis hur man i den ekonomiska krisen sett kritiker som bromsklossar och på så sätt elda på problemen genom att inte ta hänsyn till att de finns. Ja det verkar kort sagt vara en mycket intressant bok som jag själv ännu alltså inte läst. Men kritiken av det överdrivet positiva tänkande delar jag med Ehrenreich och det var väl om det jag nu tänkte skriva lite flummigt om.

Självklart är exempelvis inte positiva affirmationer något dåligt. Det dåliga är att tro att det positivt tänkande är den definitiva lösningen. Att tro att positivt tänkande hjälper mot allt är väl ungefär som att tro att man är gud skaparen själv och kan styra över allt som händer, men det kan man ju inte. Självklart är det en behaglig tanke att tro att man själv bestämmer alla spelregler, dock ett slags vansinne som i denna form liksom i alla sina andra former av vansinne är verklighetsfrämmande och därför inte fungerar särskilt bra som kompass för just verkligheten.

Genom allt detta positiva tänkandet upphöjer man sig sig själv, sitt ord och sin tanke som skaparen av alla förutsättningar. På samma sätt som Guden i första mosebok gjorde när han skapade himmel och jord. Så här står det:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
2. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds
Ande svävade över vattnet.
3. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
4. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från
mörkret.
5. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och
det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

Skillnaden mellan oss människor och just guden i första mosebok (som jag inte tror på även om han har stunder då han glimtar till och är en riktigt skön snubbe, men i andra stunder beter han sig som ett regelrätt svin) är väl att vi befinner oss på jorden. Jag tror att vi hamnar rakt ner i helvetet om vi inte tar hänsyn till eller låtsas om att det finns hinder och hot som vi själva inte rår över.

Det positiva tänkandet folk står för en ganska medeltida och därför reaktionär världsbild där gott är gott och ont är ont.
En tanketradition där det kritiska tänkandet och de intellektuella grovt ses som ett slags onda varelser i förbindelse med djävulen som med sina tankar bidrar till att underhålla det destruktiva i världen. En fördumning helt enkelt. Medeltida eller kanske Ingenjörstänk i humanistisk tradition, där det gäller att hitta tankens spinningJenny, den ultimata revolutionära tanken som skall förändra världen genom att få kontroll över varje enskild nervcell i skapelsen så ingen skall drabbas av sjukdom, fattigdom eller död.

Samtidigt pågår ett parallellt resonemang om verklighetens folk. Som om vissa skulle kunna vara mindre verkliga än andra. Men de verkliga är uppenbarligen de som inte har någon möjlighet att se sig själva som gudar, som andra ser sig som gudar över.

onsdag 17 februari 2010

men Maud

Jag är lite trött på Maud Olofsson. Inte bara på grund av hur hon gjorde upp med sina allianspartier om kärnkraften utan också för att hon verkar se egenföretagande som någon slags religion. Jag har läst uttalanden där hon sagt att det skall kunna bli lika självklart med att ha eget företag som att ha en anställning. Men eftersom jag själv kommer från en släkt av egenföretagare, eller småföretagare för att uttrycka mig mer precist så tycker jag mig veta att egenföretagare jobbar nästan jämt, ofta har dåligt med pengar och inte har särskilt mycket tid för att ta hand om vare sig själva eller sina nära. Innan man bestämmer sig för att reformera ett halvt folk till egenföretagare så får man väl ändå ta reda på vad folk vill. Särskilt som jag är ganska säker på att just för att bli egenföretagare så krävs det att man är ett speciellt virke, som många av oss svenskar inte har eller är intresserade av att skaffa oss.

Ibland lyfter man också fram invandrare som fantastiska egenföretagare, men att de driver företag beror ofta på att de inte kan få något annat jobb. Istället för att jobba som hjärnkirurger eller vad de kanske är utbildade för så har de en livsmedelsbutik som de jobbar i tolv timmar om dygnet, trots eller för att de har fru och familj hemma. Jag undrar vad det är för bra med det. Jo en bra sak är det. Att jag som kund kan få många trevliga samtal med dessa högutbildade butiksinnehavare, men det är i det stora ett irrbloss i ett stort mörker.

Men trots att Olofsson pratar som väckelsepredikanten om att folk bör starta företag så har företagen inte blivit fler under hennes tid som näringsminister. Ner på jorden Olofsson. Inse att många av oss vill ha trygga gärna statliga anställningar. Fritt företagande måste ändå bygga på just frihet att vilja välja detta. Sen har jag inget emot vi i Sverige skapar bra förutsättningar för småföretagare, men det är en helt annan femma.

fredag 12 februari 2010

Ett förvirrat resonemang runt kärnfamiljen

Jag har läst många böcker i psykologi på sistone. Jag är ganska värnlös i läsandet av denna typ av litteratur. Jag har inte så många kritiska modeller att sätta emot, eller kanske är det så att jag råkat komma över väldigt bra böcker. Men min kritik mot den slutna kärnfamiljen djupnar under läsningen. Det här med att låta föräldrarna få delad föräldraledighet får en annan innebörd när jag tänker på hur negativt ett barn kan påverkas av att präglas av bara en person. Jag tror inte att lösningen är att ha barnen mer på dagis och fritids. På fritids och dagis är ju trenden att antalet vuxna per antalet barn blir färre och färre, vilket gör att den stödfunktion som dessa vuxna varit för barn också försämras.

Det är väldigt tråkigt att medvetenheten om att barn har det besvärligt i dag med stora barngrupper och få vuxna. Föräldrar som jobbar för mycket eller som mår dåligt för att de inte jobbar alls. Fler vuxna bland barnen, överallt, hemma och i skolan är nog modellen. För att detta skall vara möjligt så måste vi fungera mer kollektivt. Hitta en annan modell än den amerikanska drömmen som är ett slags individualistisk modell för självförverkligande som bygger på kristendom och kärnfamiljen som samhällets grund.

Jag har ingen lösning på hur vi skall göra istället. Själv är jag helt uppslukad av mina egna individuella projekt eftersom jag behöver tid för mig själv för att överleva. Någon sa att vi idag träffar lika många personer under en dag som man under medeltiden träffade under ett helt liv. Det verkar rimligt och ger en förklaring på varför många av oss behöver stänga dörren om oss.

Men individualismen behövs också för demokratin. För att en demokrati skall fungera fullt ut så krävs det att medborgarna har verktyg för att kritiskt ifrågasätta och på något sätt ställa sig lite utanför för att ta reda på vad hon själv tycker. Hitta sig själv och stå för något.

För att fungera i ett modernt samhälle behöver man också ensamheten och rätten att själv bestämma hur man skall leva sitt liv. Om man vill leva i en sluten kärnfamilj så måste man få göra det. Men en så väletablerad institution som kärnfamiljen kanske inte alltid är ett val utan bara den enda vägen som erbjuds? Jag tror att vi behöver den stängda dörren, men samtidigt så behöver bli vi mer kollektiva för att barnen skall få det bättre. Är det så enkelt att vi att vi borde arbeta mindre och umgås mer? Ett samhälle som var inriktat mindre på konsumtion skulle så klart ge mer tid för att orka träffa folk.

lördag 6 februari 2010

Låt mig slippa den förbannade sanningen

Det jag skall skriva om nu är för svårt och invecklat för att kunna bli riktigt bra. Men jag gör det ändå. Mycket av den senaste tidens bokutgivning ger mig svår andningsnöd och migränattacker. Här skall jag försöka förklara varför. Det som får mig att må dåligt är för att allt för mycket handlar om att skildra sanningen om olika saker, the true story, eller varför inte kalla det för ett obearbetat råmaterial. Det är böcker så klart, berättelser, men har ingenting med konst att göra. För konsten står för det motsatta att använda sina erfarenheter för att se något nytt. I dessa sanna berättelser är ingenting förädlat. Men det riktigt dumma är väl vad som händer med litteraturen på sikt eller varför inte säga det kollektiva medvetandet, när vi överöses av litteratur som säger sig ha en nyckel eller ett svar på hur saker och ting verkligen är. Ett slags litterär fundamentalism.

Jag läste ungdomsromanen Intet och av Janne Teller för några år sedan. Det handlade om några ungdomar som försökte bevisa vad som var värt någonting genom att samla saker. Jag har aldrig läst någon tolkning av boken men vad jag tänkte var när jag läst klart är att när man försöker fånga vad som är det stora i tillvaron så förlorar man det. Det stora är just intet. Eller som någon hindu sa tat twam asi Märkigt hur jag nu hamnade i det religiösa när jag försökte hålla mig borta i från det. Det är väl likadant med sanningen, försöker man skildrar den så skildrar man också alltid osanningen. Istället för att berätta något så får man stå till svars för vad som var sant.

De stora berättelserna berättar om livet och man får med sig någonting, utan att behöva mäta vad det är. Det är ett värde bortom den ständiga hetsen på resultat, staplar och effektivisering. Därför behövs det. Amen

torsdag 4 februari 2010

Dagens citat

I dagens Gp (del 3 sidan 64)intervjuas David Karlsson göteborgsk idéhistoriker och kulturskribent som hoppade av kultutredningen. I intervjun så berättar han om bakgrunden till avhoppet och vad han beskriver som en havererat arbete. Han presenterar för mig ett nytt begrepp; the garbage can model (soptunnemodellen). Forskare i organisationsteori använder det för att beskriva hur processer i anarki där problemlösning och beslut inte hänger ihop.

Det är ju min egen generations föräldraskap i ett nötskal. Jag har skrivit om det i bloggen flera gånger, om att vi är medvetna om att vi gör fel utan att göra något åt det. Som ett levande exempel på detta kan jag nämna sockret. Att det varit en mer eller mindre het diskussion om hur skadligt sockret är under åtminstone alla år jag varit förälder. Men trots detta så visar försäljningsiffror och annat visar att barn äter mer godis för varje år som går. Jag tror att detta problem beror att vi inte riktigt förstår vilka vi är. Att vi är långt mer styrda av kommersiella intressen än vi har en aning om. Att vi börjar i fel ända på något vis. Vi försöker ändra genom att sätta upp regler och skuldbelägga oss själva när ett samhällsengagemang skulle vara långt mer effektivt sätt att få makten över våra liv, eller åtminstone en väg att inse maktlösheten. Men det var en parentes.

Vad jag egentligen vill lyfta fram i detta blogginlägg är följande är avslutningen på den ovannämda intervjun. David Karlsson sätter fingret på ett problem i dagens kulturklimat:

"Göteborg & Co fattar ju att Filmfestivalen generar jobb och gör nytta för Göteborg. Men det är inte kulturpolitikens uppgift att skapa dessa näringar. Kulturpolitikens uppgift är att främja konsten. Om det finns en konstnärlig utveckling på hög nivå så ger det en näringseffekt. Tyvärr är det ytterst få människor som gör den kopplingen i dag. "